På de 17 dagar som gått sedan vi hämtade Stella har hon utvecklats enormt. Hon har bättre styrsel på sina ben och på sin kropp (snubblar inte längre, faller inte nerför trappor, bromsar inte för sent på hala golv). Igår var första gången jag upplevde att hon hade kläm på att hon måste hålla reda på vart jag tar vägen när vi är ute. Tidigare har hon blivit lika överraskad varje gång hon hade stannat och jag inte var kvar när hon äntligen hade nosat färdigt.
Igår såg jag bokstavligen poletten trilla ner. Hon började nosa, men tittade sedan snabbt upp för att se var jag var, och kom sedan springande efter. Ur ett mindfulnessperspektiv skiftade hon från stimulusdriven uppmärksamhet (doften) till kontrollerad uppmärksamhet (var är min människa?).
Det kändes litet som när första barnet säger sitt första ord.
Wow!
Hon blev rikligt belönad. Nu ska vi se till att det fortsätter så.
Hon tycker att det är väldigt kul att träna litet, även "nej" har blivit kul, fast hon tror fortfarande att det betyder att hon ska springa undan. Har upptäck att mitt automatiska "ajaj" med litet sträng röst fungerar utmärkt utan att vi har behövt förklara vad det betyder. Hon slutar omedelbart att tugga på mattan eller busa runt med mina nya strumpor...
Till sist: igår kväll träffade vi en till valp/unghund att leka med: en liten chihuahuakorsning med hög fartfaktor. Medan de lekte runt våra fötter hördes plötsligt någon som ropade - ögonblicket efter landade en elegant Ridgeback framför valparna med ett jättesprång.
Allt stannade upp.
Ridgebacken var försiktig, ställde sig helt stilla och tittade intresserat på de små med viftande svans. Valparna kom av sig - nykomlingen var ju väldigt stor.
Sedan kom matte springande i full fart, full av ursäkter. Hon hade inte sett våra hundar när hon släppte sin (en annan intressant egenskap hos små hundar, de hamnar lätt under radarn).
Vi klappade om hennes vackra hund, det var ju ingen skada skedd. Matte blev påtagligt lättad.
Själv såg jag på Stella med tacksamhet. Jag kommer aldrig att behöva vara rädd för att hon ska skrämma slag på människor eller andra hundar. Hon kommer aldrig att välta en pensionär eller springa omkull en treåring. De gånger hon inte lyder som hon ska - och sådana tillfällen är ju oundvikliga - kommer ingen att bli arg och påpeka att man faktiskt måste ha kontroll över sin hund.
Anser fortfarande att jag har hittat den optimala valpen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar