söndag 30 juni 2013

Salukifrilla, eller omedveten konsument.

Lyckligtvis kollar inte Zelda hur hon ser ut i spegeln när jag har klippt henne, för hade hon gjort det hade hon antagligen klagat.
Hon har nämligen fått Salukifrilla: kort på själva huvudet, långt på öronen. Ett av skälen är att jag inte vill att hon ska få hår i ögonen, ett annat att jag ofta kastar längtansfyllda blickar just på Salukis, och om man nu har en liten hund som skulle kunna se ut, litegtrann, som en Saluki i alla fall vad avser frisyren, så kan det ju vara kul att testa...

(Ni som har mycket bestämda uppfattningar om hur en puff bör se ut får blunda)



Gamla frisyren, ifall ni har glömt, foto Marie Bushill:


lördag 29 juni 2013

Om att träna, utvecklas, och nå sin potential.

Tennisspelaren Tracy Austin som varit världsetta säger i en intervju:
"To wake up every day and feel challenged, and like you have something to improve on and get better on, is phenomenal for an athlete."

Enligt den definitionen är damerna och jag atleter, eller i alla fall jag.
Precis detta, att sträva efter att ständigt bli bättre på det vi gör, är underbart motiverande och tillfredsställande från dag till dag. Fenomenalt livskvalitetshöjande, skulle jag till och med vilja säga.

Artikeln handlade egentligen om Serena Williams som just nu gör sin bästa säsong, och Patrick Mouratoglou, hennes nya tränare som anses ha del i hennes nytändning och framgångar.

Så här beskriver han sin tränings- och coachingfilosofi:
 "Every player is different - technically, physically and mentally," he explains. "You need to be able to analyse this and treat them accordingly. The final goal is always the same, to help them become the best they can be, but the means of getting there is different for every player. It's the opposite of the Nick Bolleteri model which is to take a lot of players and make them train in the same tough, regimented way; play the same type of game; and treat them the same. A few make it through to the very top and the rest fall by the wayside."

Jag vill träna enligt Patrick Mouratoglous metod: försöka förstå vad den enskilda hunden behöver och vad jag behöver göra för att föra henne dit. Antagligen är kinesen en ovanligt lämplig läromästare - jag har förstått att det inte bara är mina damer (i synnerhet Zelda) som går sin väg ifall de är missnöjda med träningsmetoden eller belöningsfrekvensen.
Och undra på att kineser länge ansågs vara nästintill obildningsbara när träningsmetoderna var anpassade till arbetsvilliga och förarveka hundar som schäfrar ...

fredag 28 juni 2013

När poletten (äntligen) trillar ner ...

Igår tränade vi tillsammans med Linda och hennes Dansk-Svenska Gårdshundar, för Carina Persson. Ett freestyleträningspass kan lätt se ut som en campingsemester: 


Och då hade jag ändå inte med mig Nemis rekvisita, eftersom hon och jag bara skulle träna fritt följ (det  hon bommade i Uppsala).

Och vet ni, en underbart efterlängtad polett trillade ner, eller en talgdank tändes, eller hur man nu vill uttrycka det. Ibland kan man behöva höra saker flera gånger innan man förstår dem, och tar dem till sig.
Så här var det:

Jag hade tänkt träna på Zeldas bananmoment, och värmde upp henne som jag brukar inför tävling, genom att först slänga lite godis som hon får springa efter. 
Det brukar göra henne glad och pigg.
"Har du funderat på hur hon såg ut innan du slängde godiset?" frågade Carina.
Det hade jag inte, sådär direkt.
"För det är ju det du belönar" fortsatte Carina tålmodigt.

Och det var då jag fick aha-upplevelsen. Varför slänger jag godis? För att få litet fart på henne. Varför behöver jag få upp farten? Därför att hon inte har någon. Och vad belönar jag då: hennes ursprungliga brist på fart.
Alldeles självklart kunde man tycka, men jag har inte kommit på det själv. Lite pinsamt.
Så istället fick jag promenera runt, bort från min fartlösa lilla hund, och bara slänga godis när hon tittade på mig eller kom springande efter mig. Det ska vara hennes uppgift att hålla sig nära mig, inte min att försöka få igång henne.

Så från och med nu ska det inte bli någon förstärkning av dysfunktionellt beteende som att nosa, sacka efter, eller se trött eller oengagerad ut. 
Jag tror att detta kommer att ge oss en jätteskjuts framåt. I träningen brukar jag byta hund när den som jobbar tappar koncentrationen, men det kan jag ju inte göra två minuter innan vi ska in på tävlingsplanen. 
Springa bort och sedan belöna när hunden hänger på, det kan jag däremot göra.
Hurra!

Och med Nemi ska vi träna på att hålla positionen trots störningar, det kommer att gå fint.

Det var ett alldeles ovanligt givande träningspass, tack Carina!

torsdag 27 juni 2013

Tack alla som höll tummarna för platsliggningen!

Vi hamnade på ena kanten, intill en schäfertik som sedan vann tävlingen - hon var alldeles lugn, och Nemi gjorde om sin fina insats från förra gången och fick tior (högsta möjliga poäng) för platsliggningen, och även för tandvisningen.
Sedan gick det utför. Vi startade sist, och lyckades inte få till samma fina kontakt som på träning och uppvärmning - bland annat började hon nosa under det fria följet - hon ville åt ett helt annat håll än jag. Noll poäng!
Och nu ska ni få höra en riktigt bra bortförklaring: precis när hon hade tagit den lilla (tack!) apporten landade en stor insekt (harkrank?) på hennes rygg. Därmed fick vi en nolla för det momentet ...
Det blev till slut 95 poäng vilket är 5 poäng från ett tredjepris, som vi säkert hade fått om inte vi haft insektsotur ... ;-)

Det som gör mig riktigt glad är att hon verkar ha accepterat miljön - det vimlade av stora svarta hundar och hon nöjde sig med att muttra lite åt en boxer och även åt en lagotto som hoppade upp mot henne när jag hade henne på armen. (Mitt fel, måste vara mer uppmärksam). Plus att hon morrade åt en medtävlare som försökte klappa henne medan hon satt i mitt knä.

Så här såg det ut medan vi väntade på vår tur:



Vi gör ett nytt försök i Bro-Håbo om två veckor!

onsdag 26 juni 2013

Hjälp!

Storpudel. Engelsk Springer Spaniel. Schäfer 4 st. Dansk-Svensk Gårdshund. Australian Shepherd 2 st. Labrador Retriever, 2 st. Boxer. Australian Stock Dog. Lagotto Romagnolo 2 st. Korthårig Collie. Hovawart. Malinois. Rottweiler. Bordercollie. Finsk Lapphund. Australian Kelpie. Mellanpudel.

Och Nemi.

Där har ni startfältet i kvällens lydnadstävling i Uppsala. Har ni några tummar till övers får ni gärna hålla dem och hoppas dels att Nemi vågar sig på platsliggningen överhuvudtaget, och dels att hon inte blir uppvaktad av någon stor svart hund under tiden.

tisdag 25 juni 2013

Titta vad vi har hittat:

en stor fin äng utan en massa stora lösa svarta hundar - perfekt att träna på, med andra ord!


Den ligger dessutom bara 20 minuter från oss med tunnelbana, i Gubbängen. Där tränade vi igår tillsammans med Karin och Bostonbrudarna. Det blev lydnad för Nemi och bananträning för Zelda, tusen tack för hjälpen! 

Nedan ett sådant där foto som på något sätt bara blir av sig själv när man råkar trycka på fel knapp på telefonen ... 


måndag 24 juni 2013

Tävla för att träna, träna för att tävla?

Förhållandet träning/tävling verkar vara mycket olika för olika människor och hundar.

Jag tävlar för att träna. Träna på miljön, träna på momenten i skarpt läge, träna på att inte ha kontroll över när vi ska prestera. Ibland kommer man ju in mycket tidigare än man trott, om exempelvis den som kör före inte fullföljer, ibland tar det mycket längre tid än man trott, exempelvis på grund av musikstrul, domarpaus eller annat.
Jag lär mig massor på varje start, och det är först på tävlingsplanen som jag märker hur programmet verkligen fungerar. Efteråt gör jag en analys av vad som behöver förbättras, och hur jag ska kunna genomföra den förbättringen. Där har jag ovärderlig hjälp av domarnas konstruktiva kommentarer.
Många tävlande har program som växer fram från gång till gång, vilket är fascinerande att se.

Andra tränar tills de tycker att de är helt klara. Det de visar upp på tävling är inte work in progress, utan ett färdigt, finslipat program.

Jag har förstått att detta är en klassisk diskussion inom idrotten: om man tränar mycket - finns det en risk att man då blir mycket duktig på att träna i stället för att att bli duktig på att tävla?

Gissningsvis är den optimala balansen tävling/träning någonting som varje ekipage måste hitta fram till själv. Jag är övertygad om att Zelda behövde all den miljöträning hon fick genom att vi tävlade relativt mycket redan från början. Hon var rädd för de andra hundarna, rädd för plastbanden på marken, rädd för diverse obekanta ljud, rädd för att sova borta, och så vidare. Till det kom att hon inte orkade koncentrera sig på träningen särskilt länge, så våra träningspass var korta. Riktigt korta.
Idag är rädslorna i stort sett borta, men det var intressant att se hur orolig hon blev på sin första lydnadstävling där hon inte kände igen stämningen trots att vi var på en klubb där vi kört freestyle bara någon vecka innan.

Med Nemi misstänker jag att vi behöver mer träning och mindre tävling just nu. För henne är planen en lydnadsstart i Uppsala på onsdag, om det inte regnar.

Zeldas nästa start är om en månad, i Norge!




söndag 23 juni 2013

Har aldrig varit så glad efter en tävling!

Ojoj!
Igår var det plötsligt kallt, 14 grader när vi kom fram till Brukshundklubben. Det regnade och blåste, någon start för Nemi var inte aktuell.

Men nu ska ni få höra hur det gick för Zelda. Kanske tror ni att vi vann klassen? Det gjorde vi inte. Kanske misstänker ni att vi lyckades ta uppflyttningspoäng och därmed ett Cert.? Det gjorde vi inte heller. Kanske tänker ni då att vi äntligen kan ha lyckats med starten? Det gjorde vi faktiskt, men det är inte därför jag är så glad.
Så här var det:
Mot sista tredjedelen av programmet ska det se ut såhär:


Zelda ska ta sin fina stickade banan och springa iväg med den till soptunnan några meter bort, lägga i den, och springa tillbaka. Detta är ett moment som hon gillar skarpt, och det har aldrig trasslat. Men igår var planen blöt och lite lerig, så när jag steg på bananen för att låtsas halka tryckte jag ner den i leran så stackars Zelda hittade den inte. (Jo, jag vet att jag borde ha kunnat räkna ut detta i förväg, men det gjorde jag inte.) När jag till sist lyfte upp bananen lite så att hon skulle se den högg hon tag i den med glad min, och skuttade redan runt och skakade på den i bästa råttdödarstil.
Soptunnan var glömd.
Där rök en massa poäng, men det gjorde ingenting, det var så underbart roligt att se Zelda så glad och avspänd på tävlingsplanen! Hon hade visserligen en fin attityd redan från start :-), men detta var så oväntat, och så upplyftande, att vi sedan fnissade ihop ett improviserat slut och med det tog vi ett tredjepris och 22.65 poäng.

Denna lilla hund som länge varken ville eller vågade leka alls, där jag fick klicka fram ett lekbeteende genom att belöna varje gång hon tittade på den lilla biten mockaskinn på ett snöre, och klicka för att hon rörde vid den, och klicka för att hon motvilligt höll lite löst i den ... ja, ni förstår.

Och nu tar hon sin rekvisita och busar runt med den. Hur fantastiskt är inte det! Hon har en väldig utstrålning när hon är på humör, och det är precis detta jag har arbetat för: en glad, energisk hund som har kul på planen. En domarkommentar: "man ler när man tittar på er". Precis så vill jag att det ska vara, och själv ler jag från öra till öra varje gång jag tänker på hur hon såg ut!

Några bilder, jag har som ni ser inte på mig kostymen som hör till programmet eftersom jag inte vet hur väl den tål regn, domaren lovade att inte göra avdrag för det.




och till sist bananskalsbus :-)



Har jag förresten sagt hur mycket jag uppskattar den lilla prinsessan? 

lördag 22 juni 2013

Värmerekord ...

Igår var det alldeles ovanligt varmt.
Jag försökte svalka hundarna genom att blöta dem på halsen, magen och flankerna. Zelda verkade tycka det var skönt men gick sedan och la sig rakt i solskenet, Nemi tittade surt på mig - dina händer är ju blöta! Usch!

Hursomhelst var det var ingen fart på Nemi, jag lyckas tydligen fortfarande inte göra tävlingarna roliga för henne, det visar hon tydligt.
Måste tänka om, tänka nytt ...
Och stackars Zelda drabbades av sin självupptagna matte. Jag kom på att freestyleprogrammet nog skulle flyta bättre om jag kastade om början lite.
Så det gjorde jag, utan att informera Zelda i förväg.
Hon blev totalförvirrad och försökte göra det gamla momentet, det blev kaos, och jag tycker att domarna var mycket generösa som gav oss 20,65 poäng. Eftersom vi bara var tre som fullföljde i klassen blev det en tredjeplats, och det blir även en extra poäng i resultatlistan - där räknas de fyra bästa tävlingarna, så nu åker en 19-poängare ut och ersätts med dagens resultat.
Det är bra!
I HtM tog hon uppflyttningspoäng igen, det är nog så att vi snarast ska få till ett klass 2 program - det lilla livet har börjat gilla att gå fot, gilla att sätta sig i fotposition (!), kan bara förklara det med att det antagligen känns tryggt???



När vi vaknar är Nemi dödstrött, medan Zelda är full av energi. Hon busar runt med en ny pipleksak som vi vann igår, det är som om hon äntligen, vid fem års ålder, hade upptäckt att hon inte behöver vara så orolig inför varje ny dag. Härligt!
Idag får Nemi pausa om hon inte verkar väldigt tävlingsvillig. Jag ska försöka göra dagen rolig för henne - jackpottar?? - vi kan ju köra vid sidan om ringen och i godisklassen. Zelda får köra i FS III, sedan hoppar vi över HtM I som ligger sist på dagen och åker hem istället - jag har en ofärdig arbetsuppgift som nu måste bli klar. 

fredag 21 juni 2013

Midsommardansen i Karlstad

Så heter dagens, och morgondagens freestyle och HtM tävlingar (det bara råkade bli väldigt många tävlingar på kort tid i andra halvan av juni, juli blir mycket lugnare).
Så i natt har vi sovit på ett nytt (trevligt) hotell, och nu ska vi se hur det är att starta dagen med en godisklass, det vill säga en klass utan formell bedömning där man får belöna hur mycket som helst, på alla sätt, inne på planen. Det låter perfekt för oss - vi kommer att kunna träna några starter med belöning ganska direkt på samma plan och med samma musikvolym som på tävlingen.
SÅ smart och uppskattat!

Gårdagens mest optimistiska kommentar:
Vi gick en kvällspromenad utmed Klarälven, solen sken, folk promenerade, picknickade och spelade fotboll. Två killar i tjugoårsåldern tränade passningar precis framför oss, den ena missade, slängde sig efter bollen, men han inte ta den innan den hade rullat ner i vattnet.
Så där stod killarna, bollen guppade cirka två meter från torra land. Ingen av dem ville hoppa i, båda tyckte att läget var den andres fel.
Plötsligt upptäckte de mig och damerna. Den närmaste frågade:
"Det är inte så att din hund skulle kunna hämta bollen?"
:-)

Och så har damerna blivit riktigt bra på att vänta lugnt medan jag hämtar frukost. Jag vågar inte lämna dem på hotellrummet eftersom jag fortfarande inte känner mig helt säker på att de inte börjar skälla. Dessutom är det trevligt för mig med sällskap.



Hundarna känns pigga och alerta, framförallt Zelda verkar se fram emot biffiga tävlingsbelöningar och verkar taggad redan nu.
Ser fram emot resten av dagen!

torsdag 20 juni 2013

Gästbloggare...

Ofta är det oerhört lärorikt att läsa andras hundträningsbloggar. Igår var en sådan dag, därför ska ni alla som inte redan läst Humlespunks inlägg från igår få göra det nu (aningen förkortat).

"Första gången jag hörde ordet jackpot i belöningssammanhang, när hunden har gjort något alldeles extra och ska få en belöning utöver det vanliga, så handlade det mest om ”godisregn” eller en hel näve köttbullar eller liknande. Allt på en gång, så hunden skulle bli överlycklig över mängden och se det som en jackpot.
Och såklart att hunden blir lycklig över jättemånga köttbullar. Och äter upp dem. För sig själv.
Men det Agilitynerd skriver om tror jag är ännu smartare. Att dela ut jackpotten, en bit i taget, under tiden man berättar för hunden hur himmelens bra den är. Så vi njuter av jackpotten tillsammans.
Och den här veckan, när jag tränat Popping på att ta belöningar överhuvudtaget, så har jag återigen praktiserat tipsen från artikeln.
Det blir lite sport i det till slut. Och roligt som tusan. För hur länge kan jag få hunden att vifta på svansen, sprudla i kroppen, lyssna förväntansfullt till min röst, och gissa att det otroligt nog är ännu mer belöning på gång? Galet roligt, faktiskt.
Och vilken taggad hund man får till slut, uppmärksam och lite småsprattlig både här och där i kroppen, av de här jackpottarna.
På köpet får man också en hund som kopplar ihop mitt röstläge, mina ord och mitt kroppsspråk med en belöning. Det vill säga något positivt. (För hundar förstår som bekant inte svenska egentligen. Har man inte lärt dem att ”braa!” betyder att de är just bra, så kan det kvitta hur många gånger man säger det. Hunden kommer inte förstå innebörden och uppfatta ett ”braa!” som en belöning ändå.)
Spunk älskar jackpottar på det här viset. Hon gnistrar vackrast i världen när hon märker att en jackpot är på gång, och Spunk-gnistrande gör mig lycklig in i hjärteroten. Win-win, kan man säga.
Humlehunden älskar också jackpottar, ingen viftar på svansen som hon när jag berättar hur bra hon är under tiden jag delar en halv köttbulle i mikroskopiska små pyttebitar och matar och belönar och matar och berömmer.
Och ikväll när jag jackpottade Popping, så fick jag henne att vifta på svansen i nästan två minuter. Två minuter!"


Jag vill också att mina hundar ska gnistra, jag vill att de ska gnistra på träningen vilket händer av och till, och jag vill att de ska gnistra och spraka på tävling vilket också händer av och till, men långtifrån alltid (som ni vet). Alltså behöver jag lära mig att få fram gnistrandet, jag behöver träna på att få hundarna sådär förväntansfullt sprudliga som de är när de är som bäst.
Så nu blir det låååångsam jackpot även hos oss!
Tack för att jag fick återanvända inlägget!

onsdag 19 juni 2013

Peppning och utbildning:


Igår hade vi besök av Agnes (Tegelstam Mohlin) och Tuva, så äntligen fick jag se det lilla underverket.
Hjärtat smälte :-). Fast vi ägnade oss inte bara åt den lilla, utan även åt att arbeta.

Agnes är fantastisk på att inte se problem.
"Klarar vi verkligen det?" frågar jag.
Hon tittar tillbaka med en totalt oförstående blick:
"Varför skulle ni inte göra det?"

Och då tänker jag att det väl är klart att Agnes har rätt, begränsningarna ska i alla fall inte sitta inne i mitt huvud.
Så nu har jag fått ett antal förslag på hur jag kan höja svårighetsgraden i Zeldas program som vi kan pyssla lite med samtidigt som vi försöker få ordning på våra starter. Agnes tycker även att vi självklart ska gå vidare till HtM klass två - varför inte?
"Vi kan inte tillräckligt många positioner" säger jag, lamt.
Agnes tittar på mig som om hon inte riktigt förstår hur det skulle kunna vara ett hinder.
Och hon har ju rätt.
Vi får väl lära in en eller två positioner till, sedan är vi startklara.
:-)
Och så ska Agnes hjälpa oss att träna ute. Vi ska sätta upp plastband på marken, ta med musik och träna starter.

tisdag 18 juni 2013

När man skäms för det man säger till sin hund...

Igår var vi på Hundudden, satt på en trappa i solen. Jag tittade på ett stort och vacker träd som hade en gammal läkt skada på stammen och tänkte att så ser även de flesta människor ut.
Plötsligt stelnade Zelda till.
Ungefär hundra meter bort hade ett medelålders par blivit synligt, de gick långsamt på gångvägen, solen  sken, de såg ut att ha det trevligt på sin promenad.
Zelda lyssnade, spanade ängsligt, sträckte på sig för att se bättre.  Nemi pysslade med annat.
Jag sa, med tung ironi:
"Ja bäst att du håller koll, de skulle ju kunna ha en stor, lös, svart hund med sig."
(Det råder koppeltvång där de gick.)
Plötsligt hör jag mannen ropa/skrika:
"Men vad faaan! Hit! HIT!"
Och tror ni inte att de faktiskt hade en stor svart hund som var lös och som inte gjorde sig någon brådska att komma tillbaka till husse.

Hur?? kunde Zelda veta det?

måndag 17 juni 2013

"Litt uheldig i förste del, men veldig bra på slutten. :-)"

Det var den norska domaren C Brusvolds kommentar till Zeldas freestyleinsats igår, glad blir jag dels därför att hon tycker att det är fint när det sitter, och dels därför att hon gav oss uppflyttningspoäng (betyder att det är tillräckligt bra för certifikat) för programplanering och musiktolkning. Sedan blev det förstås mycket lägre för utförande eftersom vi i vanlig ordning inte satte starten.

Även Nemi missade freestylestarten igår, men fick ändå ett tredjepris (se bild) eftersom vi bara var tre som fullföljde.



Zelda körde sitt HtM program i hällande regn och åska (här lämnar jag ett litet utrymme så att ni hinner bli riktigt överraskade).
Hon fick tävla i regnkläder, och medan vi väntade inne i tältet på att det skulle bli vår tur så åskade det till, rejält. Jag slängde åt henne en köttbulle att fokusera på, och några sekunder senare blev det vår tur. Och den lilla damen följer med ut i regnet, in på planen, och tar sig pliktmedvetet igenom sitt program - visserligen inte så snyggt, men med var hon.
Domarkommentar: "Guldstjärna för att få en kines gåbar i detta väder."
Nemi var inte på något sätt gåbar, så vi strök oss.

Så sammanfattningsvis var det, som alla tävlingar, roligt och lärorikt. Jag har lärt mig att jag måste ställa externbelöningen längre bort från planen eftersom en  hund som börjar äta medan den har en tass kvar på planen blir diskad, och att vara extra försiktig med att se till att hunden inte följer med in igen när jag ska hämta ut rekvisitan (så blev en medtävlare diskad). Zelda har tagit sitt HtM 1 diplom, vilket var målet för 2013. Vi får se om vi går vidare till klass 2 så småningom.

Och så utsågs två nya champions: Kerstin med Miles som vi lärde känna på läger för två år sedan - de har arbetat fram ett fantastiskt fint program och fick sina sista två cert i helgen, samt Yvette med Madonna som nu kommer att gå i pension som tävlingshund. Delad glädje är dubbel glädje!

lördag 15 juni 2013

Blir ett inlägg nu på morgonen trots allt.

Måste ju visa hur två damer som varit igång hela dagen såg ut när vi kommit tillbaka till hotellet:


Ska bli intressant att se hur de orkar en till lång dag.

Topp- och bottennotering!

Här kommer en liten rapport från dagens tävling som startade med HTM. Zelda var pigg och följsam och tog sin tredje uppflyttningspoäng med 23,75 poäng och en fjärdeplats, så nu ska jag snarast be Kennelkubben om ett HtM1 diplom!
Nemi  missade uppflytt med några tiondelar, men det är inte det som är intressant, utan att hon både startade och genomförde sitt program med glad min.
Äntligen!
Även i freestylen gick starten problemfritt, vilket gjorde mig så lycklig och överraskad att jag sedan tappade bort mig totalt i koreografin. Borde ha brutit och belönat, men det kom jag inte på ... Stackars hund. Det blev 20,6 poäng, men inget neddrag berodde på henne.
Zelda hade jag inte fått riktigt tillräckligt taggad, hennes klass gick ganska sent efter en lång dag. 18,3 poäng, gladast blev jag över att få höra att hon hade sett glad ut!

Dagen i bild:
Frukost i hotellobbyn (restaurangen var inte hundtillåten).


Vi chillar utanför vårt tält. 


Nemi ligger groda i solen, Carina och Pop höll oss sällskap.


Särskilt för alla Bergerentusister: duktiga Monster med matte Ida.


Här får jag protokollet som visar, svart på vitt, att Zelda nu har tagit sitt HtM1 diplom.  :-)


Nästa rapport kommer nog på måndag morgon, det blir en lång dag i morgon, båda hundarna startar i båda klasserna, Nemis freestyleklass går först på dagen, och damernas HTM-klass går sist...

Jaha, nu är vi i Borås ...

I morgon och på söndag är det nämligen tävling i Bollebygd, närmare bestämt på deras Brukshundklubb som ligger c:a 30 km härifrån.
När jag har kollat väderprognoserna under veckan har det sett blött ut, men tittade igen nyss, och blev glad:



Visst ska det regna, men det verkar som om det blir på natten.
Håll tummarna!

På hotellet (Best Western) fick vi en hundnecessesär som innehöll en liten flaska schampo (lavendeldoft), en liten handduk, en påse hundgodis (uppskattat) och ett antal erbjudanden om rabatter på sådant en hundägare kan vara intresserad av...
Alltid lika kul när det finns något litet extra till hundarna. VID står för Very Important Dog...



fredag 14 juni 2013

Idag handlar det inte om hundar.

Det kan väl passa med ett litet inlägg om en växt för en gångs skull?
Närmare bestämt om en pytteliten citrusplanta som reades på Liedl - den såg så ynklig ut att jag impulsköpte den och planterade den i en kruka på gården. Detta var för några veckor sedan.
Först hände ingenting.
Jag tyckte den såg förvånad ut.
Va?
Sol.
Regn.
Vind.
Vad gör jag nu?
Efter några dagars betänketid verkade den komma på att det här nog var ett bra tillfälle att växa lite. Det dök upp små, små ljusgröna skott mellan bladen (den hade inte så många) och de klena kvistarna som bladen satt på.
Det gick ju bra, verkade den tycka, så då la den in en högre växel. Plötsligt hade den massor av alldeles nya blad.
I går kväll när jag tittade till den upptäckte jag något minst sagt oväntat: knoppar!
Tre stycken, små och rosa.
Hur kan ett så litet citrusträd redan fundera på att bära frukt? Kan det verkligen vara nyttigt?




torsdag 13 juni 2013

Bokkväll!

Igår hade Lotta som driver Tea & Garden ordnat bokväll för två- och fyrbenta. Stort tack Lotta, och alla som kom!
Det var bloggkompisar, här Aya med matte Maud som tog med sig grannen/kompisen med sin Cilla (under bordet).

Det var gamla träningskompisar, här Gittan och Lookie. Jag varsågodade hundarna, Nemi fick spel och jag fattade inte varför, sedan kom jag på att det ju var Zelda och Lookie som kände varandra ...


Vi träffade andra som vi aldrig hade träffat tidigare. Vi träffade grannar från tidigare och deras hundar, 
Tur att jag inte skulle tala om en bok om vardagslydnad, för Nemi hade ovanligt mycket synpunkter på livet, framförallt de andra hundarna...
Att vara författare är att ha ett inbyggt kaosmoment i livet - det händer många saker som inte går att påverka, men som man påverkas av - exempelvis en bokkväll. Vem kommer? Vilka frågor väcks? Vilka nya ideer tar fart?
Sedan kan man komplettera med en kaosgenerator som Nemi så blir det aldrig långtråkigt...

onsdag 12 juni 2013

Va???

I morse skulle vi springa ner för trapporna som vanligt.
Men något var inte som vanligt.
Nemi tvärnitade - vad har hänt? Måste kolla innan man vågar gå vidare.
Zelda insåg direkt att detta inte var något att oroa sig för:


PS För läsare som eventuellt inte är helt på det klara med svenska traditioner: detta är resterna av en studentmottagning med ballonger på dörren och backar som ska hämtas av cateringfirman.

tisdag 11 juni 2013

Inte så immun som jag trodde ...


Just nu är det valpar överallt. I parkerna. På bloggarna.
Folk längtar efter en egen valp, en ny valp, en till valp.
Inte jag.
Jag är så otroligt nöjd över att ha två rumsrena vuxna hundar som har fällt sina sylvassa valptänder för länge sedan, hundar som sover hela nätterna och som mestadels vet hur de ska uppföra sig.
Det är riktigt härligt att inte ha en valp. Njutbart.
Jag hoppas att damerna kommer att leva lääänge så det dröjer innan det blir dags igen. Jag har njutit lite av att inte längta efter en valp.

Men ... så råkade jag titta in på en kennelhemsida, och så råkade jag titta på deras valpar, och så råkade jag se en alldeles überförtjusande liten svart/vit puffhane.
Och honom skulle jag vilja ha.
Nu.

Så jag var inte så immun mot valpsjukan som jag trodde. Ovanligt korkat av mig att utsätta mig för sådana frestelser. Från och med nu ska jag låta bli att titta på valpbilder. Jag vet alldeles säkert att jag inte klarar fler än två, att jag inte vill ha fler än två, och så måste jag sluta tänka på det lilla svart/vita charmtrollet.

måndag 10 juni 2013

Närsemester ...

Man behöver inte resa så långt när man ska ta semester. Vi har varit på Skokloster, det är damerna som syns som små prickar på trappan till höger om dörren.


Vi passade även på att promenera ute i naturen. Zelda gick på vägen som hon brukar - Nemi sprang upp i skogen och ner i diken.



Båda verkar nöjda med sin minisemester.

söndag 9 juni 2013

Och äntligen kan vi träna ute...


Det är kollossalt nyttigt att se sig själv in action. Att det ska vara så svårt att räta upp sig och våga släppa hunden med blicken ... Här tränar Zelda och jag i alla fall övergångar mellan fotgående till vänster och till höger, enklaste möjliga sort ... fast jag planerar att byta till en variant som ser roligare ut och där Zelda inte behöver gå mellan mina ben - snubbelrisken är hög om man inte tittar på hunden, och titta på hunden ska man som sagt helst inte göra.

lördag 8 juni 2013

Äntligen sommarfrilla!

Eftersom Zelda inte ska ställa upp i några fler lydnadstävlingar på ett tag har hon nu fått sommarfrilla - hon verkar tycka att det är väldigt skönt, susar runt och är pigg som två av sitt vanliga jag.
Nemi får behålla pälsen i alla fall till den 26, sedan får vi se hur vi gör.


Dagens gräs var så mjukt att hon kunde tänka sig att ligga på det även utan päls under magen ... Just nu tränar Zelda annars mest fotgående och diverse småbitar av sitt freestyleprogram.
Nemi får öva mycket på sina första 20 sekunder av freestyleprogrammet (som hon bommade senast), vi försöker köra på så många olika ställen som möjligt.
Vi övar även på fotgåendet som ju behövs både i HTM och lydnaden.
Så ser det ut för oss just nu.

fredag 7 juni 2013

Bokkväll 12/6!

Välkomna två och fyrbenta till bokafton kl 18.30 den 12/6 på Tea and Garden, Dalagatan 36.
Av hundarna krävs att de ska kunna vara någotsånär tysta och lugna, det är alltså inte ett hundcafé där hundarna ska busa runt.
Jag kommer att berätta om min senaste bok, "En passande död", och hoppas på ett intressant samtal  med kvällens gäster.
Damerna kommer naturligtvis att vara där.

torsdag 6 juni 2013

112 poäng och ett tredje pris, placering 5/6

Så. Det var "resultatet" igår.
Ett annat resultat av gårdagens tävling var att jag inser att Zelda, i motsats till Nemi, inte är riktigt mogen för detta, än.
Det var nämligen rätt läskigt på SSBK, trots att vi var där i lördags på freestyletävling, och då var det inte läskigt alls.
Min tolkning: jag tror att Zelda nu har vant sig vid freestyletävlingsmiljön. Hon är alldeles säker på att det inte kommer någon hund rusande mot henne medan vi tävlar (det märker jag på att hon vågar fokusera på mig och strunta i hundarna runtomkring), och därmed kan hon koppla av.
Igår fanns det inga tält, ingen musik, däremot en massa stora ibland lite högljudda hundar. Och så fick vi gå till en plan vi inte hade varit på tidigare, på en liten (hu) skogsstig.

Så det var en aningen skärrad liten hund som påbörjade platsliggningen. Intill henne låg en Briard (tror jag) med mycket päls. Inget ont om Briarden, den skötte sig exemplariskt, men Zelda tappade självförtroendet efter ungefär en minut och lommade försiktigt fram till mig (jag är SÅ glad att hon inte drog åt något annat håll i hög fart) och ville att jag skulle lyfta upp henne.

Vi hade startnummer ett, så sedan var det bara att värma upp lite ytterligare så gott det gick. Lilla prinsessan tog faktiskt poäng i alla momenten. Inte alltid så många, men vi fick inte en enda nolla. En särskild eloge till SSBK för apporten - den var liten (den Nemi fick orkade hon inte riktigt hålla, fast hon försökte), och vi fick faktiskt 7,5 poäng av tio för apporteringsmomentet. :-)

Zeldas enda tia blev som väntat tandvisningen. I de övriga momenten fick vi en hel del neddrag, inte för Zeldas beteende, men för mitt. Jag var rädd att tappa henne och vågade inte riktigt släppa henne med blicken. Det blev även alldeles för mycket kroppshjälper, som om jag trodde att hon skulle bli mindre ängslig av det...

Plötsligt kom jag ihåg hur det var i början av vår freestylekarriär - jag hade en orolig, lättskrämd liten hund som försökte hålla koll på alla farligheter som fladdrande plastband, hundar, obekanta ljud osv.
Så ett annat resultat av gårdagens övning var att jag inser hur långt vi har kommit med den miljöträningen - alla freestyletävlingar som har gått halvbra har i alla fall byggt upp Zeldas förtroende för situationen, nuförtiden är hon glad och frimodig både på och utanför tävlingsplanen :-).

Så vad ska jag göra nu?
Om Zelda ska fungera i lydnadssammanhang måste vi antagligen lägga mycket energi på att träna i brukshundklubbmiljö. Vi måste nöta platsliggningen med många olika hundar, kanske delta i träningstävlingar så att själva processen blir bekant för henne.
Så jag måste bestämma mig för om det är värt det besväret, eftersom lydnadsträningen mest har syftat till att vi ska bli duktigare på freestylen, och det målet har vi redan nått.

Medan jag funderar kan jag börja med att ta med Zelda när Nemi ska tävla. För Nemi var ju miljön inte problematisk alls, så vi startar igen den 26 i Uppsala. Då får Zelda lite "gratis" miljöträning, och vi kan även passa på att träna lite medan vi är på plats, bland alla Schäfrar, Mallar och Briarder...

Och så visar det sig att titeln man kan få är "Lp", inte "LK" som jag trodde.... (Tack Jeanett)


onsdag 5 juni 2013

Idag är det Zeldas tur att testa lydnadsettan.

Klockan sex ska vi vara på plats på Södra Stockholms BK.  Jämfört med freestylen är lydnaden härligt, underbart enkel.
Inga särskilda kläder. 
Ingen musik som kan strula. 
Ingen rekvisita.
Det enda som behövs är hunden, vaccinationsintyg, medlemskort eller liknade, ett vanligt koppel och bekväma kläder.

Det jag är mest orolig för idag är platsliggningen (hoppas att Zelda inte blir skrämd), apporten (tveksamt om hon tar en okänd, begagnad träbit i munnen). Minst orolig är jag för tandvisningen och ställandet under gång. 
Så får vi se hur det går... själv ska jag se till att ha den här bilden på näthinnan när jag går in, så att jag inte tvekar när jag räcker fram apporten.



Första målet för båda hundarna var att komma till start i år, nästa mål var att genomföra tävlingarna utan att bli diskade/bryta. Sedan kommer målet bli att ta 160 poäng eller fler, för då får man ett första pris. Kanske kan vi börja sträva dit redan nästa gång. Vårt sista lydnadsmål blir att ta tre förstapris vilket ger diplom i klass 1, och titeln Lp1.

tisdag 4 juni 2013

måndag 3 juni 2013

Igår

gick jag på café med Memea och hennes malle Brun. När Memea gick in för att beställa väntade Brun och jag på uteserveringen.
Caféägaren kom förbi, tittade på mig, tittade på Brun, och sa:
"Oj vad din lilla hund har blivit stor!"



söndag 2 juni 2013

Det gick!

Igår kändes det tydligt att vi är på väg åt rätt håll, och att det inte bara är slumpen (det vill säga sådant jag inte har koll på) som avgör hur det går för oss. Hurra!

Först ut var Nemi som efter en något tveksam start genomförde hela sitt program, inklusive handduksapporten. Så bra har det inte gått senaste året, vi var nära uppflytt med 22.55 poäng. Vi fick bra poäng för planering och kvalitet, så det är bara utförandet vi behöver träna mer på nu.
Så uppmuntrande att vi lyckats ta oss ur fjolårets svacka!

Jag är även mycket nöjd med Zeldas start - hon kom in på banan med svansen och humöret i topp, och genomförde sitt program (inklusive bananen) ungefär som planerat. 21,3 poäng, båda domarna tyckte att programmet behövde innehålla fler svåra moment för att få högre poäng...  Eftersom det mest varit Zeldas attityd som jag har arbetet med under vintern tar jag det lugnt, kör programmet som det är några gånger till för att vara säker på att jag har en stabil "på" knapp inför tävling, sedan höjer vi svårighetsgraden. Zelda har ju mycket lätt att lära, den stora utmaningen har ju varit hennes motivation och förmåga att fokusera i störande omgivningar. Positivt formbesked, som idrottarna brukar säga... :-)

Sedan var det HTM, där var jag lite ofokuserad, plus att det regnade. Trots detta fick Zelda 22.45, och Nemi 20.55. Så jag måste hitta startrutiner för mig själv så att jag skärper mig bättre. Hundarna kan det de behöver kunna...

Ja, hörni, om någon av er tycker att livet kunde vara roligare så kan jag rekommendera att ni testar att träna och tävla med er hund (eller grannens, barnens eller föräldrarnas).
Vi hade helt enkelt jättekul!

Vi vann en påse extraproffisg hundmat för aktiva hundar, kändes bekräftande, sist vi vann torrfoder var det en sort som var framtagen för "small, fussy dogs. Den här kommer att fungera perfekt som träningsgodis, båda hundarna tyckte om den.


Extra roligt med freestyle/HTM är att det dyker upp så många olika sorters hundar. Vi träffade Malte, black and tan pudel (minns ni vår diskussion om flerfärgade pudlar?) som tog uppflyttningspoäng i freestyle klass ett med matte Helena, och italienska vinthunden Meya som tävlade i klass två och vars matte också heter Helena.



Och till sist fick vi kinessällskap av Kesi och Buffy med matte Cecilia, här Buffy in action. :-) Hoppas att vi snart blir ännu fler!






lördag 1 juni 2013

Idag är det tävling i Skarpnäck. Jag hoppas att

Zelda kommer att vilja lägga sin stickade banan i soptunnan

och att Nemi kommer att vilja apportera sin lilla handduk.


Men går det inte idag så får vi träna vidare med gott humör.

Foto: Micaela Malmi, Epic PhotoJournalism