tisdag 23 december 2008

Inte "Hur kan det fixas?" utan "Vad kan det bero på?"

Senaste dagarna har Zelda prövat mitt tålamod. Hon kissade på sovrumsgolvet, rakt framför mig, fast det inte var mer än tre timmar sedan hon var ute. Hon morrade åt mig när hon fick för sig att jag ville ta ifrån henne ett ben som jag hade givit henne. Hon tycker inte att det är kul att träna.
Och jag måste försöka förstå vad som har hänt i hennes liv (smällaren??? all denna pälsvård???), fundera över hur jag reagerar (irritation) och hur det påverkar henne och mig. Unghundstiden brukar liknas vid tonårstiden med barnen, men konstigt nog tycker jag (i efterhand) att det var lättare att inte bli irriterad på barnen. Med Zelda har jag en idé om att allt ska kunna styras, att om jag bara gör "rätt" så borde det inte upstå något gnissel i maskineriet. Med tonårsbarnen upplevde jag hela tiden en så stark och spännande riktning framåt, utåt att de oundvikliga konflikterna inte vägde så tungt.
Nu på morgonen har hon nobbat vår vanlig morgonritual och gått och lagt sig utom synhåll i stället för att rulla ihop sig i mitt knä.
Vad har jag gjort?
Tur att hundar, liksom människor, oftast vill att deras relationer ska vara bra.
Och just nu kom hon ut i köket igen, hoppade upp i mitt knä, och la sig tillrätta. Det finns nog hopp om bättre tider!

1 kommentar:

Anonym sa...

Var det inte Descartes som präglade "Jag tänker. Alltså finns jag."...

Jag skulle inte inordna följande rader av Werner Aspenström under dualism. Tvärtom! Visst är de värda att glädjas åt:

Kvarnen

Jag lever. Alltså har jag huvudvärk.
Jag anser mig inte dummare än hunden
men kan inte skilja mellan subjekt och objekt.
Kronan på verket, vilken besynnerlig kvarn
som gör mjöl av kvarnägaren!
Den där muskeln till vänster:
är det hjärtat som bultar mig
eller jag som bultar hjärtat?
Ljudens retsamma värld:
den stumma visselpipan hörs av hunden.