Läser man på Åsas egen blogg, som för övrigt blivit tillfälligt utkonkurrerad av lilla Stellas, kan man läsa att Åsa nu befinner sig i den Etiopiska staden Aira. En stad som är så avlägsen, och vars kontakt med omvärlden så begränsad, att den i stor utsträckning lyckats undvika HIV-epidemin. Då undrar självfallet alla engagerade läsare vad som hänt med valpen Stella, som ställer sig och ylar bara Åsa springer ut och köper mjölk. Hon är för det första inte i Etiopien, av förklarliga skäl. Vilket i sin tur betyder att Åsa och Stella nu är på helt olika orter. Därför är det nu Åsas söner som nu har ansvaret för Stella, och framför allt hennes yngste och inneboende son Hjalmar, som skall försöka få denna hund att klara kommande 10 dagar.
Jag har alltså blivit ombedd att blogga om Stellas under denna tid, och jag tänker helt enkelt försöka beskriva denna lilla hunds beteende och uteckling ur mitt 21-åriga mans perspektiv, vilket ofta skiljer sig avsevärt från Åsas. Jag börjar redan nu, efter endast 24 timmars ansvar för Stella, tydligt se (och dofta) skillnaderna mellan Åsas och min livsstil. Hunden som ligger och sover bredvid mig i soffan är en enda stor tova, och luktar, um, konstigt. Långt ifrån den väldoftande och fluffiga hunden som lämnades till mig. Första badet var inte inplanerat för ens om 5 dagar, men det verkar som att jag får försöka redan idag. Jag förväntar mig att tiden med Stella kommer vara extremt kul, och fruktansvärt påfrestande. Första morgonen gjorde jag precis som jag blivit tillsagd, direkt ner med henne på gården så att hon får kissa. Jag sprang med trötta steg ner för 3 trappor, satte henne på gården, hon kissade direkt, och ville sedan gå upp igen. Allt detta var precis enligt instruktionsboken. Knappt hade jag hunnit avsluta tanken "Det här kommer vara enkelt", förrens hon ställer sig och kissar inomhus, trots att hon precis varit på gården! Medans jag förbannar instruktionsbokens brist på varningstexter, och börjar städa upp efter henne, ser jag henne bajsa i ett hörn. "Gå bara ner med henne på gården, så gör hon allt hon måste" sa dom.
Det är besynnerligt att det så ofta är misslyckanden man kommer ihåg, och skrattar åt. Nästan oavsett situation är det misslyckanden som i efterhand är roliga och minnesvärda. Med detta i åtanke är jag övertygad om att dessa 10 dagar kommer bli både minnevärda och roliga. I alla fall i efterhand.
Jag har alltså blivit ombedd att blogga om Stellas under denna tid, och jag tänker helt enkelt försöka beskriva denna lilla hunds beteende och uteckling ur mitt 21-åriga mans perspektiv, vilket ofta skiljer sig avsevärt från Åsas. Jag börjar redan nu, efter endast 24 timmars ansvar för Stella, tydligt se (och dofta) skillnaderna mellan Åsas och min livsstil. Hunden som ligger och sover bredvid mig i soffan är en enda stor tova, och luktar, um, konstigt. Långt ifrån den väldoftande och fluffiga hunden som lämnades till mig. Första badet var inte inplanerat för ens om 5 dagar, men det verkar som att jag får försöka redan idag. Jag förväntar mig att tiden med Stella kommer vara extremt kul, och fruktansvärt påfrestande. Första morgonen gjorde jag precis som jag blivit tillsagd, direkt ner med henne på gården så att hon får kissa. Jag sprang med trötta steg ner för 3 trappor, satte henne på gården, hon kissade direkt, och ville sedan gå upp igen. Allt detta var precis enligt instruktionsboken. Knappt hade jag hunnit avsluta tanken "Det här kommer vara enkelt", förrens hon ställer sig och kissar inomhus, trots att hon precis varit på gården! Medans jag förbannar instruktionsbokens brist på varningstexter, och börjar städa upp efter henne, ser jag henne bajsa i ett hörn. "Gå bara ner med henne på gården, så gör hon allt hon måste" sa dom.
Det är besynnerligt att det så ofta är misslyckanden man kommer ihåg, och skrattar åt. Nästan oavsett situation är det misslyckanden som i efterhand är roliga och minnesvärda. Med detta i åtanke är jag övertygad om att dessa 10 dagar kommer bli både minnevärda och roliga. I alla fall i efterhand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar