Idag saknar jag Nestor...

Tillägg till valpkostnader: matttvätt.
Nu händer det mkt sällan några olyckor inomhus, så jag skulle skicka iväg vardagsrumsmattan på tvätt. Den är stor och rätt tung, jag baxade ut den genom hallen, ner i hissen. Zelda följde med. När jag skulle ut på gatan var hon borta. Jag ropade. Ingen hund. Bilen som skulle hämta mattan var på ingående, så jag kunde inte gå in igen och leta efter henne.
Dumma hund, tänkte jag, och längtade plötsligt intensivt efter Nestor - jag visste exakt var han hade stått om han hade varit med, exakt hur han hade deltagit i den stora mattflytten (intresserat och entusiastiskt).
Läste någonstans att det är efter fem år som hunden blir som en förlängning av ens kropp, sinnen och själ. Stackars Zelda kan ju inte konkurrera på lika villkor, men jag tycker att det är oerhört irriterande när hon backar ur våra gemensamma projekt, eller kanske att hon inte upplever projekten som gemensamma än (När Nestor var i hennes ålder vet jag inte hur han betedde sig. Då var han fortfarande hos sin första familj, och de hade börjat inse att livet tillsammans inte fungerade, så antagligen var det inte friktionsfritt...)
Det var med viss skadeglädje som jag tänkte att hon väl fick stå sitt kast, medan vi lastade in mattan, ordnade detaljerna.
Kom hon och letade efter mig? Nej.
Var hon var? Hon hade sprungit upp för alla trappor och satt sig utanför dörren.
Hon ville inte vara med, och det fick mig att längta, akut, efter Nestor som altid var där jag var...

(Zelda var inte rädd för mattan, vi hade rullat ihop den tillsammans, hon kröp in i den och hade kul under del ett av vår matttransport. En annan tolkning är att hon pös iväg åt fel håll ner vi kom ner, och sedan inte visste var hon skulle leta efter mig, och att hon då till slut gick upp igen.)

Som sagt, det är inte lätt för en valp att komma till en familj som haft sin tidigare hund under lång tid...