Först ett ord om källkritik. Har nu två böcker om CC som ras. Där står följande: CC lever inte särskilt länge för att vara en liten hund, 10-12 år kan man räkna med (bok 1). CC lever länge om de är välskötta, uppemot 16 år (bok 2). Det är lätt att få en CC rumren (bok 1). Det är svårt att få en CC rumsren (bok 2). Skillnaden mellan den nakna och PowderPuff hunden ligger bara i exteriören (bok 1), PowderPuff hundarna är lättare att uppfostra än de nakna (bok 2). Och så vidare... Det saknas förstås referenser, så jag undrar varifrån författarna får sina uppgifter. Bortsett från det har båda böckerna varit både roliga och informativa, och väl värda den tid det tagit att läsa dem.
Läser just Cesar Millans mycket tänkvärda "Cesar och hans hundar", nyutkommen på Natur och Kultur. Han tonar ner betydelsen av hundens ras, han menar att de flesta problem som kan uppstå har relativt lite med rasen att göra (utom förstås den uppenbara effekten av att vara stor - en okontrollerbar rottweiler är ju definitionsmässigt ett större problem än en okontrollerbar dvärgpudel). Han avfärdar också myten om att det inte går att lära en gammal hund att sitta: han arbetar mycket med att styra upp beteenden som leder till elände, och bryr sig inte så mycket om vad de ursprungligen berodde på. Problemet är inte då, utan nu, precis som i många KBT-orienterade psykoterapier. Han tar sig gärna an omplaceringshundar, även sådana som varit aggressiva, även kamphundar. Den inställningen tycker jag är djupt sympatisk!
Zelda, nu i sin femte månad, blir glädjande allt mindre ängslig. Hon har slutat slänga sig på rygg det första hon gör på morgonen (jag tänker acceptera dig som flockledare även idag, jag lovar!!!). Igår träffade vi två nya hundar, och hon gick fram o hälsade litet avmätt, men utan att verka rädd. Uppmuntrande! Fast nu kommer nya utmaningar - tidigare har hon varit helt nöjd med att gå intill mig, eller lite bakom, igår satte hon av framåt för första gången och drog i kopplet. Nytt mål således: inte dra framåt i kopplet!
Jag är väldigt nöjd över att hon är bekväm med att "parkeras" med människor hon inte känner en liten stund. Igår satt hon i knäet på en ung tjej medan jag gick in och köpte kaffe (uteservering men man måste in för att beställa). När det var dags för påtår tog en vänlig man vid bordet bredvid hand om henne. Båda gångerna var hon tyst och lugn, bevakade förstås dörren jag försvunnit genom, men utan tecken på stress. Hon kan ligga lugnt under bordet på en uteservering trots att lastbilar, motorcyklar och barnvagnar passerar.
Mer ur Cesar Millans bok: han påpekar att när vi gullar med vår hund därför att vi tycker om att gulla med vår hund är det våra behov som tillgodoses, inte hundens. För att hunden ska må bra måste vi se till att även hundens behov (som inte i första hand är att bli gullad med) respekteras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar