Är en piercing nästa för Stella?

Jag börjar vänja mig vid livet med Stella, och det är nu riktigt trevligt att släpa med henne vart jag än går. Detta trots att hon börjar bli allt svårare att hantera. Hennes olydnade ökar nämligen exponentiellt, med en fördubblingstid på en dag ungefär. Hon verkar precis ha kommit till en viktig insikt. Nämligen att när jag t.ex. ropar, då vill jag att hon skall komma. MEN, det hon har insett är att om hon INTE vill det, så kan hon strunta i det. Stella som gick perfekt i koppel från dag 1, springer nu kors och tvärs åt alla håll samtidigt. Stella som kom med glädje när man ropade, väntar nu tills hon är klar med det hon håller på med, och kommer sedan. När det passar henne. Vi närmar oss Stellas tonår, eller trotsålder, med snabba steg. När jag gått lagt mig till sängs och hon börjar skälla på mig för att hon inte får ligga i sängen (förut la hon sig snällt i sin korg) kan jag inte låta bli att tänka, som säkert miljontals tonårsföräldrar gjort innan mig: Vad har jag gjort för fel? Jag måste vara en hemskt dålig husse. När Stella igår oväntat började "jucka" på mitt ben, kan jag inte låta bli att tänka att det är mitt fel. Mitt manliga inflytande har gått överstyr! Jag måste vara en hemsk husse. Hur har min söta lilla Stella blivit denna agressiva och kaxiga skapelse. I have created a monster!

Men rationellt inser jag förstås att jag på 3 dagar inte förändrat hennes personlighet. Att hon faktiskt är sig själv, och att jag inte kan hållas personligt ansvarig för alla hennes beteenden, även om det kan kännas så ibland. Jag vet inte vart Stellas tonår kommer att ta vägen. Idag känns det som att hon skulle kunna komma hem på någon småskäggig killes moped med en nygjord tatuering. Eller dyl.

Fast ska jag vara helt ärligt är det ett ganska bedorande och gulligt uppror. Det måste vara hemskt att försöka göra uppror när man är liten och ser söt ut.