Blöt hund...

Igår regnade det, och vi testade promenad i blött väglag för första gången. Det började med att Zelda stannade och tittade misstroget på trottoaren - så brukade den ju inte se ut. Så småningom följde hon dock med, och vi gick en runda i Observatorielunden. Jag tänkte att det är väldigt förmånligt att bo så nära ett grönområde...
Det regnade en aning när vi gick ut, ett regn som var som Zelda - litet, mjukt, vackert. Sedan upphörde det, och kvar blev den friska (nästan) doften av nytvättad stad.
Ibland när livet har varit stressigt har jag längtat efter att bara ta min hund och gå. Jag såg framför mig att Nestor och jag skulle gå från Skåne till Lappland, eller i alla fall hela Sörmlandsleden. Det var innan hans leder slutade fungera, innan hans promenader blev korta och långsamma. Sedan dagdrömde jag om en ny stor blandis, någon machohund som skulle fungera perfekt som vandringssällskap, och som samtidigt skulle kunna vakta och skydda mig vid behov (ett behov som inte skulle uppstå, eftersom en stor hund oftast är avskräckande för folk med ont uppsåt). Jag tänkte att det finns mängder av sådana hundar som ägarna vill omplacera, det skulle bli utmärkt både för hunden och för mig. Nu blev det inte så, kommer nog aldrig att bli så, men medan jag gick där i Observatorielunden tänkte jag att jag nu har det näst bästa - träd att gå under, gräs att gå på, en nyfiken liten (jaja...) hund som springer, som följer mig, som länkar mig till resten av naturen genom att låta mig dela litet av hennes värld.

Det rosa skimret höll i sig ända tills jag förstod varför hon såg ut som hon gjorde. Det var inte en blöt hund jag hade, det var en lerig hund. Lerig inte bara på de vita (nu brunsvarta) håriga tassarna, utan på hela underredet.
Jag fick lyfta in henne i duschen och bada hela hunden. Se bild, under pälsen finns en häpnadsväckande tunn liten kropp.
Slutsats: när det regnar ska vi gå åt ett annat håll i fortsättningen, på asfalterade/stenlagda gator.
Husen i Stockholm är ju också något att glädjas åt...