tisdag 24 juni 2008

En attackerande gitarr...


Gårdagen blev fylld av otäcka saker. Zelda fick följa med till Uppsala. Det blev en eftermiddag av prövningar.
Först var det tåget.
Det lät hotfullt på ungefär 25 olika sätt. Det verkar som om varje nytt ljud kopplas direkt till Zeldas inre larmcentral, och att hon automatiskt uppfattar dem som tecken på att något farligt kan vara på väg i vår riktning. Tåget gnisslade, andra tåg passerade förbi, det kom mystiska mansröster från ingenstans och sa exempelvis "Nästa Knivsta". Zeldas öron måste ha en extra inbyggd förstärkare, för det behöver inte vara ngt högt ljud som får henne att reagera. (Konstigt nog verkar hon inte ha någon nytta av att kunna åka tunnelbana vilket hon nu gör utan att bli det minsta rädd, trots att den låter mkt mer än tåget.)
Det var en trött liten hund som kom fram, och då började det om. Jag har alltid trott att stadsljud var stadsljud, men nu vet jag att Uppsala inte alls låter som Stockholm. Här går Zelda glatt och obesvärat på de mest trafikerade gatorna, men i Uppsala fanns det nya ljud att oroas av. (Eller så är det det vanliga fenomenet att det mesta låter mer skrämmande i en ovan miljö...)
Hursomhelst hade vi först ett arbetsmöte vilket gick utmärkt. Hon hälsade på arbetskamraterna, utforskade rummet, somnade sedan på min jacka. Sedan skulle vi äta middag. Vi slog oss ner på en uteservering, och det var då det hände.
Ett mystiskt, obehagligt ljud närmade sig. Zelda blev stel i kroppen, spanade misstänksamt mot ljudkällan. Den kom närmare. Hon kröp ihop, och började skaka som hon gjorde precis i början när allt var nytt.
Hon blev helt enkelt skräckslagen för första gången på länge.
Vad var som var så skräckinjagande?
Två killar och en gitarr.

När vi till slut kom hem igen trodde jag att hon skulle kollapsa av ren utmattning, men det gjorde hon inte. Hon började istället rusa runt (en CC kan rusa inomhus), det var som om lättnaden över att ha överlevt utflykten till Uppsala frigjorde enorma mängder energi, och det tog ett litet tag innan hon kunde varva ner...

Här är m.a.o. läge för mycket miljöträning.
Nestor var inte rädd för någonting: åska, skott, fyrverkerier berörde honom inte det minsta. Jag såg honom aldrig bli rädd för en annan hund. Den enda gången jag kan minnas att vi hade ett litet problem med att han inte vågade var när vi skulle få honom från en hög brygga ner i en liten båt första sommaren. I gengäld ansåg han att han kunde allt själv. Lilla Zelda är hans raka motsats - hon blir rädd för varje hund hon ser, och för en hel massa annat också, särskilt sådant som låter. På plussidan håller hon sig i närheten av mig utan att jag behöver bromsa henne kontinuerligt...

Men som sagt - inom ramen för hennes försiktiga personlighet ska vi bygga upp hennes självförtroende genom att låta henne vänja sig vid många olika situationer och människor. Det är ju i slutänden jag som avgör vad som är ovanligt, och vad hon behöver reagera på, och hon är ju bara tre månader gammal!

Inga kommentarer: