AJ!

Igår fick Zelda sin första rabiesspruta - AJ!!! - hon ska vaccineras så att hon kan följa med utomlands. Chipmärkning är inte dumt - ett svep med detektorn över hennes rygg, och så kom hennes alldeles egna personnummer upp i displayen. (Fast det borde vara busenkelt att flytta ett chip mellan hundar, de ligger ytligt och går att känna genom huden.)
Hursomhelst tänker jag att vaccinering av hundar säkert har betytt mycket för hur vi ser på dem - det är stor skillnad mellan att tänka att en hund kan vara rabiesssmittad, och smittsam i sin tur (då vill man inte gå i närheten av den) och att veta att den, och därmed människorna i dess närhet, är skyddad.

Åkte förresten taxi med en förare som talade halvbra svenska häromdagen, han kom gissningsvis från Iran/Irak. Det var svårt med hundar i bilen, sa han, för de luktde så illa, och då klagade efterkommande kunder. Jag frågade om han tyckte att Zelda luktade - vi hade redan åkt en bit - och han sniffade litet i luften, och fick erkänna att han inte kände någonting. "Jag badar henne minst en gång i veckan", försvarade jag mig, "hon är väldigt ren."
"Badar?" Det verkade vara en ny idé för honom."Var då?"

"I badrummet, inne." Svarade jag, som plötsligt såg hans uppväxt framför ögonen. Där fanns hundar, men hundar som aldrig var inomhus, som aldrig badades, som aldrig vaccinerades, ungefär som i stora delar av Etiopien. Hundar som inte kunde beröras, och som man kastar sten på för att se till att de inte kommer för nära.

"Hon bor inomhus.", fortsatte jag. Han tittade till igen, i backspegeln, och såg genuint överraskad och intresserad ut.

Själv kände jag mig plötsligt smutsig. Om han på allvar trodde att Zelda aldrig hade badats, att hon luktade så illa att hon kunde förpesta en hel bil, att hon levde ute bland skräp och sopor, att hon möjligen var sjuk - vad sa det då om mig som hade henne i mitt knä?

I bild: ett neuron med en Negrikropp, diagnostiskt för rabies...