fredag 30 november 2012

Träning - klok planering efterlyses.

Just nu har jag två oerhört träningsvilliga små hundar.

Jag har en vag plan för nästa tävlingssäsong som ser ut ungefär såhär: vi måste komma igång i lydnadsettan, det är fortfarande bara apporteringen som vi inte kan. Vi ska köra vidare med samma freestyleprogram som tidigare, Zelda ska ta certifikat och Nemi två till uppflyttningar i klass 2. Vi ska köra vidare med Heelwork to Music, där båda hundarna har tagit uppflyttningspoäng i klass ett, nu ska vi satsa på två till. Vi ska komma till start i 6+ (när man kör båda hundarna samtidigt).
Det är tröttsamt att bara läsa igenom listan.

Jag kan istället ordna aktiviteterna efter angelägenhetsgrad.

Då blir det
1. Freestylen för båda hundarna.
2. HTM, båda hundarna
3. Lydnadsettan
4. 6+
Tror jag.

Då ser jag direkt att jag kanske inte ska bry mig om 6+ just nu, utan istället koncentrera mig på att träna det som krävs för de första tre.

Problemet med lydnaden är att momenten kräver underhåll. Ställande under gång, till exempel, som vi slet rätt mycket med men sedan lät vila, har Nemi lyckats glömma. Zelda som tar längre tid på sig att lära nytt verkar ha lättare att minnas.
Så om varje träningstillfälle ska ha ett bestämt mål, långsiktigt och kortsiktigt (varför tränar jag just det här just nu? Hur vill jag att momentet ska utvecklas/förbättras under just det här träningspasset?) kommer det att krävas en genomtänkt plan.

Den behöver jag skapa innan jag tar upp träningen på allvar.
Under tiden är ju positionsarbete aldrig fel, men fortfarande inte helt oproblematiskt. Tränar vi lydnad vill jag att hundarna ska sätta sig vid min vänstra sida när jag stannar. Tränar vi HTM eller Freestyle vill jag absolut inte att de ska sätta sig när jag stannar. De måste alltså lära sig att läsa mitt kroppsspråk: om jag är stel i kroppen är det lydnad som gäller, om inte är det antagligen HTM. Och jag måste vara så tydlig i mitt kroppsspråk att de ser skillnaden.
Pust.

Här har Nemi krupit upp i yngsta sonens knä och somnat. Zelda har parkerat sig i soffan. De verkar nöjda med att vara hemma igen!



torsdag 29 november 2012

Så. Nu är resan slut och bloggen återgår till realtid.

Ja, hörni.
Kan man resa bort i nästan en månad när man har två små hundar? Nu har jag testat, och svaret blir att för oss gick det alldeles utmärkt.
Det finns ju många sätt att ordna ett bra boende för hundarna medan man är bortrest. Många har en familjemedlem som gärna tar hem hunden/hundarna till sig ett tag. Man kan låna ut sitt hus/lägenhet till någon som vill vara hemifrån och som gärna tar hand om medföljande hundar. Man kan boka in dem på ett pensionat.
Eller så kan man låta dem bo hos någon som även åtar sig att träna dem, ungefär som människor gör med hästar. För hästen kan det vara mycket utvecklande att ridas ett tag av en ryttare som är skickligare än ägaren.
Ungefär så tänker jag när jag lämnar hundarna hos Agnes. Plus att jag tycket att det är bra att de bor i en vanlig hemmiljö. Just den här gången, eftersom jag skulle vara borta så länge ville jag även välja något som har fungerat bra tidigare eftersom jag inte skulle kunna hämta dem i förväg ifall det blev problem.

Medan jag var borta har följande hänt med hundarna: det har blivit mycket vardagslydnad. Agnes kan exempelvis inte ha fem eller sex hundar som rusar mot ytterdörren och skäller så fort det kommer någon, så de små damerna har fått lära sig att vara tysta i situationer där de är vana vid att låta. Nemi har inte fått dra i kopplet, och hon har inte fått skälla på andra hundar.
Agnes har uppenbarligen lyckats förklara detta för henne på ett bättre sätt än jag.

Sedan jag kom hem har jag oftast gått med två små hundar i slakt koppel. Nemi behöver påminnas av och till, men jag har fått en riktigt stabil grund att stå på. Härligt!
Det har blivit betydligt tystare härhemma, särskilt märks det när grannens två Grand Danois står och väntar på hissen, eller rättare sagt blir jag nu inte underrättad varje gång de går in eller ut.

Så vad tycker de små damerna själva? Det måste ju vara bättre för dem att jag inte blir irriterad, så ur det perspektivet borde de vara nöjda. Vad tycket de om att få lära sig nya regler på ett nytt ställe? Kanske tycker de att det är intressant. Jag tror mycket på att bryta invanda mönster för att göra vardagen ny och fylld av möjligheter, det borde kunna vara likadant för dem.

Jag undrar hur mycket de tänker på det som inte är. Tänker de på mig och på "hemma" när de är borta? Tänker de tillbaka på dagarna med Agnes nu när de är hemma igen?

De verkade (förstås) oerhört glada över att hitta mig igen, och att vara tillbaka i sin vanliga miljö, men de har inte verkat klängiga eller osäkra "du ska väl inte försvinna igen?", utan efter ett första dygn då de sov mer än vanligt har det mesta återgått till det normala - minus skall och Nemis ovana att streta framåt i kopplet.

Lyckat, tycker jag!

Själv har jag förstås saknat dem, men inte så mycket att jag låter bli att boka nästa resa...

Så här såg de ut när de kom hem:
video

onsdag 28 november 2012

Och på hemvägen:

Den 21 åkte vi tillbaka till Gondar, och Goha hotell. Tips: Four Sistes Reststaurant nere i staden, där åt vi middag, rekommenderas!
Nästa morgon flög vi till Addis, och till en överrsakning som Nebiat, Etiopisk kompis hade ordnat: vi fick träffa president Girma Wolde-Giorgios som arbetar i Kejsarens gamla palats. Inredningen är oförändrad sedan Kejsarens tid, kanske hade damerna varit välkomna. Kejsaren tyckte i alla fall om små hundar, han hade ett litet gäng chihuahuor som följde med honom överallt. Så rummet vi satt i har varit arbetsrum inte bara för Haile Selassie, utan även för hans små hundar, varv en, favoriten Lulu, har en gravsten i parken, den hann vi dock inte se.



Här kommer för ovanlighetens skull en bild från min tonårstid. Det är kväll, jag har vunnit en hopptävling, Kejsaren delar ut priserna. Mitt i bilden ser ni en av hans små hundar. De var alltid med, de var alltid lösa, och de ställde aldrig till några problem.

Så jag tror att de små damerna hade smält in utan bekymmer i det Kejserliga palatset. 



Mer nostaligi: min far överlämnar kreditivbrev 1959 i samma palats som Anette och jag besökte: 


På den tiden hade Kejsaren ett levande lejon i palatset. Min far tyckte att det var aningen obekvämt men han ler ändå artigt mot fotografen. Tydligen samsades lejonet och hundarna...



tisdag 27 november 2012

Och sista heldagen i parken...

Igår var det väckning 05, vi har börjat vänja oss vid morgonkylan så det blir lättare och lättare att kravla sig ur sovsäckarna och våga sig ut i det kalla mörkret utanför tältet.
Nu var målet nästa berg som heter Intyae, 4070 meter högt. Vi räknade med att vandringen skulle ta ungefär fem timmar, och det gjorde den. Först gick vi på en gräsbevuxen slänt, det var litet frost på marken, och mängder av små spindelnät som glittrade när de träffades av morgonsolen. En bit bort travade en liten grå sjakal målmedvetet, på jakt efter smågnagare enligt Jamal.


Här växer en härdig jättebegonia som skjuter upp en gigantisk stängel med blommor när den är 7 eller 15 år (vi fick litet olika uppgifter), sedan dör den. 


Här är en som precis ska börja sin första och sista blomning:


Nästan uppe. Vi var så matta att om vi hade röstat hade vi nog skippat den sista biten, men Jamal som hade makten (ryggan med kaffe och te) peppade oss att göra ett sista ryck och ta oss ända upp.


Så här såg det ut från toppen: 




På eftermiddagen blev det en mer beskedlig vandring utefter de svindlande stigarna runt campen. Tror att Zelda hade valt att stanna i tältet om hon misstänkte att promenaden skulle bli lika ansträngande som den på morgonen.
Idag är vi litet nostalgiska i förväg - det är sista dagen. En del ska vidare till Lalibela, andra till Omo i söder, och så är vi några vars resa tar slut här och nu.


Och så, i realtid: igår köpte jag äntligen en öronpeang så att jag kan slänga den trötta gamla pincetten som jag har använt för att hålla damernas öron fria från håret som växer i hörselgången.

måndag 26 november 2012

20/11

Igår vet jag inte vad som hade hänt med damerna. På morgonen/förmiddagen trasslade vi oss upp till toppen av berget Bwahit, 4430 m över havet.
Så här kunde terrängen se ut:

Tänk er att det är uppför, uppför, uppför. Hur mycket man än andas är det svårt att få i sig syre så att det räcker, kroppen bara tvärstannar, det går inte att ta ett steg till. Damerna hade antagligen velat bli burna, men jag hade inte orkat bära en extra våtserviett. Att kånka på en hund hade varit helt uteslutet. Antagligen hade guiden och scouten fått bära var sin hund, de var vänliga och vana vid höjden.
Här är vår utmärkta guide Jamal - honom kan ni boka om ni också vill till Simien.



När vi ligger och flämtar på toppen ser vi plötsligt en kille som springer uppför bergsidan, mot oss. Han kommer upp, oberörd som om han promenerat i maklig takt från ytterdörren till bilen. Med sig har han läsk - iskall Pepsi och Fanta!


Han visar sig heta Habtamu, han bor i en by som är fem timmar bort för oss, två timmar bort för honom. Hans affärsidé är att köpa läsk för 3 birr på marknaden, sätta sig på ett ställe med god uppsikt över de olika vägarna uppför Bhawit, och sedan springa upp till  bergstoppen när han ser turister på gång. Väl uppe säljer han läsken för 25 birr. Vi köpte nästan hela hans lager, ingen kom ens på idén att pruta. Kall var den för att den hade legat i skuggan.

På eftermiddagen var det gamdags igen, och den här gången tackade de ja till vår inbjudan:



Om jag fick välja en ny karriär skulle jag nog satsa på att bli gamforskare... Jag tycker om deras utseende, deras sätt att flyga, deras stök och bök när de är tillsammans, deras funktion - de ser till att städa undan alla döda djur (inklusive hästar och åsnor som inte äts av människorna här utan som får självdö när de inte orkar arbeta längre).

Och - åter till dagens egentliga datum som ju är 26/11 - igår kom hundarna hem! Ulligare än vanligt men lika gulliga. Agnes och jag gick en promenad med Nemi som nu inte har skällt på någon hund i Åkersberga på flera veckor, men här hemma fick hon återfall, så vi får arbeta vidare. Går det i Åkersberga så måste det kunna gå här! Zelda väger 7,2 kg vilket är hennes idealvikt, Nemi väger 3,6 vilket är aningen i underkant.

söndag 25 november 2012

19/11 - nu börjar vi komma i form!


Igår såg vi den här lilla hjorden Walia Ibex som är en slags vild get som bara finns i Norra Etiopien. Populationen är liten, så det var extra roligt att fått se dem.

                       



Vi såg även klippspringare (klipspringer) som jag inte lyckades få ngn bra bild av, små, mycket söta dvärgantiloper som finns ner genom stora delar av Afrika. Foto hittat på nätet utan uppgift om fotograf:


Sedan stannade vi till en stund i närheten av en del av parkens personalbostäder - den här lille killen kom utspringande och ville hålla vår scout i handen. Vi undrade om det var hans son, men så var det inte, han var son till en kollega. Det verkar vara som jag minns det från min barndom, en "alla barn är allas barn" mentalitet som gör att barnen tyr sig till många vuxna, och de tas kärleksfullt emot.


Vi orkar mer och mer - här har vi klättrat upp till en utsiktsplats som ligger ovanför personalbostäderna. Som sagt var detta ingen idealisk resa för höjdrädda... 



På eftermiddagen tog vi bilarna och körde österut mot Jinbar vattenfallet. Sista biten får man gå, vilket gick bra eftersom det inte var så mycket uppför. Stigen var smal ("så vackert att det nästan gör ont"), mest på skrådden utefter bergssidan genom en bitvis frodig grönska. Promenaden avslutades med en passage över en liten stenbro som var spännande som en attraktion på Gröna Lund: smal, och med ett lååångt fall på båda sidorna. Inga räcken.
Några kröp över, några tog scouten till hjälp, över kom vi alla.
Vattenfallet är minst 500 meter högt, av någon anledning är det svårt att få fram en siffra som alla är överens om, några hävdar ett det är 800 meter från topp till botten. Runtom är klipporna branta, branta, här bor gamarna på nätterna i hålor i bergväggen. Där måste de vara säkra från allt utom möjligen spindelmannen.

När vi sitter på klippkanten mittemot fallet ser vi gamarna uppfrån, de verkar leka i uppvindarna, flyger i formationer som stridspiloter under uppvisning, dyker, lyfter. Solen får deras ryggar att lysa.


Damerna hade kanske blivit otåliga efter ett tag. Själv hade jag kunnat sitta i timmar...

Sedan tillbaka över spången/bron, vandra tillbaka till bilen, äta middag (tre rätter) och stupa i säng. Vi var så trötta på kvällarna att vi sällan orkade sitta uppe till 9... Men så steg vi ju upp halv sex, sex på mornarna, så det var inte så konstigt.


lördag 24 november 2012

Och den 18...


Igår steg vi upp tidigt, som alla mornar. Gissar att det hade varit svårt att få ur de små damerna ur tältet - det blåste häpnadsväckande kallt.
Så här såg det ut (obs det som jag tror är polstjärnan som lyser snett till höger ovanför träden):


Sedan gjorde vi ett nytt försök att locka ner gamarna, men de var fortfarande inte riktigt på humör. De som däremot alltid var på humör var de vitnackade korparna som höll till runt campen. På mornarna satt de och putsade varandra i ett träd precis intill våra tält, kraaaa.... kraaa.... , ett litet mjukt och melodiskt kraxande tyckte jag, alla höll inte med...


  De promenerade runt och höll ett öga på oss:


Jag hade blivit förkyld och svullen i halsen, så jag stannade i campen på eftermiddagen för att kurera mig. Den ligger på ungefär 3 200 meters höjd. Våra kroppar hade anpassat sig så gott de kunde. Anette och jag som båda brukar ha en relativt låg vilopuls (runt 60) hade nu 85, så fort vi rörde oss ökade den ytterligare, och minsta lilla uppförsbacke ledde till hjärtklappning som om vi sprungit ett sprinterlopp. Så de små damerna som säkert också hade haft en betydligt snabbare puls än de var vana vid hade nog uppskattat att ta det lugnt. Jag gick en egen långsam liten eftermiddagspromenad utefter ett stup (var annars?) med vidunderlig utsikt. Hade hundarna uppskattat utsikten? Hade jag oroat mig? Normalt när vi är ute i naturen har jag fullständigt förtroende för deras förmåga att inte trilla nerför stup, men våra vanliga stup brukar inte vara 800 meter rakt ner...
Har jag sagt att man får ta ansvar för sig själv? Det finns inga skyddsräcken, stigen går nära kanten, det gäller att se sig för.



Och nu, helt otippat, kommer en tävling. För ovanlighetens skull handlar den inte om hundar, utan om växter. Vad är detta?
Som ledtråd kommer en närbild. Pris till den som först kommer med rätt svar. En till ledtråd: jag lovar att ni känner till växten i fråga.



fredag 23 november 2012

Och så var det den 17...

Igår ägnade vi förmiddagen åt Geladorna.
Geladorna verkar äta en stor del av sin vakna tid, mest gräs. De lever i harem bestående av en hane och flera honor. 

video

Hanne i gruff med annan hane, han lugnar sig sedan genom att kela med en av honorna i hans harem. Hanarna försöker dels stjäla varandras honor en och en, dels blir hanen med harem utmanad av andra, ofta yngre hanar, som försöker ta över. Hanarna brukar kunna hålla sitt harem i ungefär tre år innan de blir avsatta. Medan de väntar lever de i ungkarlsgrupper.

video

Mycket ung Gelada:

Ungdomar. 
Ett..


Två...


TRE!


Detta hade varit litet knepigt för damerna - det visar sig att tamhundar är en av Geladornas viktigaste fiender. Kommer det en hund ställer sig de stora hanarna sig som en mur, axel mot axel, och visar sina gigantiska tänder. Bakom dem för honor och ungar så mycket oväsen de kan, vilket tydligen skrämmer både hundar, hyenor och andra som kan vara sugna på en liten Gelada till lunch. Parkpersonalen skjuter eventuella lösdrivande hundar som de hittar i parken, så damerna hade nog inte varit så uppskattade... Och till sist: ingen Geladaflock är komplett utan en Geldaforskare. Så här såg han ut:




På eftermiddagen skulle vi försöka locka till oss några av traktens gamar. Normalt sett kommer korparna först, sedan ska himlen bli svart av gamar.

Lockbetet: dels ben som var ihopbundna för att inte gamarna skulle flyga iväg med dem, dels diverse inälvor.


Resultatet: En tveksam gam landade, tittade ett tag på korparna som tryckte i sig så mycket de kunde, och flög sedan iväg. 


Misstänker att damerna hade blivit upprörda över att de hade fått sitta tysta och stilla medan fåglarna försåg sig...

torsdag 22 november 2012

Det jag hade skrivit den 16 ifall jag hade kunnat:


Igår var vår första hela dag i parken. Vi tog det lugnt eftersom vi befann oss på över tre tusen meters höjd vilket inte märktes så mycket när vi bara satt, men så fort vi försökte gå uppför var det som att ha KOL, hur mycket vi än kämpade fick vi inte ner tillräckligt med luft.

Hursomhelst hade de små damerna idag fått stifta bekantskap med sin första Kalashnikov (ingen annan ville sälja till oss förklarade vår guide). Här ser ni en av våra scouter (vapnet t.h.) som alla var beväpnade på samma sätt. Regeringen här kräver att varje bil ska vara utrustad med en lokal guide och en scout, vilket skapar arbetstillfällen för dem som växer upp i och runt parken.





De hade även fått känna på årets första snö. Här kör vi mot Ras Dashien/Dejen som är Etiopiens högsta berg:



De hade fått se de djupaste stup de någonsin hade sett:




De hade fått häpna över bergformationer:


Och så hade de fått se nya blommor:


Djuren återkommer vi till. Sedan hade de nog varit lika utmattade som vi tvåbenta och kollapsat!

onsdag 21 november 2012

Åter i Gondar, nu ska ni få höra vad de små damerna inte varit med om i Nationalparken!

Jag tänker ta det dag för dag, så nu den 21 kommer ni att få reda på vad som hände första dagen i parken, och så vidare under den kommande veckan.
Vi for alltså iväg efter lunch, och efter tre timmar på vägar som var omväxlande under ombyggnad, nybyggda eller i behov av ombyggnad var vi framme.
Vägarna här byggs huvudsakligen av kineser (varför, frågade vår guide, betalar ni för utbyggnad av våra vägar, och låter sedan kontrakten gå till kineserna bara för att de ger det lägsta budet? Hade det inte varit bättre för europeerna att låta europeiska företag bygga? Ingen av oss kunde svara.)

Precis när vi hade kommit in i parken stannade vi för att hälsa på en flock Geladababianer som enligt ny forskning tydligen inte är babianer alls. De är helt obesvärade av människor, små damerna hade nog fått stanna i bilen. Geladorna lever i stora flockar, äter mest gräs, har längre tänder än en leopard, men är helt fredliga gentemot människor. Vi var litet blyga, vågade oss inte riktigt fram. Geladorna tittade inte ens åt vårt håll.

Sedan for vi vidare till Sankaber Camp där vi skulle bo. Sankaber betyder dörr av trä, namnet lär komma av att den ligger vid en smal passage där det finns gott om  träd.
Där stod våra tält och väntade. Utsidan:

Insidan:


Matsalstältet:


Här tvättar man händerna: 



Utsikten bakom tälten:



De små damerna har såvitt jag vet aldrig tältat, men jag tror nog att hade tyckt att det var mysigt att dra sig in när det började bli kväll. Det var riktigt kallt (en del sov i mössa och dunväst utöver de varma underställen och dubbla sovsäckarna). Själv längtade jag intensivt och själviskt efter en varm liten hund att ha i sovsäcken, men jag har svårt att tro att någon av hundarna hade accepterat att sova där, kanske mest pga dålig ventilation. Tror för övrigt inte att vi hade sovit så mycket - det blåste hårda snabba kastvindar, yttertältet fladdrade och smällde, träden lät, jag misstänker att båda de små damerna hade tyckt att det verkade oansvarigt av en larmhund att bara lägga sig och sova när det fanns så många ovana ljud alldeles utanför tältet.

fredag 16 november 2012

Lokalkännedom

Här kommer två kartor - en som påminner om vilken stor kontinent Afrika är (http://www.informationisbeautiful.net/2010/the-true-size-of-africa), och en som visar Simien National Park, det är den röda fläcken snett vanför Gondar. Där är vi nu!