När barnen var små hörde jag ibland föräldrar säga att efter semestern, när de varit tillsammans med sina barn hela dagar och hela nätter, så funderade de på att ta barnet och fly, att rymma till någon liten tropisk ö någonstans. De ville få fortsätta att vara med barnet i vardagen, de ville slippa lämna det ifrån sig till dagis eller dagmamma. Själv grät jag ibland på väg till arbetet, det kunde kännas som om en väsentlig del av min kropp slets ut, mer och mer för varje meter jag avlägsnade mig från de små sönerna.
Jag kan inte påstå att det känns likadant med Zelda. Men ändå något ditåt. Jag saknar henne när vi inte är tillsammans, och det är inte för att jag inte tror att hon har det bra med sonen, eller grannen. Det är för min egen skull.
Den andra sidan av dialektiken är att jag är glad över att hon känner sig trygg med många människor, att hon klarar av att vara hos exempelvis grannen utan att bli rädd eller stressad. Jag har ju arbetat medvetet för att hon ska uppfatta det som normalt och naturligt att olika trevliga människor tar hand om henne.
Idag har jag en lång och hundfri arbetsdag framför mig: först en tretimmars psykoterapiföreläsning, sedan ett seminarium på Naturhistoriska riksmuseet, sedan en handledarträff. Tio timmar, restiden undantagen. Zelda ska vara med sonen och med grannen, måste planera min tid på ett bättre sätt. I morgon ska jag till Linköping och på fredag till Umeå.
Tro inte att det alltid ser ut såhär - jag kan ofta arbeta hemma, eller ta med mig Zelda till jobbet, så i stort har jag det oerhört mycket enklare än många hundägare. Många av höstens resor planerades innan jag hade skaffat Zelda, jag kommer att dra ner på sådana insatser framöver.
Fotot har jag tagit själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar