En försmak av nyår...

I förrgår kväll var det någon i grannskapet som fyllde år, eller firade guldbröllop. I firandet ingick fyrverkerier, de syntes vackert från mitt köksfönster. Nestor hade inget emot smällar - åska, skott eller fyrverkeri struntade han blankt i, så jag har inte haft några förutfattade meningar om hur Zelda kunde tänkas reagera. (Fast har man en ljudkänslig, rätt ängslig liten hund kan man ju gissa). Den som gissar att Zelda blev rädd får därför ingen guldstjärna i kanten. Det blev hon nämligen, och det är inte helt lätt att förstå varför. Det smällde inte särskilt högt, men hon kom farande, hoppade upp i mitt knä, och stirrade ut mot ljudet och ljuset. Hon var spänd så att det nästan var som att ha en hundstaty i famnen, bortsett från att hon samtidigt skakade.
Jag försökte utstråla lugn, skrev vidare, men det hjälpe inte särskilt.
När vi sedan gick ut på sista promenaden var hon på sin vakt, och just den kvällen, av alla kvällar, passerade vi ett gäng rätt stora unga killar, och en av dem kastade en smällare efter oss. Det ven till --- PANG.
Zelda drabbades av panik, kastade sig av och an, kanske kul att se, vad vet jag.
Ibland tänker jag att hon har rätt. Världen är en ond och skrämmande plats, och Stockholm är en extra ond och skrämmande stad, i alla fall jämfört med Östra Ryd där hon är född.
Men vad göra, vi är där vi är, och vi måste leva med de påfrestningar som finns i vår miljö.