En del hundar, både stora och små, drar i sina koppel. Framåt, bakåt, åt sidan. En del hela tiden, andra bara ibland. Sedan finns det hundar som rör sig bekvämt vid ägarens sida, de har sin uppmärksamhet både på omvärlden och på husse/matte. Memea har lärt mig att se på deras öron: de hundarna har ett öra vinklat framåt så att de får reda på vad som händer runtomkring, det andra örat är vinklat mot ägaren - det blir en trådlös uppkoppling så att de i alla lägen kan höra vad ägaren säger/vill.
Tidigare har jag mest blivit imponerad av personer som har väluppfostrade stora hundar. (Priset tar fortfarande mannen som cyklade med sin okopplade dalmatiner - när Nestor och jag närmade oss visslade han och höll fram halsbandet, hans hund sprang fram, stack in huvudet i öglan och kopplade sig själv. Så passerade de med hunden tryggt kopplad, och sedan släppte ägaren efter, och hunden kunde backa ut ur halsbandet...)
Hursomhelt - nu har jag tänkt om. Jag hade inte förstått att det inte alls är enklare att koppelträna en liten hund, kanske snarare tvärtom. De senaste dagarna har jag således fyllts av respekt för en tonårstjej som kom förbi med sin pigga lilla dvärgpinscher prydligt vid sin sida, en ung kvinna vars lösa dvärgschnautzer tittade på Zelda, sedan på matte som sa nej, och som då genast släppte sitt fokus på Zelda och gick vidare dit hon skulle...
Bild: Dvärgpinschern Myran, från minmyra.blogspot.com
2 kommentarer:
åh vad kul att du snodde en bild på min råtta! Bra inlägg tycker jag också att det var!
Hit blir det fler besök!
Välkommen! Jag kommer titta in hos dig också...
Åsa
Skicka en kommentar