tisdag 31 december 2013

Lantlig promenad.

Igår passade vi på att ta en lantlig promenad innan det blev för mörkt. Inga koppel, inga andra hundar, inga människor.
Zelda fortsätter att överraska.
I alla år har hon gått lite bakom oss när vi varit på väg bort, och sedan sprungit framför på vägen hem. Hon har mest hållit sig på vägen/stigen. Igår (hon är nu fem och ett halvt) var hon som en annan hund - plötsligt sprang hon hit och dit med Nemi, och såg faktiskt ut att ha kul.
Kors i taket!
Och så uppmuntrande att se - hennes liv kommer bli betydligt roligare om promenaderna utanför staden inte bara blir ett nödvändigt ont.
Här ska ni få se något ni inte har sett tidigare: hon hittade till och med något äckligt att rulla sig i (titta mitt uppe på ryggen). Lilla hjärtat!


Nemi kom hem med ett antal tistlar som fick pillas loss efter dusch (övre bilden underifrån, huvudet ner, frambenen ut åt sidorna) :



Omväxling förnöjer!

måndag 30 december 2013

ssssSSSSSSSSS ... PANG!

I förrgår smällde det. Igår smällde det.
Nu åker vi ut på landet där det bara smäller lite runt själva tolvslaget på nyårsafton.
(Till ev. inbrottsjuvar: våningen är inte tom.)

söndag 29 december 2013

Igår gick det bättre.

Nemi börjar känna på HtM position 10:


Tanken är att hon ska lära sig var hon ska vara i relation till mina ben, sedan lägger vi på rörelsen, framåt och bakåt.

Även Zelda fick träna med plattformen. Svårast: att våga stå kvar medan jag kliver fram så att hon hamnar i mellanpositionen.


lördag 28 december 2013

Tillägnas dem med prestationsångest.

Ibland får jag höra att det mest ger prestationsångest att läsa hundbloggar.
Här är en liten session från igår där jag försöker använda det vi lärde oss på en kurs i platformsträning för ett tag sedan. Målet är att kunna använda frigolitskivan (platformen) för att visa hunden hur den ska stå och så småningom gå i de olika heelworkpositionerna. Nemi ska nu lära sig position tio, dvs som "mellan" fast med nosen åt andra hållet. Dit kom vi aldrig.


Hon har hunnit glömma att det enda hon behöver göra är att stå still med alla fyra tassarna på frigoliten och jag inser inte det utan kör på med min egen agenda istället för att backa och påminna henne om grunderna ...

fredag 27 december 2013

Hur vi tänker om ansvar när vi tränar.

Jag har ofta tänkt att Zelda måste lära sig att inte bli rädd när vi tränar.
Från och med nu ska jag försöka tänka att jag måste se till att inte skrämma henne när vi tränar.
Det är två helt olika saker.

Alltså. Från och med nu ska jag försöka att aldrig överrumpla henne med plötsliga och oväntade rörelser. Jag ska röra mig varsamt så att jag inte kommer emot möbler, dörrar eller exempelvis Nemis skivstång.  (Det är fortfarande så att Zelda blir skrämd om jag så mycket som nuddar skivstången. Även om jag inte hör att det låter så hör hon det). Och blir hon rädd så tappar hon koncentrationen och träningsviljan.

Tidigare har jag tänkt att hon måste vänja sig vid att dörrarna inte är farliga, att skivstången inte är farlig, att jag inte är farlig, även om jag ställer mig på ett ben och viftar med armarna.
Idag inser jag att det är ett orealistiskt mål, så nu ändrar jag kurs. Nu ska jag iställer rikta in mig på att försöka skapa ett tränings/tävlingsklimat som gör henne så säker som möjligt på att ingenting obehagligt kommer att hända. För det behöver jag tänka i nya banor. Jag måste träna mig själv, exempelvis kan jag  först köra igenom det jag tänker göra utan Zelda, och då plocka undan eventuella saker som ligger i vägen, lyfta bort skivstången, stänga dörrar så att jag inte måste göra det medan vi håller på.
Försöka röra mig som om hon var en liten gasell som inte skulle skrämmas.

Med Nemi behövs inget av detta, så jag får fortsätta att utveckla en tvåspråkighet i träningen...

torsdag 26 december 2013

Annandagspromenad.


Dagens promenad kändes nästan som en vårpromenad...




onsdag 25 december 2013

Man kommer långt med lite kalkon ...

Jo, vi tränade lite igår trots att det var julafton. Ska se om der går att få Zelda att backa från mig och över paraplyet som är en del av vår rekvisita. Här ser ni hur vi börjar (hon kan redan "bakåt").
Pallen och puffen har jag satt dit eftersom hon först backade runt paraplyet, vilket ju är klokt att göra när det ligger hinder i vägen. Nu gäller det att hon ska förstå att hon måste över paraplyet för att få sin belöning, och att hon ska kunna göra det på distans och i tävlingsstuationen.



Vi får se hur det går.

Nemi gör framsteg i sitt backande.



tisdag 24 december 2013

måndag 23 december 2013

Har jag berättat att vi (smyg)tränar för 6+?

I 6+ ska det vara mer än sex tassar och fötter på planen, exempelvis en människa och två hundar, eller två människor och en hund, eller åtta människor och fjorton hundar…
Här är ett moment som vi börjar bli säkra på:

lördag 21 december 2013

Zeldas öron.

Jag väntar på att pälsen ska växa ut så mycket på Zeldas öron att de återgår till att hänga ner. Just nu ser det lite obekvämt ut tycker jag.


fredag 20 december 2013

Dags att beväpna sig?

Igår träffade vi en av promenadkompisarna från tiden då vi gick en daglig morgonpromenad i Observatorielunden. Vi går inte längre dit så ofta eftersom Zelda inte känner sig trygg där, det kommer för ofta stora, lösa okända hundar framspringande, och därmed anser Zelda att stället bör undvikas.
Kompisen hade just köpt en stor anti-hund spray.
Anledningen? En muskelhund hade bitit en av de morgonpromenerande hundarna så att ögat blev allvarligt skadat.
Hundens husse? Tittade på och flinade.
Anmälan?
Ingen vågade.
Dags att beväpna sig?



torsdag 19 december 2013

Nytt hundvänligt café!

På Rådmansgatan 43 ligger Bröd och Salt.



Där var damerna välkomna, "Fast kommer det någon som är jätteallergisk får jag kanske be dig gå." Det kom ingen som var jätteallergisk, så vi fikade i lugn och ro. Trevligt med ställen som inte har ett jätteutbud, men där det som finns är riktigt gott.

onsdag 18 december 2013

Besök och handtarget.

Igår hade vi besök av Zakk, jaktlabbe. Om damerna skulle beskriva honom hade de antagligen sagt att han var en perfect gentleman.


Här visar han hur man ska göra med en handtarget. Är det detta som även kallas fryst nosdutt? Inser att vi stannat på halva vägen...


tisdag 17 december 2013

Nu börjar det bli svårt.

Båda hundarna ska starta i HtM klass två nästa år. Då är det bra om de kan gå bakåt i någon position.
Här ser ni Nemi som testar bakåtgående i mellanposition och Zelda som backar i fotposition. Målet är att hunden ska hålla positionen så exakt som möjligt, den ska vara på samma ställe som när rörelsen går framåt. Här har vi en hel del träning kvar, som synes.




Och så kämpar Zelda och jag vidare med att hon ska våga röra sig i mellanpositionen. Det börjar gå allt bättre, nu stannar hon för det mesta kvar i position, tidigare pendlade hon fram, blev ängslig, backade, kom fram igen. Vi tar det i små, små steg och belönar ofta.



måndag 16 december 2013

Boven i dramat?

Igår på dagen dagen höll Zeldas mage sig lugn, och hon kräktes inte. Även Nemi var pigg och frisk, vilken lättnad (än så länge)!
Den som däremot blev aningen småkrasslig var jag.
Då började jag fundera över vad Zelda och jag hade ätit på kvällen.
Svar: Persimmon.

Det är något av det godaste Zelda vet, så hon och jag åt mycket mer än Nemi. Tänk tänk tänk om det är så väl att hon inte är sjuk, utan bara hade fått i sig lite mer frukt än hennes mage tålde!
Hos oss är det kokt ris och fisk som gäller när damerna är dåliga i magen, så hon fick en liten portion på kvällen eftersom hon ju mått bra under dagen.
Det uppskattades, nu hällar jag tummarna!

söndag 15 december 2013

:-(

En nackdel med att bo i en ovanligt hundtät miljö är att sjuka hundar får tillfälle att smitta så många andra. Zelda har blivit tvärdålig i magen nu på morgonen, hoppas hoppas hoppas att hon inte börjar kräkas också, och att hon (jo jag vet att det är en orealistisk förhoppning men jag hoppas i alla fall) inte smittar Nemi.
Annars kommer jag att ha en hel del ovälkommet pyssel de närmaste dagarna.
Usch!

lördag 14 december 2013

Pubmiddag.

Fick höra att en pub i närheten var hundvänlig, så vi gick dit igår kväll, två människor och två hundar, för att se om det det stämde.
Det gjorde det.
Puben heter Churchill Arms och ligger på Tulegatan 21.


Hundarna blev varmt mottagna och bjudna på vatten. Här läser Zelda och jag menyn.


På väggen hängde det tavlor med hundtema.


Båda hundarna klarade pubmiljön (som är något rörigare än deras vanliga cafémiljö) utan problem, detta gör vi säkert om!


fredag 13 december 2013

Historiska bilder!

Vid 5 års ålder har Zelda plötsligt börjat tycka att det är kul att jaga kanin på gården. Undrar om det kan vara så att vårt ihärdiga tränande med apporter och andra föremål som hon ska lyfta/bära/hålla har gjort henne mer intresserad av att leka med föremål?
Hursomhelst är det med stolt förundran som jag visar Zelda + kanin på bilder där hon inte behövde belönas med godis för att intressera sig för den. Jag kastade, hon sprang efter och verkade tycka det var kul.
Kors i taket.
Tänk om jag kommer att kunna belöna henne med lek framöver!


Jag har den!


Nemi försökte vara med på ett hörn men då blev Zelda sur. 


Så Nemi fick mest titta på.

torsdag 12 december 2013

Bästa kontaktövningen?

Vi har just nu en back-to-basics vecka och tränar bara kontakt och uppmärksamhet. Exempelvis har jag fickorna fulla av pyttesmå frolicbitar på promenaderna som delas ut så snart någon av damerna spontant tar ögonkontakt. Jag kör även "Är du pepp?" medan jag håller en godisbit (eller i Nemis fall en leksak) under hakan och belönar för positiv uppmärksamhet (stadig blickkontakt, viftande svans) som jag försöker tänja lite tidmässigt. De har även fått ligga och vänta på ett varsågod med blicken på mig och inte på godiset som ligger och frestar.
Vore kul att få höra vilka kontaktövningar ni tycker är bra så att vi kan få lite inspiration till variation.

Bilder: 1 kontakt, 2 varsågoda



onsdag 11 december 2013

Om hundpensionat...

Det finns människor som avstår från att skaffa hund med motiveringen att de reser mycket. Det finns människor som avstår från att resa eftersom de inte vill lämna hunden. Det finns människor som har föräldrar eller barn eller goda vänner som med glädje tar hunden i dagar, veckor eller månader vid behov.
Andra - som jag - har hund, reser och saknar saknar reservhusse/matte. Vi klarar detta tack vare hundpensionaten.
Jag får ofta frågan vad jag gör med hundarna när jag reser. Nästa fråga blir nästan alltid: "Är det bra?"
Jag brukar säga att det fungerar fint, att hundarna verkar trivas, att jag inte känner någon oro för dem medan jag är borta. Att de brukar komma hem glada, friska och ostressade och falla in i sina vanliga rutiner omedelbart.

Vad är då ett "bra" pensionat? För min egen del hänger det på hunden. Gamle Nestor (schäfer/labbe/irländsk varghund) lämnade jag helst till en dam som bodde i ett hus mitt i skogen med sina två schäfertikar. Han fick flytta in i familjen, äldsta tiken satte honom på plats, sedan gick han runt lite som han ville. Han lät familjens hästar vara ifred, han varken rymde eller jagade, och han gjorde som han blev tillsagd. För honom var det det ideala pensionatet.

Damerna tar in på ett pensionat där de bor i en box (ibland tillsammans med ytterligare någon lämplig hund)  när de inte är ute på aktiviteter. Det finns även stora rastgårdar utomhus, men jag misstänker att damerna inte tillbringade särskilt mycket tid där med anledning av vädret.
Detta tycker jag är idealiskt för dem.
Varför det? Jo, därför att Nestor var en robust och klok hund som kunde hantera det mesta som kunde dyka upp. Det var i stort sett riskfritt att låta honom sköta sig själv.
Damerna däremot är små flykthundar, det vill säga att deras strategi om det händer något är att först skälla och sedan fly. I Zeldas fall kan det bli en panikrusning som gör att hon t.ex. springer in i staket och liknande. Det händer, som många av er vet, av och till att det dyker upp efterlysningar av kineser som blivit rädda, slitit sig och försvunnit. I bästa fall hittas de efter några timmar eller dygn. Jag vill med andra ord absolut inte att damerna ska promenera runt utan övervaking på ett ställe de inte känner till.
Nestor kunde bli trampad på eller påsprungen av andra stora hundar utan att ta skada, det kan man inte räkna med när det gäller damerna - de måste vara i en miljö där jag vet säkert att man tar hänsyn till deras relativa bräcklighet. Det betyder inte att de inte ska umgås med större hundar - de har dagligen promenerat tillsammans med en ung greyhound och pensionatets Dobermangäng, men detta sker under ordnade former (ingen fri lek där stora hundar blandas med små).

Vidare är det ingen som försöker sig på att testa hundarnas diverse freestyletrick, något som folk har svårt att låta bli, men som dels kan bli farligt om man inte vet hur man ska göra, dels kan påverka hundarnas syn på hur rörelsen ska utföras.

Så därför tycker jag att ett pensionat som hade varit mindre idealiskt för Nestor är perfekt för damerna. När vi kommer dit brukar de se glada ut (Tjoho, vi är här igen) och likaså blir de glada när de blir hämtade.

Så för min del tycker jag inte att det är problematiskt att förena hundägaransvar, resande och samvete.

En extra bonus är att de kommer hem badade, klippta i ansiktet och med fina klippta klor se bild.
Det är faktiskt pinsamt att inte kunna klippa klorna riktigt bra själv, men det kan jag fortfarande inte.
(Ryser fortfarande lite när jag påminns om sensate pulpamissödet med Nemi…)
Så här ska Zeldas framtass se ut, klomässigt, men det gör den inte alltid…


tisdag 10 december 2013

Äntligen hemma!!

Igår kom damerna hem - hurra!
Allt har gått bra, bortsett från att Zelda tydligt har visat att de lantliga promenader som har varit ett dagligt inslag inte har uppskattats.
Hon har sett ut som : "Va? Säg inte att vi måste ut i naturen idag igen?"

De har nu vilat från all form av träning i nästan tre veckor, de är nyfriserade och fina och det känns lite som en nystart. Jag har hunnit fundera mycket på hur vi ska leva och träna framöver, men mest av allt gläds jag åt mina vackra, glada små hundar som berikar vardagen i stort och i smått.

Här ett bildbevis på att de är hemma, pälsen på öronen börjar växa ut på båda.


Zelda ska få gå tillbaka till sina hängande öron, det blev aldrig någon riktig stadga i dem när de stod.

måndag 9 december 2013

Södra Etiopien

I södra Etiopien bor ett stort antal folkslag som levt ganska isolerade från resten av världen fram tills nu. De har egna språk, egna kulturer, och gifter sig inte med varandra med något undantag där riterna kring bröllop och vuxenhet sammanfaller.
Så här kunde det se ut när jag frågade ifall det fans valpar i byn - de här små tjejerna rusade iväg och hämtade varsin valp som de poserade med.

Intressant var att hos samtliga vi besökte fick jag samma svar när jag frågade vad hundarna åt: "Samma som vi". Det vill säga mjölk, kött, gröt eller bröd. 
Nu ska jag se om jag kan skriva ihop detta till en artikel i Hundsport, och om de i så fall vill ha den.
Och idag kommer damerna äntligen hem!

söndag 8 december 2013

Nu är jag tillbaka!

Landade igår morse, åkte hem och duschade, bytte kläder och kastade mig sedan ut till Älvsjömässan för att titta på SM i freestyle.
:-)
Grattis Sandra och Thyra som tog guld, och särskilt grattis Kerstin med Miles som tog silver! Kerstin har jag känt sedan vi gick på freestyleläger tillsammans för flera år sedan. Jag har sett hennes vinnande program utvecklas och falla på plats. Jag har sett hennes cirkustält blåsa bort på tävling, och jag har sett Miles titta överraskat på henne på träning: "Vaddå springa runt tältet, jag fattar verkligen inte vad du menar."
I somras tog Miles sitt championat, och nu silver på SM. Hur uppmuntrande är inte det! Har ingen bra bild, det får bli senare. Så bra jobbat!

Medan ni väntar får ni titta på den här: