fredag 30 maj 2008

Första lekkompisen...



Äntligen en annan valp att leka med! Detta är Selma, nästan exakt jämnårig Golden Retriever. Det tog ett tag innan Stella vågade släppa loss, men sedan blev det desto mer fart... Trots att Selma väger 12-13 kg. och Stella inte ens 2, så lyckades de busa runt tillsammans med stor entusiasm.
För mattarna blev det som en repris av sandlådetiden: man småpratar samtidigt som man serverar något att dricka till de små, man håller ett vakande öga på det som pågår och försöker att inte lägga sig i för mycket.
Solen sken, perfekta nyutslagna blommor ramade in våra nyutslagna valpars upptäcktsfärder. Livet med en valp är gott!

Alla hundar har blivit mycket större!


Det här är Anita (tv) och Ingeborg (th). Länge uppfattade jag Anita som en rätt liten hund, vilket hon ju var jämfört med Nestor. När vi nu träffades verkade hon ha tredubblats, minst, i alla dimensioner.
Stella vågade sig inte fram överhuvudtaget, trots att Anita är vänligheten personifierad.
Inte nog med det - vi har även träffat en biffig Papillon. Tala om att få nya perspektiv!
PS: Anita, som ni kanske ser, är en Engelsk Bulldogg. Ingeborg är en mycket liten människa.

torsdag 29 maj 2008

Problem med kommentarer...

Hej! Nu hoppas jag att det ska gå att lämna kommentarer!

onsdag 28 maj 2008

Inte NEJ utan nej... Memea Mohlin 1

Nu har vi träffat Memea Mohlin. Vi ska stämma av med henne ungefär varannan vecka under det kommande året för att få hjälp att göra Stella till en uppmärksam, glad och följsam hund.
Vi talade om vid vi kan vänta oss framöver, och om vad vi ska göra till nästa gång.

Uppgift 1: Lek! Memea föreslog att sonen och jag skulle tävla om vem som kunde komma på flest roliga lekar. Bara det fick mig att uppleva mina rätt få varianter på valplek som litet torftiga - klart att det går att hitta på fler, och roligare, saker att göra tillsammans. Och det är också klart att det blir lättare för Stella att vara uppmärksam på oss ifall hon uppfattar oss som kul personer.

Uppgift 2. Hitta a) ett busord som markerar "nu leker vi!", b) ett ord för inkallning (det har vi redan, det blev "kom") och ett som betyder "Hejda dig!" (det blir nog "nej").
Träna.
Vi började direkt med "nej", vilket var väldigt intressant. Memea demonsterarade, sa "nej" vänligt och mjukt, och sprutade litet vatten på Stella när hon ändå försökte ta skinkbiten Memea hade lagt på marken. Stella blev helt ställd, och hejdade sig mycket riktigt. Vid nästa försök hade hon fortfarande inte fattat, utan försökte ta skinkan igen. Ny dusch. Blä!
Nu var det plötsligt inte kul längre, så vi fick fick uppmuntra henne att komma fram och ta några skinkbitar. Att det finns ord som markerar om det är tillåtet eller inte att ta godiset har uppenbarligen inte riktigt trängt in... Vi har fortsatt att träna litet (utan vatten, det har inte behövts), men nu tror hon att nej betyder att hon ska gå och sätta sig bakom mina ben. Sedan får man övertyga henne om att det inte är farligt att komma fram.

Uppgift 3. Att börja vänja henne vid att "skvallra". När hon ser något intressant ska hon omedelbart belönas. Resultatet ska bli att om hon exempelvis får syn på en fasan, ska hon komma till oss för belöning i stället för att sätta av efter fasanen... Smart!

Nästa träff med Memea blir om c:a tre veckor när jag är tillbaka från Etiopien.
Då hoppas jag att Stella fortsätter att komma när vi ropar på henne, att hon har begripit vad "nej" betyder, och att vi har hittat på många nya lekar...

Nedan: Stella på gården.
video

tisdag 27 maj 2008

Stella the citydog...

Mer träning. Idag har Stella gått förbi ett tiotal japaner med stora resväskor på hjul, en backande lastbil, två trummisar med trumpinnar men utan trummor som övade där de kom åt (de var duktiga). Hon har själv gått ombord på tunnelbanan, och själv klivit av.
Hon har badat igen, vilket konstigt nog inte alls var lika kul den här gången. Resultatet: en hund som luktar som en frisersalong och ser ut som en leksak.
Det går över.
PS: Ifall ni tycker att jag bloggar på konstiga tider beror det på att bloggen tror att vi är ngn annanstans än i Sverige...

Ute? Inne? Hur ska en valp kunna veta det?

Sonen berättade följande regel från det militära: "Titta upp. Ser du himmel - då ska baskern vara på. Ser du tak - då ska den vara av." Detta är en definition av ute/inne som är rätt naturlig för en vuxen människa.

Jag har tagit ut Stella på vår innergård när hon ska "ut" för att kissa, och har inte funderat så mycket över att det ibland har dröjt innan hon kommit till skott. Första tankeställaren fick jag en av de första dagarna när hon hittade en inplastad lapp som lutade mot en cykel. Hon trasslade runt så att hon hade den lilla ändan upptryckt mot lappen. Sedan kissade hon. Igår gjorde hon likadant med en blomkruka - ställde sig med framtassarna på stenplattorna, och med hela baken uppe i krukan innan hon tyckte att hon hade kommit rätt. Då trillade poletten ner hos mig.
Hos uppfödaren hade regeln antagligen kunnat se ut såhär: "Titta ner. Ser du gräs, då är du ute och kan kissa var du vill. Ser du ett slätt golv - då är du inne och bör leta upp en tidning."
Jag misstänker att Stella har uppfattat gården med sina släta stenplattor som en variant av inne, så i morse gick vi istället till närmaste gräsmatta (inte många meter från ytterdörren). Bingo! Hon kissade så fort jag satte ner henne!

Det är mycket en liten valp ska klura ut. Tanken att titta upp för att veta var hon är har nog inte fallit henne in...

Stellas syskon - var är ni?


Stella har åtta syskon (i bild Stella och brorsan Baileys som jag hade tagit om jag inte hade tagit henne). Vore så kul att höra hur de har det, vad som är lätt och vad som är svårt...

måndag 26 maj 2008

Första promenaden helt på egna tassar

Idag har Stella promenerat som en Cane Corsovalp hade fått göra: själv. Hon följde med och hämtade tvätt, travade modigt på trots bilar, bussar, sopbil (gick förbi med viss tvekan), och annat stort och smått. Jag bar henne inte ett steg!
Är mer stolt över mig själv än över henne, men tänker att hade min Cane Corsovalp tvekat inför sopbilen hade jag bara uppmuntrat henne och sedan lirkat henne förbi oväsendet. Jag hade absolut inte burit henne. Så jag lyfte inte upp Stella fast hon såg rätt ynklig ut, och hon klarade förstås upp situationen galant!

söndag 25 maj 2008

En till händelserik dag...


Dagen har bjudit på två bussfärder, idag var det inte läskigt alls. Vidare har Stella gått rätt långt i koppel utan att stanna eller dra (visserligen med hjälp av litet kokt skinka som hon fick med jämna mellanrum, men jag tycker ändå att det är imponerande).
Vi åt brunch på en uteservering där hon kunde gå lös (ordentligt staket). Hon utforskade de närmaste omgivningarna inklusive medgästerna vid de närmaste borden (jag hade frågar först om det var OK). Hon hittade en champagnekork att leka med, tittade på barn som spelade krocket, men höll sig mest intill oss. Så småningom la hon sig i gräset och somnade.
Två hundar ville hälsa, men det var hon tveksam till (varav en, märkligt nog, en annan Powder Puff). Människor gick mycket bättre.
Att det kan vara så här lätt att ha hund!

Det har dock faktiskt dykt upp en oväntad knepig situation. Med Nestor var det ytterst ovanligt att någon tog i honom utan att fråga först. Med Stella är det tvärsom. Hon blir klappad och pussad (!) när jag har henne i knäet, utan att klapparen/pussaren först frågar om det är OK. Undra på att småhundar ligger högt i statistiken över bitskador, man har ju ingen chans att varna klapparen ifall man har en hund som inte gillar att okända tar i den... Måste hitta en strategi för detta!

Roligast med Bella är nog ändå hennes soliga temperament - det här är faktiskt en smittsamt glad liten hund. Fortsätter det såhär så ska jag verka för att få skriva ut CC på recept!

Kom just på att Cane Corso och Chinese Crested båda kan förkortas CC. Menar förstås Chinese Crested...

Om hunden aldrig lär sig att gå i koppel...


För den som inte lyckas lära sin lilla hund att gå i koppel på gatan (eller som inte vill att den ska bli smutsig om tassarna) har jag just upptäckt att det finns alternativ: en pet stroller. (Ni hanske redan visste det här, jag trodde först inte att det var sant.)
Man stoppar in sin lilla hund i strollern som är som en transportbur på hjul, hunden kan inte hoppa ut. Sedan promenerar man, och när man kommit hem lyfter man ut hunden igen. Garanterat problemfritt!

Hur det går för Stella? Fint. Igår umgicks vi med en häst, fick hjälp av hästens ägare som gärna ville vara med och träna litet. Vi tittade på hästen, talade med hästägaren, sedan promenerade vi förbi under ordnade former. När vi har gjort om detta ngra gånger hoppas jag att en häst på horisonten inte ter sig så hotfull längre. Stella sätter sig nu när jag säger "sitt", hon verkar vara precis så läraktig som rasen ska vara. Kul!
Är förstås övertygad om att jag har fått tag på en helt idealisk valp!

lördag 24 maj 2008

Ensamhetsträning...

Vilket olustigt ord... Hursomhelst har Stella påbörjat sin ensamhetsträning alldeles själv idag. När hon åt frukost gick jag in i sovrummet för att hämta min mobil. Stella stannade kvar i köket, det var första gången hon inte tyckte att det var nödvändigt att följa efter. På eftermiddagen hände det igen. Hon sov i sin korg, jag reste mig och lämnade rummet. Hon tittade upp men somnade om. När jag två minuter senare kom tillbaka tittade hon upp en gång till innan hon återgick till att sova...
Jag är överraskad över att det har hänt så mycket med henne bara på en vecka!

fredag 23 maj 2008

Med Stella på stan...


En till händelserik dag. Vi har åkt buss och tunnelbana. Buss var inget som helst problem, tunnelbanan med sina höga ljud var litet värre. Stella har gått rätt långa sträckor i koppel vilket fungerat riktigt bra.
Dagens rysarögonblick kom när hon var lös (jag går före, gömmer mig om hon tappar koncentrationen, låter mig bli upphittad) och vi såg en ganska stor häst. Den gick på vägen, vi var ett tjugotal meter därifrån, på en grässlänt. Det var så länge sedan Nestor brydde sig om hästar att jag var invaggad i en falsk säkerhet, därför brydde jag mig inte om att kalla/fånga in henne. Det borde jag ha gjort, för Stella for helt otippat iväg mot hästen, vilt skällande. Hästen skyggade undan. Ryttaren gav mig en "kan-du-inte-hålla-reda-på-din-otäcka-lilla-hund" blick. (Helt befogad, förstås).
Som tur är stannade Stella på behörigt avstånd. En till sak att sätta upp på listan över träningsmål - att kunna nonchalera hästar...

Vidare har jag testat att äta ute med henne. På lunchrestaurangen var det inga problem att få ha henne med (inne!), och mina frukostmorrningar verkar ha fungerat för hon låg lugnt i mitt knä utan att ens låtsas om maten. Sedan prövade jag att fika på NK. Även där var hon välkommen, jag satte mig längst ut, och hon blev serverad vatten. Vid bordet bredvid satt en kvinna som bad att få ta några bilder eftersom hon tyckte att Stella var så ovanligt vacker. Hon skrev även upp namnet på Stellas uppfödare (Kennel Brunius), och gav mig ett kort "... så att du ska veta vem du har talat med". Det visade sig vara Ria Roes Schwartz, konstnär.

Det var för övrigt andra gången under dagen som jag fick lämna kennelnamnet: på morgonen var vi på en dagvårdsenhet för demenssjuka, och där berättade en av kvinnorna i personalen att hon funderade på att skaffa en hund som hon kunnde ha med sig på dagarna. En Chinese Crested skulle antagligen fungera perfekt: den är inte allergiframkallande, den springer inte omkull någon, och den är glad och social...

Stella undrar om hon kanske ska apportera...

video

Morgontrött!



Det här är Stella som fortfarande sover fast jag har stigit upp och hämtat kameran. Ny överraskning - har aldrig tidigare varit med om att behöva väcka en hund på morgonen.
Antagligen beror det på hennes ålder, dagarna är händelserika, hjärnan behöver tid att hantera allt som hon varit med om...
Igår hade vi begravning, och Stella hade valpvakt för första gången. Hon var i kompetenta händer. Carro är van vid att hålla ordning på två Newfoundlands - varav en okarakteristiskt pigg och energisk. Allt gick förstås bra, Stella pep litet i början men lät sig snabbt distraheras, sedan blev det lek, bus, sömn, mat och vatten i omgångar. Dessemellan besök på tidningen!

Börjar förstå hur stor del av en liten hunds liv som måste gå åt till att blidka individer som upplevs som dominanta eller i alla fall potentiellt hotfulla. Stella blir ängslig när det dyker upp människor oväntat, särskilt om de tittar ner på henne (är väl som om ett tolvvåningshus vände en svårtydd blick mot dig eller mig). Den som sätter sig på huk, eller ännu bättre lägger sig på golvet, kan däremot räkna med att hon kommer farande och vill umgås.

Nestor verkade aldrig uppleva att han var i underläge - människor kunde vara hur stora som helst utan att det bekom honom. Men så riskerade han heller aldrig att bli upplyft eller gosad med om han inte själv hade lust. Nestor visade inte heller ngt intresse för joggare, cyklister eller barnvagnar, medan Stella skällde upprört på några joggare hon upptäckte igår utanför staketet, och väjde förskräckt när en enorm mörk barnvagn närmade sig med ett obehagligt rörelsemönster.

Så det blir nya fräscha utmaningar för den nyblivna hundägaren...

torsdag 22 maj 2008

Vilda Matilda? Pippi?

Gårdagens händelser kunde fylla tio inlägg, jag får begränsa mig! Här kommer en kortversion:
Stella gick i koppel på gatan för första gången (det gick bra, fast jag misstänker att hon inte upptäckte att hon satt fast). Hon kom på att det händer trevliga saker när hon sitter, så hon började sätta sig förväntansfullt i tid och otid. Att det finns ett ord kopplat till sittandet har inte riktigt trängt in.
Vi åkte ut till Djurgården, där fick hon äntligen gräs under tassarna igen. Nu plötsligt kom en ny sida av hennes personlighet fram. Hon satte av efter en koltrast, åt hästspillning, rymde ur trädgården (genom ett osannolikt litet hål i staketet) fast jag stod bara en meter bort. Vi hälsade på en granne, hon gick hela vägen själv, följde med hur fint som helst. Och så sprang hon. Runt runt. Fram och tillbaka. Vi busade på gräsmattan, jag påminde mig om att det var rätt hårda tag när hon lekte med de andra hundarna så jag tog i litet mer än jag gjort tidigare.
Plötsligt kändes det inte så aktuellt med ett glamouröst namn, ett sådant som jag har letat efter de senaste dagarna. Tankarna gick nu istället till Vilda Matilda, Busiga Betty eller Pippi som i Långstrump.
Det blir nog ingen brist på utmaningar framöver!
Jag ska inte klaga. Ett av skälen till att jag föll för just Stella/Pippi var att hon verkade litet mer självständig än bröderna.

onsdag 21 maj 2008

Utbildningsplan för mycket liten valp...

Idag tror jag att vi har klarat av vårt första mål: de två senaste nätterna har Stella (så får det bli) sovit i sin korg utan protester, och utan att väcka mig under nattens gång.
Fler aktuella mål:
Positiva: att lära sig "kom", "sitt" och "stopp". Att lära sig att gå i koppel.
Negativa: Att inte bita på sladdar, att inte skälla när hon blir osäker (eller kanske att inte bli osäker).

Under de första dagarna har jag inte velat skrämma henne med några egentliga tillsägelser, men nu i morse prövade jag med att morra åt henne för första gången när hon visade för stort intresse för min frukostmacka. (Tack Maria och Henrik för att hon inte tigger - hon uppfattar inte våra måltider som tillfällen att få en godbit, och så ska det förbli.)
Hursomhelst sträckte hon sin lilla nos mot mackan, jag morrade litet. Alldeles för litet, hon regerade inte alls. När jag sedan tog i litet mer blev hon alldeles ställd, släppte sitt fokus på mackan och flyttade det till mig. So far so good.
Men jag måste hitta en bättre ljudnivå - hon blev så förskräckt att det tog ett litet tag att lugna ner henne, sedan tvärsomnade hon av den emotionella utmattningen.

Hursomhelst - hon måste klara att ligga stilla i mitt knä även om jag har ställt fram en lockande ostmacka, ska bli intressant att se hur många gånger jag måste påminna om att min mat är min, bara min...

(Och ja, jag har övervägt alternativet att inte ha henne i knäet medan jag äter, men jag tycker att det verkar uppgivet. Jag småäter ofta medan jag skriver. Jag dricker kaffe, tar ett kex med ost... Ska hunden ner bara för att jag tuggar på ett äpple? Nej, det måste vara bättre att hon lär sig att min mat inte angår henne, då kommer hon att kunna ligga i mitt knä - vilket hon gillar - oftare och mer på sina egna villkor.)

I skrivande stund ville hon upp igen, hon har redan lärt sig att jag lyfter upp henne när hon sitter, inte när hon står på bakbenen och krafsar på mitt ben. Den här gången la hon sig tillrätta utan så mycket som en blick mot tallriken...
Undrar hur detta scenario hade utspelat sig med en Cane Corsovalp. Antagligen vid soffbordet, annars hade det nog inte varit ngn skillnad. Det kan ju inte gärna vara så att en större valp kräver en större tillsägelse bara för att det är fler kilo som ska förstå hur de ska bete sig. Gissningsvis är det individuellt - en del individer är mer känsliga för tillsägelser, andra mindre. Vore kul ifall ngn med erfarenhet av mastiffer hade en kommentar...



Klippet: en som lyckas bättre och bättre... Hunden heter Gizmo, en Chinese Crested precis som Stella, mer vet jag inte.
Inspirerande YouTubefynd!

tisdag 20 maj 2008

Om att bada en hund...

Första gången jag skulle bada Nestor (förra hunden, omplacerad varghundskorsning) var som en smärre militärmanöver. Jag hade med mig en kompis som är psykolog och beteendeteapeut, jag hade laddat med handdukar (för riktigt stora hundar går det åt flera), hundschampo som inte skulle göra ont ifall han fick det i ögonen (mycket dyrt), små korvbitar att belöna honom med när han (eventuellt) stod still.
Vi lyckades locka in honom i vår lilla dusch - han anade oråd, ville inte alls. När jag satte på handduschen blev han rädd och vräkte sig mot dörren, kompisen blockerade, försökte tala lugnande till honom. "Det är viktigt", påminde hon oss båda med svag röst, "att han inte lär sig att det går att avbryta en dusch genom att rymma."
När vattnet hade blivit lagom varmt började jag försiktigt att blöta igenom pälsen. Nestor reagerade som om vattnet varit saltsyra.
AJ! HJÄLP!
Till slut stod han intryckt i ett hörn. Han skakade i hela kroppen och gav mig så anklagande blickar att jag nog hade förlikat mig med ett liv med en allt smutsigare hund om inte kompisen hejat på. Sedan schamponering.
Tortyr.
Han försökte ibland dra sig mot dörren (han hade inga problem med handtag). Kompisen var i vägen. Elände.
Ganska snart var hela duschrummet, kompisen och jag genomblöta. Det fanns hundhår på golvet, på väggarna, på handfat och spegel.
När vi äntligen släppte ut Nestor for han runt som en komet. Han hade överlevt! Det var fantastiskt!
Så småningom vande han sig, klev resignerat in i duschen och stod still därinne, men han lät mig alltid förstå att det jag utsatte honom för på var på gränsen till djurplågeri (trots att han alltid fick en belöning när allt var klart).

Så idag tänkte jag ta tjuren vid hornen och bada lilla Stella (?), hon behöver vänja sig, hon ska ju badas ngn gång i veckan under resten av sitt liv. Med en så liten hund behövs inga hjälptrupper, bara en handduk.
Jag tog in henne i badrummet, vred på vattnet. Hon kom genast fram, intresserat. Vad pågår? Vatten? Det verkar kul! Hon slickade litet på duschmunstycket, slog litet efter vattnet med tassarna, verkade glad och nöjd.
Stackars valp, tänkte jag, nu kommer snart den stora chocken.
Men det blev ingen stor chock. Hon verkade knappt märka att hon blev blöt, lekte bara vidare med vattnet. Och så fortsatte det. Badet var klart på några konfliktfria minuter. Tala om överraskning!
Vad kan man säga! Tack Maria och Henrik för denna välsocialiserade valp!!!

Hallå! Kom tillbaka!

Ibland måste även nyblivna valpägare iväg till ställen dit valpen inte kan följa med. Vad gör då en valp med sjävbevarelsedrift? Hon försöker förstås yla ihop flocken, göra de äldre uppmärksamma på att hon har kommit bort. Sonen som uppenbarligen inte riktigt dög som flock när jag hade gått filmade.
PS. Hon lugnade ner sig omgående.
PPS. Som ni ser har jag inte lärt mig att vända videon. Eftersom det här är mitt första försök får jag vara glad över att det hela blir litet rätt, vilket är precis där ribban ligger för Stella (?) just nu.
PPPS. Videon kommer och går, har inte räknat ut vad det beror på.


video

måndag 19 maj 2008

Cane Corso, ifall ni undrar...


Ifall ni undrar så är detta en Cane Corsovalp. Rasen är en mastiff av relativt lätt typ, den kan användas till allt möjligt. De är vackra att se på, de har en oerhörd utstrålning, men jag ångrar inte att jag motstod frestelsen...
(Det enda tillfälle när jag ser framför mig att jag skulle önska att jag tagit mastiffen istället skulle väl vara ifall jag blev överfallen på gatan, eller upptäckte en inbrottstjuv härhemma)... Och hur ofta händer det?
Jag satt faktiskt en söndagskväll då min väska blivit stulen (med nycklar, körkort osv.) och väntade för att se ifall någon skulle smyga in en nyckel i låset och se vad som kunde finnas att ta. Med mig hade jag Nestor, min gamla varghundskorsning, och jag tänkte litet skadeglatt att de ju kunde komma, då skulle de se hur kul det skulle bli...
Ingen kom, och nästa dag bytte jag låset.
Det går inte att komma ifrån att det kändes ganska bra. Men mycket annat kommer att kännas utmärkt med lilla Stella (Stjärna?)

Små hundar, små problem...

Nu har förstörelsen börjat... Nyss bet Stjärna (?) sönder knoppen på persiennsnöret (heter det så?).
Som skadegörelse betraktat måste det vara ungefär 0.001 på en tiogradig skala. Undrar vad motsvarande hade varit för en Cane Corso-valp. Ett avbitet stolsben? En nerriven gardin?

Livet med en mycket liten hund kan rekommenderas!

Hjälp! Vad heter hon?


Såhär såg det ut när jag var och hämtade valpen vars namn börjar bli ett högprioriterat beslut. Att hon är registrerad som "Borderline" är ett faktum. Sedan ska hon ju ha ett tilltalsnamn, som varit "Bella" hos uppfödaren. (Verkar bökigt att stå i parken och ropa till sig Borderline). Jag tyckte det lät litet tamt, och fick förslaget att ändra till Stella. Perfekt! Hon är ju en liten stjärna som glittrar och lyser. Sedan berättade Ulla att Stella är ett av de mest populära namnen på små flickor just nu (i alla fall på Söder), och då blev jag tveksam igen. Jag har ju köpt en hund, inte adopterat en dotter.
På tåget kom jag på Saskia. Saskia! För mig låter det som Tsardömets överdåd. Det låter som en glamourös kvinna vars föräldrar såg hennes potential redan från början, och som därför valde ett namn som låter som siden mot kroppen. Det lät precis rätt för just den här hunden.
Nu har jag testat Saskia, och upptäcker att det är otympligt. Det är för långt. Det är inte tillräckligt snärtigt, som en av sönerna hade sagt.
Sedan kom jag att tänka på min far som blev upprörd över att Kungaparet valde en fransk version av Magdalena när de döpte prinsessan Madeleine. Det tyckte han var osolidariskt med det svenska språket. Så varför Stella när det går att säga stjärna? Stjärna! Jag undrar om det inte är det jag ska kalla henne. Det är kort, det är inte något varannan liten flicka döps till, och det fångar hennes lyskraft och litenhet...
Synpunkter tas tacksamt emot!
Annars fortsätter livet med en lilla att överraska genom sin brist på komplikationer. I natt sov hon hela natten i sin korg, hon ställde bara en liten fråga precis när vi gick och la oss - var det verkligen så att jag ville sova ensam, när hon fanns så nära? Det ville jag.

Hon äter, sover, leker, kissar redan oftast där hon ska (!!!). Hon är lyhörd och uppmärksam, och precis lagom busig (det kommer säkert att bli värre). Om alla Chinese Crested är som hon är det obegripligt att inte rasen har konkurrerat ut andra mindre hundar för länge sedan (tänker särskilt på dem som skaffar en liten terrier utan att veta att de gillar terriertemperamentet).

söndag 18 maj 2008

Hemma!

Igår var det dags! På eftermiddagen tog Ulla Montan och jag tåget till Norrköping - hon följde med för att börja dokumentera valpens första år med mig. Valpen var ännu sötare än jag mindes, och hon kom fram och satte sig hos mig direkt (vilket hon inte gjorde första gången jag träffade valparna, då var det brorsan Baileys som kastade sig fram).
Jag blev så glad när jag såg henne - tänk att den här utsökta lilla hunden ska bli min!
Hon for runt med syskonen, när det blev för våldsamt bröt mamman leken på samma sätt som Nestor gjorde ibland när han tyckte att sönerna och deras vänner blev för stökiga. Hon satte fart (har jag nämnt att de här små hundarna är förvånansvärt snabba?) och rusade in mellan de käbblande valparna så att de for åt varsitt håll. Efter tillsägelsen började de pyssla med annat, som att leta upp ett annat syskon att busa med...
Ulla tog mängder av bilder.
Till slut var allt pappersarbete klart och det var dags att åka. Hur skulle bilresan gå? Tågresan? Tänk om hon skulle drabbas av panik och yla hela vägen till Stockholm...
Nu kom första beskedet om vad det egentligen är för hund jag ska leva med framöver. Hon la sig tillrätta i mitt knä och tog det lugnt. Sov en stund, pep litet några gånger, men det var allt.
Hade jag inte sett henne fara runt på gräset bara timmen innan hade jag blivit övertygad om att hon var sjuk, dödsssjuk.
Hon piggnade till när vi kom hem. Utforskade sin nya bostad, blev utskälld (utkvittrad?) av risfåglarna som var vana vid Nestor, men som uppenbarligen uppfattade ett litet hårigt däggdjur som en klar säkerhetsrisk.
Mathållningen visar sig bli enkel - till min stora glädje är detta en ras som oftast klarar att äta så mycket som de behöver och inte mer. Hon är van vid att ha fri tillgång till foder, och det tänker jag fortsätta med. Jag har haft båda sorters hundar tidigare: sådana som äter tills maten tar slut i skålen, och sådana som äter det de behöver och vill ha, och lämnar resten. Får jag välja tar jag den senare modellen, och det är det jag har fått!

Så allt går över förväntan. Det gäller även första natten. Jag har aldrig tyckt om att ha hundar i sängen eller i möblerna, och jag hade inte tänkt göra något undantag för den här valpen. Så jag ställde hennes löjligt lilla korg intill min säng och satte henne i den (det är fenomenalt praktiskt att ha en hund man kan lyfta upp!). Hon kontrade med att ställa sig på bakbenen och försöka klättra upp till mig i sängen. Jag föste tillbaka henne. Så höll vi på ett litet tag, sedan la hon sig tillrätta, men efter en halv minut var det dags igen. Menade jag verkligen allvar? När hon inte fick komma upp den här gången heller somnade hon, och frågade inte igen förrän klockan var två på natten. När hon fick nobben även då somnade hon om, och jag fick väcka henne klockan 7.
Får det gå så lätt???
Inte nog med det - idag kissade hon ute på gården (tog ut henne så snart hon hade vaknat), och litet senare gjorde hon det andra på tidningen jag hade lagt fram härinne.
Tur? Telepati? (Jag hade i och för sig försökt underlätta för henne genom att lägga dit litet papper som jag doppat i pölen hon lämnade efter sig igår kväll...)

Det var den första rapporten efter hemkomsten, skriven av en väldigt glad nybliven hundägare!

lördag 17 maj 2008

Får man se ut hur som helst?


Upptäcker att jag har valt en ras där det är lätt att vara sig själv. Alla färger är tillåtna på såväl päls som nos och klor. Vilken teckning som helst går också bra - här behöver man inte oroa sig för var prickarna sitter, eller hur stor del av pälsen som är vit respektive mörkare. Öronen kan stå upp eller hänga ner (som Borderlines). Hunden kan vara litet större eller litet mindre. I beskrivningen av temperamentet återkommer "glad". Det blir i så fall hennes kanske enda beröringspunkt med Nestor som gick före... I bild: halvsyster Athena med stående öron och mer utvuxen frisyr...
Det här är för övrigt första gången jag får en hund som inte har reats ut sedan jag var tio år - vår familj har haft en tradition av att ta sig an överblivna hundar, ofta litet äldre, ofta i behov av viss uppstyrning. Det känns märkligt ansvarsfullt att nu få börja från scratch.

Jag har bokat första träffen med Memea. Hennes råd tillsvidare: lek mycket med din valp.
Det är samma råd man skulle vilja ge till föräldrar: i din ettårings hjärna skapas cirka en miljon nya synapser i sekunden (jo, det är rätt rätt antal, det är rätt tidsintervall). Om de inte används så försvinner många av dem. Tala med ditt barn! Sjung för ditt barn! Lek!

Säkerligen är det likadant i lilla Borderlines hjärna. Vi vet att råttor får (behåller är nog ett bättre ord) fler synapser (och därmed en mer användbar hjärna) bara av att ha några leksaker i sina burar. Hur Borderlines hjärna uppfattar behovet av att uppmärksamma sin omgivning (där ingår jag) påverkar hur den organiserar sig. Därför ska jag se till att hon får använda hjärnan så mycket som möjligt under de kommande månaderna. Hon ska vara med, delta i det som sker, träffa människor och hundar. Vi ska gå i skogen, där blir hennes uppgift att hålla reda på mig. Vi ska se till att ha kul, även det sätter sina spår - en hjärna som är van vid att ha kul får lättare och lättare att tycka att saker o ting är roliga.

Jag är övertygad om att Borderline fått en god start: hon är uppvuxen med mamma och syskon, plus uppfödarens övriga hundar. Hon har fått röra sig fritt både inomhus och i en rymlig trädgård. Hon har dessutom delat allt detta med två små pojkar, 2 respektive 4 år gamla. Ingen risk att hon skulle vara understimulerad, såvitt jag kan se.

Mer om hennes uppfödare finns på www.kennelbrunius.se

fredag 16 maj 2008


Idag regnar det. Jag undrar plötsligt hur blöt en Chinese Crested blir i sådant här väder. Jag undrar om hon kommer att ha synpunkter på hur vädret ska vara för att hon ska vilja gå ut. Jag undrar om jag kommer att klä på henne regnkläder...
I morgon är det dags! Ulla Montan följer med och fotograferar!

torsdag 15 maj 2008

Att försäkra sig mot för låga/för höga krav...



På små hundar ställs ofta små krav. Hörde till min överraskning att det finns hundägare som inte ens bryr sig om att se till att deras chihuahua blir rumsren (eller så tror de att de har köpt en väska)...
Jag har tänkt att lilla Borderline ska få lika mycket utbildning som en större valp måste få för att det ska gå att leva med den. Samtidigt vill jag inte bli överambitiös och kräva för mycket av henne bara för att hon är så... så... hur ska jag uttrycka mig... söt? Med det utseendet misstänker jag att hon kommer att behöva vara betydligt duktigare än hundar som ser mer seriösa ut om hon ska bli tagen på allvar.
Vad gör man då? Jo, jag har kontaktat Memea Mohlin för coaching redan från början, så att jag hittar en lagom nivå. Jag kommer att få hjälp att se hur just den här valpen fungerar, vad hon behöver och hur jag ska göra. Jag kommer att få välbehövligt stöd att varken begära för mycket eller för litet av henne.
I bild Borderlines mamma som heter Waffotis Amanuette men kallas Nickie. Ungefär så kommer antagligen Borderline att se ut som vuxen.

I väntans tider...


Nu är det klart! På lördag ska jag hämta henne, hennes tass är läkt och hon är startklar.
Jag förbereder mig genom ta reda på så mycket som möjligt om livet med en mycket liten hund... Som exempelvis att den som har en stor hund bara behöver köpa ett enda redigt halsband. När det börjar bli utslitet köper man ett nytt. Så fortsätter det år efter år.
Den som har en liten hund behöver tydligen flera halsband parallellt.
Det går inte att ha samma halsband till vardags som till fest. Det går inte att ha ett halsband som bryter alltför mycket mot husses/mattes kläder.
Det ska bli spännande att se om jag går på det här. Jag som planerar att uppfostra henne som vilken schäfervalp som helst. Tänk om jag börjar köpa rosa halsband och koppel. Det skulle överraska mig, men vem vet vilken personlighetsutveckling en ultrafeminin liten hund kan dra igång. Det kanske t.o.m. är smittsamt, så att jag börjar välja skärt till mig själv?
Det blir spännande tider framöver!!!

onsdag 14 maj 2008

Här presenteras bloggens huvudperson!


Får jag presentera Borderline, Chinese Crested valpen som verkar bli min nya hund. Hon är född 26/2 2008, en av 9 syskon.
Jag som inte skulle ha en valp (har tidigare satsat på omplacerade unghundar). Jag som tittade på Cane Corso. Jag som senast hade en stor varghundskorsning.
Så det kan gå!
Lilla Borderline är tingad, vi inväntar besked från veterinären eftersom hon oturligt nog klämde tassen i en dörr och bröt några småben i mellanfoten. Hon ska vara helt återhämtad när hon flyttar hit... Ska pröva med att ha den här bloggen endast för henne, så att min andra blogg www.nilsonne.se inte övergår till att bli en valpblogg... Vi får se hur det går...