I andras ögon...

Igår morse när Zelda o jag kom ut vid 7-tiden träffade vi för ovanlighetens skull en annan liten hund. Det var en smäväxt Jack Russeltik, även den 8 månader. Hundarna fann varandra så gott som direkt, och for runt på trottoaren med viftande svansar.
"Att du kan ha henne lös", sa terrierns ägare imponerat. "Om jag släppte min skulle hon försvinna direkt."
"Det är rasen", svarade jag litet blygsamt, "Hon vill inte sticka iväg." Ägaren såg inte övertygad ut, och jag kan förstå honom. När det kommer en annan hund säger jag till Zelda att stanna. Det gör hon, men hon hade gjort det även utan att bli tillsagd. Det kan se ut som magi, eller väldigt effektiv hunduppfostran, men det är det inte. Fast litet glassigt är det ju...
Mindre glassigt blev det på kvällen. Vi gick för ovanlighetens skull till parken där det brukar samlas många hundar vd tiotiden. Zelda ville inte. Vi gick i alla fall.
Hon gömmer sig bakom mina ben, ett antal rätt stora hundar kommer farande, snälla visserligen, men stora och delvis okända. Jag föser undan dem så att Zelda ska uppleva att jagjhar kontroll över situationen. Det går halvbra, det finns fler hundar än jag har armar.
En hundägare som jag inte har talat med tidigare påpekar att jag skrämmer Zelda genom att signallera att de andra hundarna är farliga, att jag borde låta henne sköta sina kontakter med de andra på egen hand. Jag svarar att jag har prövat det, men att det resulterade i att hon flydde, och att de andra tog upp jakten. Att jag inte alls är rädd för de andra hundarna, tvärsom, och försöker förmedla det till Zelda, men att jag samtidigt vill att hon ska känna sig trygg med att jag kan ta hand om skrämmande hundar...
Han köpte inte mitt arbgument.
"Kan hon leka med några hundar?" frågar han i anklagande ton.
"Javisst, men hon umgås helst med sådana som är i hennes egen storlek."
"Är det hon eller du som tycker att det ska vara så?"
"Hurdudu - om jag fick bestämma hade hon inte blivit det minsta stressad av att stora hundar kommer springande mot henne. Nu är det inte jag som bestämmer."
Han tittade på mig med beklagande blick, uppenbarligen helt övertygad om att jag hade skapat Zeldas ovilja att leka med hundar som väger tio gånger mer än hon gör, och att jag inte had någon insikt i mitt eget beteende.
Det var förvånansvärt irriterande...