Det ÄR bra att läsa...

Ensamhetsträning. Springer ner till 7-11 för att köpa kuvert, det tar fem minuter, Zelda ska vara kvar i lägenheten, i köket där jag suttit och skrivit. Jag reser mig, hon reser sig. Jag går till dörren, hon följer efter. Jag stänger dörren i ansiktet på henne, säger hejdå med icke-ömkande röst. Hon piper. Jag går. När jag stänger ytterdörren skäller hon till. Det bryr jag mig inte om.
Så långt gör jag som jag hade gjort ifall jag inte läst och blivit klokare. När jag kommer tillbaka är det tyst inifrån lägenheten. Bra! Jag öppnar ytterdörren, det är fortfarande tyst från köket.
Jag går in. Zelda blir hyperaktiv: hoppar, studsar, viftar på svansen. Jag ignorerar henne, lägger de nyinköpta kuverten på bänken, sätter på litet tevatten. Så småningom lugnar hon sig.
Då först hälsar jag på henne, inte alltför översvallande, bara litet.
Resultat? Hon somnar om ganska omgående. Värre än så var det inte.

Det här sista har jag just lärt mig. De tidigare gångerna hon varit själv har jag uppmuntrat hennes hoppande genom att själv visa glädje över att vi äntligen har återförenats efter fem svåra minuter.
Jag visste inte att flockledaren visst kan ge sig iväg om hon/han känner för det. Däremot får de övriga i flocken inte desertera. Så en hund som blir mycket stressad över att vara ensam tror, om jag ska lita på det jag läser, att hon eller han är en ledare som förlorat sin flock (mycket stressande), inte en flockmedlem vars ledare givit sig ut på tillfälliga, egna äventyr (inte så stressande). Zeldas litet spattiga beteende när jag kommer tillbaka ska inte uppmuntras, och det är inte ett mått på hur mycket jag som person betyder för henne.

Så nu ska vi träna vidare på detta, ett eller två korta pass per dag, vid tillfällen då hon är mätt och trött.