torsdag 20 november 2008

Memento Mori...


Apropos gårdagens inlägg: största problemet med hundar, sägs det ibland, är att deras liv är så korta jämfört med ett männikoliv. Nästan alltid överlever vi ägare våra hundar, vilket av och till blir så smärtsamt att ägaren aldrig mer vill skaffa hund. Samtidigt är det kanske i dödens närhet som vi värdesätter livet som mest. Hundens korta liv går ju på fastforward jämfört med vårat. Zelda som nyss var en okoordinerad liten valp som inte förstod så mycket av det som hände runt henne har exempelvis nu redan blivit en sofistikerad könsmogen unghund.
Vi kan, om vi så vill, se deras framrusande liv som ett plus snarare än ett minus. Vi kan se till att inte slarva bort vår tid tillsammans, och på det sättet får vi båda ut det mesta ur dagarna och timmarna.
PS: I morgon hämtar jag hem Zelda, äntligen.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Tittar med spänning och ett leende in på den här hemsidan varje morgon efter frukosten och morgontidningen, så en del av min dag nu sen jag hittade sidan, att läsa om ditt liv med Zelda och dina tankar kring det. Givande! /Ej djurägare

Unknown sa...

Roligt att höra!
Åsa o Zelda

Anonym sa...

Jag heter Gun och älskar att läsa. I stället för att då och då läsa en bra dålig bok ser jag numer på teveserier typ Grey's Anatomy...

Ida sa...

Tusen tack för din fina text om Nestor. Är i samma situation just nu och även fast man inte önskar att nån ska behöva gå igenom det är det skönt att se att man inte är ensam. Och att man kan klara det. Även om det inte känns så just nu.