Hemma!

Igår var det dags! På eftermiddagen tog Ulla Montan och jag tåget till Norrköping - hon följde med för att börja dokumentera valpens första år med mig. Valpen var ännu sötare än jag mindes, och hon kom fram och satte sig hos mig direkt (vilket hon inte gjorde första gången jag träffade valparna, då var det brorsan Baileys som kastade sig fram).
Jag blev så glad när jag såg henne - tänk att den här utsökta lilla hunden ska bli min!
Hon for runt med syskonen, när det blev för våldsamt bröt mamman leken på samma sätt som Nestor gjorde ibland när han tyckte att sönerna och deras vänner blev för stökiga. Hon satte fart (har jag nämnt att de här små hundarna är förvånansvärt snabba?) och rusade in mellan de käbblande valparna så att de for åt varsitt håll. Efter tillsägelsen började de pyssla med annat, som att leta upp ett annat syskon att busa med...
Ulla tog mängder av bilder.
Till slut var allt pappersarbete klart och det var dags att åka. Hur skulle bilresan gå? Tågresan? Tänk om hon skulle drabbas av panik och yla hela vägen till Stockholm...
Nu kom första beskedet om vad det egentligen är för hund jag ska leva med framöver. Hon la sig tillrätta i mitt knä och tog det lugnt. Sov en stund, pep litet några gånger, men det var allt.
Hade jag inte sett henne fara runt på gräset bara timmen innan hade jag blivit övertygad om att hon var sjuk, dödsssjuk.
Hon piggnade till när vi kom hem. Utforskade sin nya bostad, blev utskälld (utkvittrad?) av risfåglarna som var vana vid Nestor, men som uppenbarligen uppfattade ett litet hårigt däggdjur som en klar säkerhetsrisk.
Mathållningen visar sig bli enkel - till min stora glädje är detta en ras som oftast klarar att äta så mycket som de behöver och inte mer. Hon är van vid att ha fri tillgång till foder, och det tänker jag fortsätta med. Jag har haft båda sorters hundar tidigare: sådana som äter tills maten tar slut i skålen, och sådana som äter det de behöver och vill ha, och lämnar resten. Får jag välja tar jag den senare modellen, och det är det jag har fått!

Så allt går över förväntan. Det gäller även första natten. Jag har aldrig tyckt om att ha hundar i sängen eller i möblerna, och jag hade inte tänkt göra något undantag för den här valpen. Så jag ställde hennes löjligt lilla korg intill min säng och satte henne i den (det är fenomenalt praktiskt att ha en hund man kan lyfta upp!). Hon kontrade med att ställa sig på bakbenen och försöka klättra upp till mig i sängen. Jag föste tillbaka henne. Så höll vi på ett litet tag, sedan la hon sig tillrätta, men efter en halv minut var det dags igen. Menade jag verkligen allvar? När hon inte fick komma upp den här gången heller somnade hon, och frågade inte igen förrän klockan var två på natten. När hon fick nobben även då somnade hon om, och jag fick väcka henne klockan 7.
Får det gå så lätt???
Inte nog med det - idag kissade hon ute på gården (tog ut henne så snart hon hade vaknat), och litet senare gjorde hon det andra på tidningen jag hade lagt fram härinne.
Tur? Telepati? (Jag hade i och för sig försökt underlätta för henne genom att lägga dit litet papper som jag doppat i pölen hon lämnade efter sig igår kväll...)

Det var den första rapporten efter hemkomsten, skriven av en väldigt glad nybliven hundägare!