Idag tycker jag att Zelda är nästan vuxen, det har hänt så mycket på de här veckorna! Jag får påminna mig att hon fortfarande är en mycket ung varelse med munnen full av minimala mjölktänder. Hon sliter hårt för att begripa hur världen fungerar, det är ett stort och svårt projekt när den världen är skapad av, och för, människor. Den innehåller därmed en hel del svårbegripliga företeelser som exempelvis mattor som är utmärkta att kissa på, men som man ändå inte ska kissa på.
Hon har lagt märke till att en del handlingar leder till att det kommer beröm och godis farande, men hur det hänger ihop med det jag säger verkar fortfarande vara oklart för henne. Exempel: Eftersom hon gärna hoppar över små staket i stället för att springa under, har vi tränat litet på "hopp". Det gick utmärkt. När hon blivit belönad två gånger för att ha hoppat när jag sa "hopp" (vi sprang och hoppade båda två) så satte hon igång och hoppade fram och tillbaka några gånger på egen hand, medan hon tittade förväntansfullt på mig. Det var bara jag som trodde att hon hade kopplat ihop "hopp" med själva hoppandet... (Det påminde starkt om Nestor som tyckte att det var han som borde avgöra vilka hinder han skulle ta sig an på agilitybanan - de var ju där för att han skulle hoppa över/springa igenom dem, det var väl bara att köra på...)
Dagens hundböcker är noga med att påminna hundägaren om att valpen gör så gott hon kan. När det blir fel beror det på att valpen inte kan bättre, vilket är exakt samma ideologi som i DBT. Jag borde med andra ord vara särskilt uppmärksam på detta, men jag blir i alla fall lätt dömande. (Dumma hund, har du inte begripit att du inte ska kissa på mattan? Uppenbarligen inte, annars hade hon ju inte gjort det, det är ju faktiskt jag som har misslyckats med att förklara detta för henne...)
En annan sak som Memea tog upp igår var hur jag kan hjälpa henne att "kyla ner sina känslor", vilket också är precis det vi arbetar med i DBT - hantera känslan för att hantera beteendet. Om Zelda skäller till för att hon blir rädd är de inte skallet som ska bort, det är rädslan, och när den har lagt sig upphör skallet av sig självt. (Om man bråkar om skallet - tyst, TYST, MEN HÖR DU INTE VAD JAG SÄGER, TYST!!!! - så kan hunden bli mer uppstressad i stället för mindre, och då blir det nästan omöjligt att få stopp på skällandet...)
Bild: från gårdagens fotosession med Ulla Montan, detalj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar