Kate Atkinson, en av mina favoritförfattare, beskriver det såhär i sin senaste bok "When will there be good news?"
"She noticed how still the air in the house was, as if somebody had breathed out and not breathed in again. Reggie looked closely at Banjo (gammal, sjuk och allt orkeslösare liten hund som successivt blivit sämre under bokens gång)... No movement in his ancient little lungs. Dead. Here one second, gone the next. The breath was the thing."
Jag är nu hemma, Zelda är fortfarande hos Maria, jag ska hämta henne tidigt i övermorgon. Luften härinne är som död, hur är det möjligt att en enda liten hund som andas kan få den att leva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar