Man vänjer sig...

I början stördes jag litet över att något fattades hos Zelda: hunddoften. CC luktar nämligen inte som flertalet andra hundar - vi människor upplever dem som i stort sett doftlösa. Det var som att bita i ett äpple som inte luktade äpple, eller en pepparkaka som inte luktade pepparkaka. Något av upplevelsen gick förlorad.
Nu har jag vant mig. Jag är nu helt tillfreds med min doftlösa lilla hund, hennes doftlöshet bidrar litet till hennes diskreta mystik...
Bild: Lady Whitefang's Winged Angel© Gunn Aas Shaw

Det går allt bättre!

Idag har jag lyckats trimma Zeldas ansikte så att det nästan ser ut som det ska. Har dessutom provat en "detangler" avsedd för människor - den visade fungera utmärkt på Zeldas mjuka päls. Hon hade f.ö. bara en minitova vid ena armbågen innan badet. Boken växer till sig - är nästan klar med fjärde kapitlet, vilket är en tredjedel av texten!

Hundcafé igen!

I många länder är hundar välkomna på i stort sett alla restauranger och cafeer. I Sverige har hälsovårds myndigheterna av tradition haft synpunkter på hundar på restaurang. Jag har alltid undrat hur de har motiverat de restiktiva reglerna - tror de verkligen att det kan finnas någon typ av smitta som hoppar från hunden upp på maten?
Nuförtiden har EU-reglerna gjort att den som äger en restaurang eller ett Café har mer att säga till om själv. Det går till exempel bra att starta ett hundcafé där hundar är särskilt välkomna.
Igår åt Zelda och jag lunch på ett sådant, Himmelska Hundar vid Tessinparken. Som alltid roligt, aningen spännande (Rottweiler som morrade illavarslande), och gott! Zelda är mycket modigare nu än hon var för bara någon månad sedan, hon ville gärna umgås med de andra hundarna (Rottisen undantagen).
I bild: Zelda umgås...

Gissa vad detta är:

Titta noga.
Rätt svar: en räv.
Dock inte vilken räv som helst. Dmitriy Belyaev, rysk genetiker, avlade selektivt på rävar som var mindre än genomsnittligt rädda för människor. De ursprungliga rävarna rekryterades i slutet av femtiotalet från kommersiella pälsfarmar. Så småningom fick han, inte helt oväntat, fram rävar som var orädda och "tama". Det som jag tycker ar särskilt spännande är att de rävarna även började uppvisa förändringar i yttre egenskaper, som evempelvis färg, öronform och svansform.
På bild en tam räv med bordercollieliknande päls. Andra utvecklade hängande öron, som Zelda.
Beteendemässigt liknar de tama rävarna hundar - de söker kontakt när en människa dyker upp, viftar på svansen. De rädda rävarna drar sig däremot tillbaka så långt de kan, och morrar ängsligt när en människa närmar sig. Valparna får lika mycket/litet kontakt med människor under valptiden.

Belayevs tes var att det räcker med att välja en egenskap - tamhet i det här fallet - för att få en kaskad av andra förändringar som följer med i kölvattnet. Detta skulle kunna förklara hur hunden, när den skiljde ut sig från vargen, kom att få en så annorlunda fysik.

Han fick som synes rätt.

Läs mer på exempelvis:
http://cbsu.tc.cornell.edu/ccgr/behaviour/History.htm

Tik eller hanhund?

Den enda tik jag haft innan Zelda var Minibullisen Viktoria som hade en smärttröskel som var så hög att inget verkade göra ont. Minns t.ex. en gång när hon gick för nära ett sto med ett relativt nytt föl. Stoet fick in en fullträff och sparkade iväg Viktoria så att hon bokstavligen voltade iväg högt genom luften som i en serietidning innan hon landade med en smäll. Dammet yrde.
Det såg inte ut som något en liten hund kunde överleva, men innan jag hade hunnit fram hade Viktoria rest sig, skakat av sig dammet och börjat lunka tillbaka. Mest såg hon skamsen ut - hennes försök att utforska fölet hade ju inte fallit så väl ut.
Hon var inte heller lynnig. Varje dag var hon lika energisk, lika hungrig, lika ointresserad av att lyda för lydandets egen skull (vardagslydnaden som ingick i våra promenader och det dagliga livet var hon däremot mycket bra på).
Hursomhelst hör jag från andra tikägare att det är vanligt och helt normalt att tikar har bättre och sämre dagar. Vissa dagar vill de, andra dagar vill de inte. Vissa dagar är livet kul, andra dagar är det mesta misär.
Kanske drar jag för stora växlar på de dagar då Zelda är på dåligt humör?
Nu ligger hon i alla fall här i mitt knä efter att ha uppfört sig som drömhunden under hela gårdagen...
Memea berättar att tikar brukar stabilisera sig efter andra löpet. Vuxen är hon först vi undgefär två års ålder. Jag måste lugna mig...

Dialektik...

Nu har vi varit ute och handlat. Zelda har träffat en ungefär femårig flicka vars Weimaraner just hade dött. Flickan satte sig på huk, Zelda gick fram försiktigt med viftande svans. Efter en liten stund satte hon sig tätt intill den lilla som klappade henne med lätt hand. Något senare var det en otymplig (vinterkläder) ungefär tvåårig pojke som klappade och fick sina fingrar slickade.
Och då tänker jag: vad jag är glad över att Zelda gillar barn! Sedan tog vi (jag) en kopp kaffe, hon la sig omedelbart vid mina fötter och låg snällt kvar tills jag var klar. Även detta är ngt att glädjas över! Precis så vill jag att vi ska kunna vara tillsammans i vardagen (Min vardag inkluderar ofta cafeer...)
Så just i detta ögonblick har allt återgått till att vara frid och fröjd!

Inte "Hur kan det fixas?" utan "Vad kan det bero på?"

Senaste dagarna har Zelda prövat mitt tålamod. Hon kissade på sovrumsgolvet, rakt framför mig, fast det inte var mer än tre timmar sedan hon var ute. Hon morrade åt mig när hon fick för sig att jag ville ta ifrån henne ett ben som jag hade givit henne. Hon tycker inte att det är kul att träna.
Och jag måste försöka förstå vad som har hänt i hennes liv (smällaren??? all denna pälsvård???), fundera över hur jag reagerar (irritation) och hur det påverkar henne och mig. Unghundstiden brukar liknas vid tonårstiden med barnen, men konstigt nog tycker jag (i efterhand) att det var lättare att inte bli irriterad på barnen. Med Zelda har jag en idé om att allt ska kunna styras, att om jag bara gör "rätt" så borde det inte upstå något gnissel i maskineriet. Med tonårsbarnen upplevde jag hela tiden en så stark och spännande riktning framåt, utåt att de oundvikliga konflikterna inte vägde så tungt.
Nu på morgonen har hon nobbat vår vanlig morgonritual och gått och lagt sig utom synhåll i stället för att rulla ihop sig i mitt knä.
Vad har jag gjort?
Tur att hundar, liksom människor, oftast vill att deras relationer ska vara bra.
Och just nu kom hon ut i köket igen, hoppade upp i mitt knä, och la sig tillrätta. Det finns nog hopp om bättre tider!

En försmak av nyår...

I förrgår kväll var det någon i grannskapet som fyllde år, eller firade guldbröllop. I firandet ingick fyrverkerier, de syntes vackert från mitt köksfönster. Nestor hade inget emot smällar - åska, skott eller fyrverkeri struntade han blankt i, så jag har inte haft några förutfattade meningar om hur Zelda kunde tänkas reagera. (Fast har man en ljudkänslig, rätt ängslig liten hund kan man ju gissa). Den som gissar att Zelda blev rädd får därför ingen guldstjärna i kanten. Det blev hon nämligen, och det är inte helt lätt att förstå varför. Det smällde inte särskilt högt, men hon kom farande, hoppade upp i mitt knä, och stirrade ut mot ljudet och ljuset. Hon var spänd så att det nästan var som att ha en hundstaty i famnen, bortsett från att hon samtidigt skakade.
Jag försökte utstråla lugn, skrev vidare, men det hjälpe inte särskilt.
När vi sedan gick ut på sista promenaden var hon på sin vakt, och just den kvällen, av alla kvällar, passerade vi ett gäng rätt stora unga killar, och en av dem kastade en smällare efter oss. Det ven till --- PANG.
Zelda drabbades av panik, kastade sig av och an, kanske kul att se, vad vet jag.
Ibland tänker jag att hon har rätt. Världen är en ond och skrämmande plats, och Stockholm är en extra ond och skrämmande stad, i alla fall jämfört med Östra Ryd där hon är född.
Men vad göra, vi är där vi är, och vi måste leva med de påfrestningar som finns i vår miljö.

Zelda - en vem eller ett vad?

Nu har även jag köpt "When species meet" av Donna Haraway. Hon inleder med frågan: Whom and what do I touch when I touch my dog?
Underbar läsning, tack snälla Anonym (se kommentarer till freestyleklippet) för tipset!

Zeldas bok

Zeldas bok går framåt. Idag är sista dagen på vår sjunde månad tillsammans, och på kapitel 9. Jag ska skriva tre kapitel till, sedan är det klart. De två första är redan inskickade till förlaget. (Alltid mycket nervöst - tänk om de inte tycker om det jag skriver? men det gjorde de. Skönt.)
Ullas bilder finns för varje månad, i morgon är det dags för månadens tema som blir citydog i rusningstrafik: vi ska gå på varuhus, åka tunnelbana och buss.
Sedan har vi träff på förlaget - vi ska gå igenom layout, utformning m.m. Boken kommer antagligen en bit in på nästa höst, vi hinner inte till bokmässan.
Jag kan rekommendea att skriva dagbok om sin hund - det ger en extra dimension år umgänget!

Till inspiration - Cruftvinnaren i freestyle 2008

Smutsig hund/Ren hund

Två goda nyheter: först av allt att det faktiskt stämmer att Zeldas päls inte tovar sig om hon badas varannan dag, det är en stor lättnad! Det var otäckt att pälsen filtade till sig på alla möjliga ställen, såg framför mig att vi skulle få klippa ner henne vilket hade varit väldigt trist. Den andra god nyheten är att det då inte spelar någon roll om hon blir smutsig - hon ska ju bada i alla fall.
Såhär såg hon ut först efter dagens långpromenad i lerig terräng, sedan efter bad...

Nya bud.

Går för att köpa en bättre borste och en karda. Berättar litet skamset att jag hittintills bara kört med kam.
Kim, mitt orakel i dessa frågor, tittar överraskat på mig.
"Varför ska du ändra på det?"
"Jag har läst att..."
"Jag tycker kam är överlägset, om man bara är försiktig."
Så missade han tillfället att sälja en borste, jag blev litet gladare, Zelda är badad igen, vi får övergå till varannan/var tredje dag i stället för en gång i veckan.
Det är faktiskt rätt mysigt att bada henne...

Tovålder...

Hört talas om tovålder? Om inte så är vi minst två... Vissa raser - exempelvis CC - får lätt får tovor när de byter från valp till vuxenpäls, och nu verkar vi ha kommit till den milstolpen i livet. Zeldas päls har plötsligt börjat få tovor, och jag har upptäckt att jag har gjort allt fel. Pälsen ska borstas, inte kammas. Den ska borstas när den är blöt, inte när den är torr. Tovorna ska redas ut med karda - någon sådan har jag inte ens. I vanlig ordning är experterna inte helt överens, men en sak är i alla fall klar: bad en gång i veckan räcker inte, av någon anledning blir en nybadad päls inte lika tovig som samma päls några dagar senare. Vidare har olika hundar mycket olika pälskvalitet, så det gäller att pröva sig fram och hitta schampo, balsam osv som passar den egna hundens päls.

Men vill man vara fin får man lida pin - jag tänker inte ge upp och klippa ner henne om det inte blir alldeles oundvikligt! Bad väntar i kväll, och jag ska inhandla karda och bättre borste.

Ett hjärta som ett hotell...

har jag när det gäller hundar. Var på hunduställning på Älvsjömässan idag. Klappade en Cane Corso och blev förälskad. Såg en Saluki glida förbi, ville ha en Saluki, nu. Gick runt på rastorget - har ni en aning om viken tilltalande liten hund Lunnehunden är? (Se bild).
Tittade på freestyle - såg en vacker och duktig Australian Shepherd. En sådan vore perfekt!
Freestylen var f.ö. oerhört kul. Vad sägs exempelvis om ett program som började med att hunden var död, och som fortsatte med att han togs emot av en ängel? Eller en annan tävlande som åkte rullskridskor!

Fintad!

Idag har Zelda gjort ngt nytt, berättar sonen. Zelda jagade honom runt ett träd. Plötsligt tog hon sats åt ena hållet, han sprang undan, men då hade hon redan bytt riktning så att han sprang rakt i famnen på henne.
Fintad!
Hon börjar lära sig!

Nytt besök hos Memea Mohlin!

Nu har vi äntligen träffat Memea igen. Jag har varit litet slö, tycker att det mesta går bra. Det är när man har börjar slå sig till ro som der gäller att se upp! Vi stiger av bussen, och ser en stor svart hund. Zelda överraskar mig med att skälla på den, och att inte sluta när jag säger till.
"Hon går bra i koppel" säger jag till Memea, men på vägen ut träffar vi en katt, och Zelda drar allt hon kan för att få utforska den närmare.
Vi behöver uppenbarligen, trots att jag inte trodde det (inte ville tro det), träna mer på baslydnad.
Annars hade vi fokus på sådant som är kul den här gången: vi klickertränade, så underhållande att man kunde tagit inträde.
Läxa till nästa gång: Zelda ska kunna rulla runt. Det gick på första försöket (fast vi hade tränat litet tidigare, då utan framgång). Hon ska kunna gå slalom mellan mina ben. Hon ska kunna hoppa ner med framtassarna i en bunke (det är där klickerträningen kommer in). Hon ska även kunna skaka på huvudet när jag frågar exempelvis om hon är en katt...
Det var nöjet. Sedan måste vi ta itu med det som är mindre kul: lydnaden. Jag är mer motiverad nu, delvis för att hon inte alls blir lika stressad som tidigare av att bli tillsagd!
I bild: en CC som varkar ha kul med agility - vi får väl se vad det blir på sikt för Zelda o mig. Hon hoppar över små hinder, och kan balansera på murar och plank, så litet förberedd är hon.

Att få förlåtelse...

Alice Walker skriver såhär i en novell som heter "Crimes Against Dog":
I think what I appreciate most about Marley (hennes Labrador)is how swiftly she forgives me. Anything.

Hundar, i motsats till vuxna människor, är inte långsinta. Zelda kommer inte att anklaga mig nästa år, eller nästa, för att jag släppte henne i parken utan att veta vilka hundar som var där. Hon kommer inte att anklaga mig för att jag fortsatte att gå dit, fast hon tydligt visade att hon inte ville. Hon kommer inte att gå på hundmiddagar och byta berättelser om hur fantasilösa och hemska de olika ägarna är. Hon kommer inte att titta snett på mig framöver därför att hon plötsligt kommer att tänka på hur jag lämnade henne där i trappan i förrgår.

Jag är förlåten, idag är idag. Och i morse träffade hon en liten Yorkshireterrier som hon gärna ville umgås med, och en Fransk Bulldoggsvalp som hon hade velat lära känna närmare, men eftersom han inte var färdigvaccinerad får det vänta. Det är ju inte så att hon inte kommer att träffa några hundar alls, om vi låter bli att gå till parkerna. Det kryllar av hundar i vår närmiljö!

Bild: Zelda umgås på sina egna villkor, nov. 08.

Nu ger vi oss...

Igår bestämde jag mig för att inte tvinga Zelda att umgås med hundar hon inte vill umgås med. Det var på tiden.
Såhär var det: på vägen upp till Observatorielunden stannade hon, satte sig ner och tittade på mig. Inte skulle vi väl upp till hundarna. Jag fortsatte att gå. Jo det skulle vi.
Hon satt kvar. Jag fortsatte att gå. Viljornas kamp hade inletts.
Jag gömde mig bakom en buske och spanade på henne genom grenarna. Hon satt och såg beklämd ut, verkade inte veta var jag fanns.
Hon kommer nog staxt tänkte jag.
Det gjorde hon inte. Hon satt kvar, människor gick förbi, hon bara satt litet hopkrupet och såg sig ängsligt om.
Det var förstås en vinnande strategi, till slut stod jag inte ut längre, jag gick tillbaka ner mot henne. Hon kom när jag ropde, jag kopplade henne, och så gick vi upp tillsammans. Jag försökte verka positiv "Kom igen, Poppy är nog där!"
Zelda följde visserligen med, men hela hunden slokade.
Och ja, Poppy var där, men det var också ett antal större, delvis okända hundar som kom farande. Zelda stretade bakåt i kopplet. Jag motade undan hundarna så gott det gick. Efter en liten stund gick Poppys husse och jag undan, jag släppte Zelda som for runt och lekte med Poppy, en glädje som blev kortvarig för en söt liten Lagottotik som vi inte stött på tidigare ville vara med. Det blev för mycket för Zelda som la iväg som en rem nerför trappan igen, hemåt, med Lagotton efter sig. Båda försvann utom synhåll, vilket oroade mig litet - mest för Lagotton, Zelda springer inte ut i gatan (i alla fall vet hon att hon inte ska göra det, vilket i och för sig inte är samma sak.)
Lagotton kom tillbaka efter en kort stund, och jag letade rätt på Zelda som nu satt på ungefär samma ställe där hon hade stannat på uppvägen.

Det var bara att konstatera att hon hade haft rätt, jag hade haft fel.

Hon gillar inte att umgås med många större hundar som springer fritt. Det måste jag respektera. Det kommer inte att gå över, och vad är det egentligen för mening med att begära detta av henne? Går vi till parken för hennes skull eller för min? Det är ju inget självändamål att hon ska idka cocktailpartyumgänge med okända hundar. Hon umgås gärna med sina kompisar, eller andra små hundar, helst sådana med lång päls... Så får det bli framöver.

Zelda mot strömmen...

Vi går upp mot Observatorielunden. Zelda är lös, hon håller sig i närheten av mig, väntar när vi ska gå över gatan, stannar omedelbart om jag säger till. Hon bryr sig inte så mycket om andra hundar, hon verkar ha räknat ut att de är kopplade, och därmed inte kan rusa efter henne. När vi kommer upp till parken där de andra hundarna kopplas loss, måste jag koppla henne för att vara alldeles säker på att hon inte flyr ifall en okänd hund kommer farande. Hon verkar uppleva kopplet som en trygghet, hon ber om att bli förankrad, uppbunden, och slappnar av när hon märker att kopplet är på.
Livet med Zelda är fyllt av oväntade utvecklingar.

Och igen...

Såhär kan en okuperad Cane Corso se ut - detta är en tik som heter Iza.

Cane Corso igen...

Idag träffade vi en riktig Cane Corso. En stor, välvillig hane med ytterst litet kvar av öron och svans. (Han får ha en halsduk runt huvudet när det regnar o blåser, annars vill han inte gå ut.)(Om jag någonsin skaffar en ljusgrå, ljusögd CC ska hennes öron vara som de är skapta - mjuka och hängande...)
Hursomhelst - det var en magnifik, underbar hund. Zelda kanske uppfattade min begeistring, för hon morrade litet surt. "Måste du verkligen vara här? Håll dig i alla fall på avstånd." Det gjorde han, hänsynsfullt, och så småningom tinade Zelda upp en aning och accepterade att han nosade på henne.
Det börjar bli ett av de relativt få besluten som finns kvar att fatta i livet som känns riktigt avgörande: ska jag någonsin skaffa en Cane Corso och ägna en mycket stor del av den tid jag har att hushålla med åt att uppfostra och träna den?

I bild: CC med kuperade öron, inte samma hund, men en snarlik.

Frukost!!

Zelda brukar inte äta frukost. Hon har sitt torrfoder stående framme, och knaprar i sig det hon vill ha under dagen. Igår och idag har jag testat att blanda ner litet burkmat i matskålen på morgonen - då plötsligt blir hon oerhört entusiastisk, viftar på svansen i glad förväntan, och slänger sig över maten. Det känns som fusk, och eftersom hon fortfarande är tunn efter löpperioden då hon tappade aptiten kan jag bara ana var detta kan sluta, ifall jag blir beroende av att hon ska vilja äta frukost...
Och så fyller hon 9 månader idag!

Utbrytarkungen Spiderman.

© Pam Spurling

Något illavarslande har hänt.

Marken är sig inte lik. Den är vitare, kallare, blötare. Buskarna har också drabbats - de ser inte alls ut som de brukar, så nu gäller det att vara vaksam - vem vet vad allt detta kan betyda.
Vinter blir nog inte Zeldas favotitårstid. Hon gillar inte att bli blöt och kall om tassarna, så hon försöker smyga utefter husväggarna där det inte ligger så mycket snö. Hon känner dessutom inte riktigt igen sin vanliga miljö, hon använder nog ögonen mer än jag hade trott - varför skulle hon annars reagera på snötyngda grenar...
Påfrestande tider...

Storleken har betydelse för Zelda...

Igår kom Zelda i kontakt med en hel drös hundar som hon inte hade träffat tidigare. En korthårig Vorsteh, en Rhodesian Ridgeback, en Bichon Frisé, två Springer Spaniels (inte samtidigt), en Yortkshireterrier och en Borderterrier som heter Eddie.

Vi gick bakom Vorstern (heter det så?)en stund på gatan. Det var en smäcker tik som höll sig tätt intill ägarens sida. Hon förflyttade sig framåt i en lätt, flytande trav som tillfälligt blev stelare när hon passerade några duvor. Jag gissar att detta var en välutbildad jakthund, det var vackert att se. Zelda var intresserad, hon vädrade, tittade på tikens långa ben, svansen som var i neutralläge. Vi kom så småningom till ett övergångsställe, det var röd gubbe, vi kom ifatt och jag ställde mig litet vid sidan om mannen med hunden. Hans hund vände sig om och tog ett steg i Zelds riktning, och sedan ett till, så att hon nästan nådde fram med nosen. Hon hade hängande öron, en glad och nyfiken uppsyn.
Zelda skrek till. Jag lovar. Hon skällde inte, bjäbbade inte, hon skrek.
Pinsamt. Jag skämdes plötsligt för min fåniga lilla hund. Vorstehns ägare gav någon diskret signal som fick hans hunnd att omedelbart sluta upp vid hans sida igen, och jag försökte låta käck när jag sa till Zelda att läget var under kontroll.
Nästa möte gick mycket bättre - en gammal Ridgeback nonchalerade Zelda som nonchalerade honom tillbaka när vi passerade varandra. Efter ytterligare en stund träffade vi en liten Yorkshireterrier - ömsesidig förtjusning, liksom när vi mötte en Bichon Frisé. Då viftar Zelda på svansen, visar tydligt att hon väldigt gärna vill hälsa, men väntar snällt på ett "varsågod" (I motsats till både Yorkshireterriern o Bichon Frisén som både försökte dra sig fram till Zelda, fast de måste ha vetat av erfarenhet att det inte skulle fungera.) Då blir jag plötsligt väldigt stolt över min lilla hund.
Märkligt att man (jag) tar hennes beteende så personligt - det är ju inte så konstigt att hon blir rädd när en väldigt mycket större hund tittar på henne. Inte heller konstigt att hon gillar att umgås med hundar i hennes egen storlek...
I bild: korthårig Vorsteh

Från igår:

Så här glada var Zelda och jag när vi sågs igen efter tio dagars uppehåll!

Foto: Ulla Montan

Äntligen hemma!

Äntligen hemma! Just nu är Zelda en mycket trött liten hund - det verkar som om känslor förbrukar stora mängder energi.
Glädje - Oj, det är ju du!!!
Oro - du tänker väl inte gå utan mig?
Utmattande...

Memento Mori...

Apropos gårdagens inlägg: största problemet med hundar, sägs det ibland, är att deras liv är så korta jämfört med ett männikoliv. Nästan alltid överlever vi ägare våra hundar, vilket av och till blir så smärtsamt att ägaren aldrig mer vill skaffa hund. Samtidigt är det kanske i dödens närhet som vi värdesätter livet som mest. Hundens korta liv går ju på fastforward jämfört med vårat. Zelda som nyss var en okoordinerad liten valp som inte förstod så mycket av det som hände runt henne har exempelvis nu redan blivit en sofistikerad könsmogen unghund.
Vi kan, om vi så vill, se deras framrusande liv som ett plus snarare än ett minus. Vi kan se till att inte slarva bort vår tid tillsammans, och på det sättet får vi båda ut det mesta ur dagarna och timmarna.
PS: I morgon hämtar jag hem Zelda, äntligen.

När ingen hund andas i rummet...

Kate Atkinson, en av mina favoritförfattare, beskriver det såhär i sin senaste bok "When will there be good news?"
"She noticed how still the air in the house was, as if somebody had breathed out and not breathed in again. Reggie looked closely at Banjo (gammal, sjuk och allt orkeslösare liten hund som successivt blivit sämre under bokens gång)... No movement in his ancient little lungs. Dead. Here one second, gone the next. The breath was the thing."
Jag är nu hemma, Zelda är fortfarande hos Maria, jag ska hämta henne tidigt i övermorgon. Luften härinne är som död, hur är det möjligt att en enda liten hund som andas kan få den att leva?

Tofsar, högre skolan...

Vem hade kunnat tro att det skulle vara så svårt att få till en liten tofs så att en liten hund inte få hår i ögonen? Mina blir fortfarande mestadels misslyckade (trillar av, trasslar in sig i den flygiga pälsen, stramar, sitter snett, osv...). Jag kan uppenbarligen inte skylla på Zeldas pälskvalitet, för såhär fint blir det när Maria är i farten. Visst börjar det närma sig frisyr? (Ni ser väl att hon har dubbeltofsar...)
Zelda blev litet väl mycket sexobjekt (bor ihop med två löptikar vilket gör att hanarna är taggade) - så just nu hon får leva haremsliv tillsammans med de andra tikarna. Det verkar hon vara nöjd med, Maria hälsar att allt är under kontroll!

Zelda har det bra!

Maria verkar ha rutin på oroliga hundägare - hon håller mig uppdaterad så att jag kan se Zeldas dag framför mig. Zelda tyckte att det var litet skrämmande att gå ut i tystnaden i Östra Ryd, nu när hon vant sig vid stadsljuden, och värre blev det när vajrarna på flaggstången smällde i vinden, men annars verkar allt vara frid och fröjd. Hon, liksom de andra hundarna, är för det mesta där Maria är.
Jag är så glad över att Zelda får bo med familjen som utöver Maria består av hennes sambo Henrik, och deras två söner Mattis och Dennis. Antagligen är det första tiden med pojkarna som har gjort Zelda så positivt inställd till barn - även det ngt att vara mkt tacksam över!
I bild: Mattis och Dennis, något yngre än de är nu...

Att köpa hund i Phoenix, Arizona, USA

De här valparna såg jag i morse i en särskild valpbutik. Där sitter valpar ungefär som undulater eller akvariefiskar i svenska zoobutiker.
Undrar vilken blivande hundägare som inte är intresserad av att träffa valpens mamma, uppfödare och syskon? Undrar vilken uppfödare som inte vill träffa valpens nya familj?
Märkligt att en sådan affär går runt, kan jag tycka...

Första rapporten!

Första rapporten har redan kommit! Allt har gått bra. Zelda har inte klagat, hon har haft fullt upp med att leka med syster Emma, i bild.
Som synes har Maria även hunnit frisera henne!
(Zelda är den cremefärgade, Emma den mer grå...)

Hem till mamma...

I morgon reser jag till USA. Jag ska arbeta på distans, och Zelda ska vara hos sin uppfödare Maria. Även detta är väldigt spännande. Kommer hon att tycka om att plötsligt ha en riktig hundflock att umgås med? Kommer hon att tycka att de andra är mest till besvär, och bli lättad när hon får bli ensamhund igen? Den som har hund och reser till ställen dit hunden inte kan följa med behöver ett andra hem till hunden - ett hundpensionat där hunden trivs, hos släkt eller vänner... eller hos hundens uppfödare som ju känner både rasen och hunden, och som antagligen är minst lika mån om att den ska ha det bra som ägaren själv...
Maria kommer att rapportera per mail, så ni som följer bloggen kommer inte att behöva vänta tills jag kommit tillbaks för att få reda på hur det går.
Klart är att Zelda blev aningen överväldigad när ett helt gäng glada kineser - inklusive hennes mamma, syster och bror - hälsade vänligt men nyfiket...

I bild: Maria (människa), Zelda (med tofs), Zeldas mamma Nicki (utan tofs).

First dog i USA?

"Obama family dog 'a major issue'" kan vi läsa idag. Den blivande presidentens döttrar ska få en hund, och nu är frågan vilken sort de ska välja. Yngsta dottern är allergisk, därför ska hunden vara av en allergivänlig ras. De vill också gärna ha en omplaceringshund. Jag får en impuls att göra som en del afrikanska mödrar som skickar iväg sina barn till ett annat land i förhoppningen om en bättre framtid. Det kanske skulle passa Zelda att bli first dog? Hon gillar barn, låter sig lyftas, bäras och kläs i dockkläder. Hon är stabilt rumsren, tycker om människor (skulle aldrig bita någon förbipasserande statschef), skäller ytterst litet, hårar inte. Hon är rolig, söt och rätt lydig.
Kunde det vara mer perfekt?
Skämt åsido hoppas jag att de inte väljer en CC. CC är en hund som kräver ovanligt mycket tidig socialisering för att inte bli skygg. Den hund presidenten väljer kommer omedelbart att bli extremt populär, och oseriösa uppfödare kommer att växa upp som svampar ur jorden. Jag har läst berättelser om så kallade backyard breeders i USA som säljer CC valpar som blir så rädda när de ser en människa att de springer in i väggar och möbler eftersom de har tillbringat hela sin uppväxt i en bur, utomhus, utan egentlig kontakt med andra än mamman och syskonen.

PS. Det har hänt några gånger att sådant jag skrivit på skämt, eller avsett som ironi, har tagits på allvar av dem som läst. Zelda är naturligtvis inte till salu, inte ens till familjen Obama (däremot är är hennes helsyster tillgänglig, det kunde kanske vara något?). Jag är dessutom övertygad om att Zelda som nu är skräddarsydd för det liv hon lever här och nu har det bättre med mig än hon hade haft det någon annanstans, inklusive Vita Huset. (Ur ett hundperspektiv finns det ju en gräns för hur mycket bättre livet blir om ägarna har mycket pengar - Zelda får redan bästa tänkbara kost, de veterinärbesök hon ska ha, och hon skulle nog inte bli gladare av äkta diamanter på halsbandet...)

I bild: Morfar Tibery som valp , med mor och bror

Morfar upp i dagen!

Det här är Zeldas morfar, Family Songs Tibery, som har invandrat från Slovakien. Zelda blir mer och mer lik Tibery, vilket jag tycker är väldigt kul, precis så hoppas jag att hon kommer att se ut när hon får sin vuxenpäls.

I andras ögon...

Igår morse när Zelda o jag kom ut vid 7-tiden träffade vi för ovanlighetens skull en annan liten hund. Det var en smäväxt Jack Russeltik, även den 8 månader. Hundarna fann varandra så gott som direkt, och for runt på trottoaren med viftande svansar.
"Att du kan ha henne lös", sa terrierns ägare imponerat. "Om jag släppte min skulle hon försvinna direkt."
"Det är rasen", svarade jag litet blygsamt, "Hon vill inte sticka iväg." Ägaren såg inte övertygad ut, och jag kan förstå honom. När det kommer en annan hund säger jag till Zelda att stanna. Det gör hon, men hon hade gjort det även utan att bli tillsagd. Det kan se ut som magi, eller väldigt effektiv hunduppfostran, men det är det inte. Fast litet glassigt är det ju...
Mindre glassigt blev det på kvällen. Vi gick för ovanlighetens skull till parken där det brukar samlas många hundar vd tiotiden. Zelda ville inte. Vi gick i alla fall.
Hon gömmer sig bakom mina ben, ett antal rätt stora hundar kommer farande, snälla visserligen, men stora och delvis okända. Jag föser undan dem så att Zelda ska uppleva att jagjhar kontroll över situationen. Det går halvbra, det finns fler hundar än jag har armar.
En hundägare som jag inte har talat med tidigare påpekar att jag skrämmer Zelda genom att signallera att de andra hundarna är farliga, att jag borde låta henne sköta sina kontakter med de andra på egen hand. Jag svarar att jag har prövat det, men att det resulterade i att hon flydde, och att de andra tog upp jakten. Att jag inte alls är rädd för de andra hundarna, tvärsom, och försöker förmedla det till Zelda, men att jag samtidigt vill att hon ska känna sig trygg med att jag kan ta hand om skrämmande hundar...
Han köpte inte mitt arbgument.
"Kan hon leka med några hundar?" frågar han i anklagande ton.
"Javisst, men hon umgås helst med sådana som är i hennes egen storlek."
"Är det hon eller du som tycker att det ska vara så?"
"Hurdudu - om jag fick bestämma hade hon inte blivit det minsta stressad av att stora hundar kommer springande mot henne. Nu är det inte jag som bestämmer."
Han tittade på mig med beklagande blick, uppenbarligen helt övertygad om att jag hade skapat Zeldas ovilja att leka med hundar som väger tio gånger mer än hon gör, och att jag inte had någon insikt i mitt eget beteende.
Det var förvånansvärt irriterande...

Om den nakna varianten av CC...

En liten reflektion över Zeldas hårlösa släktingar...

"Professional pet."

Nej, det är inte Zelda, det är en beskrivning av en intressant liten hund från Madagaskar - Coton de Tulear. Den har många likheter med CC: "hår" och inte päls, den kan födas med mörka tecken (som Zelda), men bleknar snabbt, precis som Zelda gjort. Hårsäckarna måste ha en gen för melaninsyntes som slås av efter några månader - intressant.
Hursomhelst verkar det som om små vita hundar kommit till Madagascar redan på 14-15 hundratalet när europeerna började utforska världen. Tillhörde de första någon spansk adelsdam vars skepp förliste utanför Madagascar? Var de kanske skeppshundar, som man tror att CC var - arbetande hundar som tog möss och råttor, och som även gick att äta om det knep?
Vem vet. Klart är i alla fall att de små vita hundarna inte bara överlevde, utan blev statusprylar för hovet och adeln där, som hade ensamrätt på att få äga dem.
Undrar hur nära släkt CC och Coton de T. är? Deras historia låter likartad (fanns ombord på fartyg redan på femtonhundratalet). Deras päls/hår verkat vara likadant, och deras personligheter beskrivs också som likartade...
Det som jag tycker är mest intressant är att människor uppenbarligen har blivit så förtjusta i den flygiga vita pälsen som de här små hundarna har, trots att den är rätt opraktisk jämfört med en vanlig hundpäls...
En av dess märkliga egenskaper är förresten att den lyser. Igår var Zelda nybadad, och medan vi väntade på tunnelbanan såg hon ut att ha en svag ljuskälla inom sig. Ett litet kallt ljus, som månens en klar natt, hade jag i andra änden av kopplet.

En doft av iller...

Är det någon som känner igen det här? På tunnelbanan idag satt Zelda och jag mittemot en ung kvinna som sträckte fram handen mot Zelda för att hälsa. Zelda var först nyfiken, men blev sedan riktigt rädd. Hon började skaka i hela kroppen och tryckte sig så tätt intill mig som hon kunde, bort från vår medresenär.
"Jag luktar iller," förklarade den unga kvinnan och klappade försiktigt på Zeldas huvud. Zelda såg på henne som om hon varit en pestsmittad utomjording med enorma tänder.
Nu undrar jag om hundar kanske ofta blir rädda för just illrar, eller om Zelda bara reagerade på att doften var helt okänd. Hon blev i alla fall påtagligt lättad när vi klev av tåget...

Dikt och verklighet...

"Sov var natt i Herrens säng..." I natt försökte Zelda hoppa upp i min säng för första gången (sedan de första försöken när jag just hade hämtat henne). Men nu är hon i slyngelåldern, och då ska regler och gränser ifrågasättas. Sagt och gjort - hon hoppade upp, blev omedelbart nerputtad, hoppade upp igen (visst kan jag väl bestämma var jag vill ligga), blev nerputtad igen.
Jaha.
Sedan la hon sig i sin korg, och verkade somna lika lugnt som vanligt...
Jag gissar att Carl XII inte använde sin hund som gosedjur, utan att han hade hunden i sängen för att våga somna - han måste ständigt ha varit medveten om risken att bli (lönn)mördad. Vad kunde då vara tryggare än att ha en rejäl och lagom vaktig hund tätt intill sig... Själv är jag övertygad om att jag inte behöver vara lika orolig, så Zelda får finna sig i att sova i sin egen korg.

Idag har vi varit kulturella...

Här är Zelda vid Pompes grav vid Karlbergs slott i Stockholm. Pompe var Karl XIIs favorithund (favorithundar vore nog rättare att säga, han hade fler med samma namn).

Israel Holmström skrev den här dikten om en av dem:

Pompe, Kungens trogne dräng,
sov var natt i Herrens säng.
Sist af år och resor trötter
led han av vid Kungens fötter.
Mången stolt och fager mö
önskar sig som Pompe leva,
tusen hjältar eftersträva
att få så som Pompe dö.

Inskriptionen på gravstenen: Här är konung Carl XIIs hund POMPE begrafd år 1699
Gravstenen får väl ses som ett bevis för att Pompe var en högt värderad hund.

Bara i USA...

Vill du att din hund ska se ut som Sarah Palin? Det går nu att köpa en liten peruk som ger den rätta looken...
http://wigglesdogwigs.com/

Åtta månader idag!

Åtta månader! Två tredjedels år har Zelda levt idag, kanske de viktigaste månaderna i hennes liv. Läser om och om igen hur viktigt det är att valpen lär sig att ungås med människor och andra hundar medan den är liten, och att den kritiska tiden är mellan 8 och 12 veckor. Ur det perspektivet har stadshunden en rejäl fördel - vi behöver bara ta ett steg utanför dörren för att se en ström av nya människor som inte är farliga, som inte behöver skällas på, och som dessutom ofta har hundar med sig. Det är ovanligt att vi inte träffar (eller ser) nya hundar varje gång vi är ute någon längre stund.
Jag är faktiskt mest överraskad över hennes päls - den lever nästan sitt eget liv. Den tränger sig fram mellan hennes trampdynor, hänger ner i ögonen, trasslar till sig om den inte kammas och tvättas... Vid ungefär ett års ålder ska valppälsen hon har nu övergå i vuxenpäls, ska bli spännade att se hur den kommer att arta sig!

Alkemi!

Forna tiders alkemister försökte skapa något ur inget, eller i alla fall försökte de omvandla något (tex bly) till ngt med större värde (tex guld). Det lyckades inte, men är det inte litet alkemi i att det går att ta något rätt litet (några mikroskopiska ägg från en Rottweilertik, tillsätta ngt ännu mindre - några spermier från en hane) och ur detta skapa en hel drös pigga små valpar som är uppe i en matchvikt på några 50 - 60 kg på nolltid...
Foto från Blocket, alla valpar är från samma kull...

Kontakt med brorsan!

Här är Zeldas bror Bonbon (Brunius Bonfire) som vi fått kontakt med genom bloggen. Kul! Som synes är de inte särskilt lika till utseendet, ska bli spännande att få veta mer om hans personlighet!

Dagens skörd...

Läser fortfarande tvångsmässigt annonser om hundar som behöver nya hem. Här är några, ungefär jämngamla med Zelda, som redan nu behöver en ny flock/ägare att vara med.

Om jag någonsin blir dement, och omdömet börjar svikta, så kommer nog det första tecknet att vara att jag erbjuder ett gäng överblivna hundar ett nytt hem.

Inflationsmål...

Punktligt, enligt hundböckerna, har Zelda börjat göra det en hund brukar göra vid 7 månaders ålder: försöka ta litet mer kommando över sitt liv, testa gränser och sig själv. I Zeldas fall har det bland annat yttrat sig i att hon försöker/vill försvara sina värdefulla resurser, som exempelvis ett grisöra eller ngt annat jag köpt för att hon ska ha ngt att tugga på.
En bok jag tycker har en trevlig ton och goda råd är "Dogs behaving badly" av Gwen Bailey. Hon har ett tips som jag nu försöker följa: skapa inflation. Den som har tio grisöron behöver inte försvara ett av dem särskilt intensivt. Sedan går vi runt där Zelda är, bryter av med en bit godis, försöker att göra henne så trygg som möjligt, trots att hon har lyckats få tag på någonting hon vill behålla.
Undrar hur det kan kännas att vara en mycket liten hund och att ändå våga säga "Nu är det jag som har den här, och jag vill behålla den". Hon blir alldeles stel i sin vanligen så böjliga lilla kropp, det känns som om hon gör något som hon egentligen är väldigt rädd för. Anders Hallgren skriver att äldre vargar bara lugnt låter en ung osäker varg vara ifred ifall den vaktar något den fått tag på... samtidigt måste ju Zelda acceptera att släppa sådant hon inte får ha...
Som tur är vaktar hon inte sin mat - där har vi småtränat att jag har stoppat ner ngt extra gott i matskålen medan hon äter, så att hon uppfattar att den som närmar sig hennes torrfoder kommer med gåvor, och inte tänker ta ifrån henne någonting.

AJ!

Igår fick Zelda sin första rabiesspruta - AJ!!! - hon ska vaccineras så att hon kan följa med utomlands. Chipmärkning är inte dumt - ett svep med detektorn över hennes rygg, och så kom hennes alldeles egna personnummer upp i displayen. (Fast det borde vara busenkelt att flytta ett chip mellan hundar, de ligger ytligt och går att känna genom huden.)
Hursomhelst tänker jag att vaccinering av hundar säkert har betytt mycket för hur vi ser på dem - det är stor skillnad mellan att tänka att en hund kan vara rabiesssmittad, och smittsam i sin tur (då vill man inte gå i närheten av den) och att veta att den, och därmed människorna i dess närhet, är skyddad.

Åkte förresten taxi med en förare som talade halvbra svenska häromdagen, han kom gissningsvis från Iran/Irak. Det var svårt med hundar i bilen, sa han, för de luktde så illa, och då klagade efterkommande kunder. Jag frågade om han tyckte att Zelda luktade - vi hade redan åkt en bit - och han sniffade litet i luften, och fick erkänna att han inte kände någonting. "Jag badar henne minst en gång i veckan", försvarade jag mig, "hon är väldigt ren."
"Badar?" Det verkade vara en ny idé för honom."Var då?"

"I badrummet, inne." Svarade jag, som plötsligt såg hans uppväxt framför ögonen. Där fanns hundar, men hundar som aldrig var inomhus, som aldrig badades, som aldrig vaccinerades, ungefär som i stora delar av Etiopien. Hundar som inte kunde beröras, och som man kastar sten på för att se till att de inte kommer för nära.

"Hon bor inomhus.", fortsatte jag. Han tittade till igen, i backspegeln, och såg genuint överraskad och intresserad ut.

Själv kände jag mig plötsligt smutsig. Om han på allvar trodde att Zelda aldrig hade badats, att hon luktade så illa att hon kunde förpesta en hel bil, att hon levde ute bland skräp och sopor, att hon möjligen var sjuk - vad sa det då om mig som hade henne i mitt knä?

I bild: ett neuron med en Negrikropp, diagnostiskt för rabies...

Glamour!

I fredags tog vi glamourbilder (dvs Ulla tog dem) - Zelda var nytrimmad så det gällde att passa på. Kul och tankeväckande. Vad är glamour? Vad är kitsch? Hur förhåller de begreppen sig till femininitet, genus, stereotypa föreställningar om hur en individ kan förpackas?
Som tur är har Zelda ingen kulturellt förankrad uppfattning om siden, sammet och pärlor... Tur också att hon är hund, om hon hade varit en liten dotter hade konceptet nog varit mer problematiskt.

Glad igen!

Det är tydligen vanligt att tikar har en lite svacka när de just har löpt. Zelda har varit dämpad, livet har inte varit lika kul som tidigare och aptiten har inte heller varit i topp.
Igår när vi kom upp i Observatorielunden gjorde hon något hon inte gjort sedan hon började löpa: rusade upprymt runt i stora cirklar, solen sken och hon såg ut att njuta av sin överskottsenergi. Hon har även börjat äta ordentligt igen.
Det är ett ganska högt pris vi xx-kromosomare betalar för att få bli mammor.

(Tanken på att Zelda skulle kunna testa även denna del av livet ter sig för övrigt mindre och mindre främmande...)

Bild: Zelda när hon var väldigt liten, c:a 8 månader sedan...

Nu har det gått fem månader!

Idag för fem månader sedan kom jag hem med en okoordinerad, förvirrad och ganska ängslig liten valp. Idag har jag en unghund på 7 månader ("Det är då de ser som hemskast ut", sa hundfrisören som styrde upp hennes päls härom dagen, "men hon ser ju väldigt fin ut för sin ålder"...) Hon har vuxit färdigt, hon har löpt, hon har blivit rumsren (!) och är nu en välanpassad stadshund som tar sopbilar, skateboardåkande unga killar (varför ser jag aldrig en tjej susa fram?), och andra hundar av alla de slag med ro.
Hennes personlighet blir allt tydligare, och jag börjar förstå att det här med att vara sällskapshund är en talang i sig. En Bordercollie förväntas ha talang för att valla får, en Retriever för att apportera, en Rottweiler för att vakta. En sällskapshund är inte en hund som inte kan ngt av det andra hundar är bra på och som därför "bara" duger till sällskap. En sällskapshund är en hund som är specialist på att vara trevligt sällskap, vilket antagligen är minst lila komplicerat som att valla får.

Det är nog inte många som skulle köpa en CC ifall de behövde en hund att valla får med. Däremot köper en del människor en Bordercollie när det är en sällskapshund de vill ha. Det är inget en Bordercollie är särskilt bra på, vilket kan vara ett skäl till att de toppar rasstatistiken över övergivna hundar i England enligt en omplaceringssajt jag var inne på nyligen.

Bild från första gången jag träffade Zelda (då Bella), när hon konkurrerade ut bröderna och jag bestämde mig för att detta skulle bli min nya hund. Obs bandaget på tassen - hon hade brutit några småben i mellanfoten när hon kom i kläm i en dörr... Obs också att hon är litet avvaktande, i motsats till ena brorsan som kastade sig i famnen på mig och helst hade stannat där så länge som möjligt. Jag kände mig mer bekväm med en liten hund som visserligen var tillgänglig och positiv i kontakten, men som ändå skilde mellan dem hon kände och dem hon inte kände (som jag, just då).

MITT!

Efter löpningen har Zelda varit litet låg, vilket jag har förstått är vanligt. Hon har dessutom blivit övertygad om att omvärlden vill ta det hon har. Tuggben, grisöron och annat som hon tidigare lät ligga obevakade håller hon nu järnkoll på. Hon morrar (inte så övertygande, men dock) åt okända människor och hundar som kommer för nära. Den är MIN och du får inte ta den!

Det var intressant att läsa vad Anders Hallgren (se tidigare inlägg) har att säga om det: hunden som morrar är osäker, och den säger att den inte är trygg med att den andre är i närheten. Den som bestraffar hunden för att den morrar tar bort den sociala signalen, och får en då hund som riskerar att bita direkt, eftersom den inte får berätta hur den upplever en hotande situation.

Hoppas att detta går över när hon återkommit i hormonell balans...

Pinsamt...

Det är lätt att överskatta sin lilla hund, och tro/kräva att den klarar/förstår mer än den gör.
I helgen var Zelda och jag på Hedengrens, bokhandeln i Sturegallerian. Vid kassan producerade hon helt otippat en liten korv.
Pinsamt!
Igår kissade hon - lika otippat - i tunnelbanevagnen. Även det pinsamt, och dessutom inget som går att plocka upp blixtsnabbt innan någon har märkt vad som hänt.
Skönt i alla fall att hon inte är en Cane Corso på riktigt. Det Zelda lämnar efter sig är som hon själv: litet och diskret.
PS: Ögat verkar må bra av tofsen.

Tofs, oväntat svårt...

Zeldas högra öga har runnit litet den senaste tiden. Jag har väntat på att det ska gå över av sig själv, men det har det inte gjort. "Kolla att hon inte får hår i ögonen", föreslog veterinärkompisen när jag korridor(gym)konsulterade henne igår. Jaha - det är inte lätt att se om/när Zeldas hår/päls eventuellet irriterar hennes öga, så jag tänkte att jag skulle sätta upp håret i en liten tofs, då får ögat garanterat vila.
Sagt och gjort, köpte några små hårsnoddar och skred till verket. Zelda satt snällt medan jag höll på, men sedan la hon huvudet mot mattan, med nosen mellan frambenen, tryckte sig framåt och vips var snodden borta. Jag satte dit den igen. Hon satte sig och kliade energiskt med bakbenet mot huvudet. Snodden hade inte en chans.
Nu har jag sagt till henne på skarpen att hon inte får klia/gnida bort den, hon måste undra vad jag pysslar med. Men en dag eller två borde ju räcka för att testa hypotesen att det är hår i ögat som är problemet...
PS Om hon ser ofriserad ut beror det på att hon ska till en riktig hundfrisör på tosdag, så jag har låtit trimmerträningen (min) vila litet...

Dikt.

Som jag nog har berättat håller jag på att se om det går att göra en bok av Zeldas och mitt första år tillsammans. Jag läser därför fler hundböcker än vanligt, och en som jag hittade igår var diktsamlingen "Hundar" av Werner Aspenström, Bonniers 1954. Den visade sig innehålla 31 dikter, varav de första inte innehöll några som helst hundar. Den näst sista heter dock "Hundarna", och handlar om poetens oförmåga att förstå vad ylande hundar söker "maktlösa är de, deras törst kan inte stillas här".
Jag drar slutsatsen att hunden är en metafor för någon inre mänsklig process, och att Aspenström hade varit helt ointresserad av att träffa en etolog som kunde inviga honom i hundylandets mysterier. Vilka friheter han tar sig med våra medresenärer på planeten, men det är väl hans privilegium som poet...

Här kommer en annan dikt, i sin helhet:

Estetik

Låt dem dricka den söta mjölken!
Dikt är det som återstår: hundmat.
Av de karga benen bygger jag en orgel.

Vad spelar hunden, eller poetens föreställning om hunden för roll här? Menar han kanske att hundar äter avfall, de karga benen som blir kvar när andra tagit sitt? Att det är de föraktade resterna som gör att poeten kan sjunga, rentav bedöva läsaren med mäktig orgelmusik? Vill han jämställa sig med en hund som får leva på andras villkor, eller har han en slags hybris - ge mig det ni inte längre vill ha så ska jag omvandla det till guld?

Det här är faktiskt ett av skälen att jag valde att bli naturvetare...

Hundcafé!

Idag har vi testat hundcaféet Himmelska hundar på Hedingatan i Stockholm! Det var hur kul som helst (fast litet skrämmande). Zelda uppskattade sin Chihuahuakocktail (små tärningar blodpudding serverade i ett fint litet glas, dekorerade med en elegant kvist av något grönt som också slank ner) mer än medgästerna, men hon vänjer sig säkert snart för vi kommer att gå dit igen!
Överraskande nog dök det upp två andra powderpuffar, killar som var betydligt större än Zelda.
Vill du veta mer? Gå in på www.himmelskahundar.se
I bild: Leo, som dock inte var på caféet, från svenska Kennel YaGudina

Fler foton av CC...

kan ni se på www.chinesecrested.no, hos norska kinesklunbben. Jag har just lagt upp en bild på Zelda för första gången.
I bild: Tonic Daiquri Sua Sponte

Praktiska och opraktiska pälsar...

Härom dagen träffade jag en Schipperke, en trevlig liten hund i ungefär Zeldas storleksklass. "Han är självrengörande", sa ägaren, "smutsen liksom bara stöts bort..."

Inte konstigt: han hade kort, blank, svart päls på ben och fötter. Den såg ut att vara både vattentät och smutsavvisande. Zeldas päls som är vit, mjuk och dunig påminner mest om en mirakelduk, ni vet en sådan som drar till sig damm, fläckar och annat man vill städa bort.

Men jag ska inte klaga - jag har valt en hund som behöver kammas, tvättas och badas... Jag tycker dessutom att hon är mycket vacker i sin nästan flytande päls.

Att dela på ansvaret...

När barnen var små hörde jag ibland föräldrar säga att efter semestern, när de varit tillsammans med sina barn hela dagar och hela nätter, så funderade de på att ta barnet och fly, att rymma till någon liten tropisk ö någonstans. De ville få fortsätta att vara med barnet i vardagen, de ville slippa lämna det ifrån sig till dagis eller dagmamma. Själv grät jag ibland på väg till arbetet, det kunde kännas som om en väsentlig del av min kropp slets ut, mer och mer för varje meter jag avlägsnade mig från de små sönerna.

Jag kan inte påstå att det känns likadant med Zelda. Men ändå något ditåt. Jag saknar henne när vi inte är tillsammans, och det är inte för att jag inte tror att hon har det bra med sonen, eller grannen. Det är för min egen skull.

Den andra sidan av dialektiken är att jag är glad över att hon känner sig trygg med många människor, att hon klarar av att vara hos exempelvis grannen utan att bli rädd eller stressad. Jag har ju arbetat medvetet för att hon ska uppfatta det som normalt och naturligt att olika trevliga människor tar hand om henne.

Idag har jag en lång och hundfri arbetsdag framför mig: först en tretimmars psykoterapiföreläsning, sedan ett seminarium på Naturhistoriska riksmuseet, sedan en handledarträff. Tio timmar, restiden undantagen. Zelda ska vara med sonen och med grannen, måste planera min tid på ett bättre sätt. I morgon ska jag till Linköping och på fredag till Umeå.

Tro inte att det alltid ser ut såhär - jag kan ofta arbeta hemma, eller ta med mig Zelda till jobbet, så i stort har jag det oerhört mycket enklare än många hundägare. Många av höstens resor planerades innan jag hade skaffat Zelda, jag kommer att dra ner på sådana insatser framöver.

Fotot har jag tagit själv...