Nyss var vi i Observatorielunden, där träffade vi bland andra en man iförd gröna gummistövlar och kläder som såg ut att komma från Naturkompaniet.
No nonsense.
Medan vi småpratede råkade han komma åt Zeldas tass med sin fot - hon pep till, och gissa vad som hände.
Hans röst gick upp i mjuk falsett, och ner i volym: "Nejmen lilla gumman..."
Det var väldigt bekräftande - Zelda har den effekten även på andra, det är inte bara jag som tappar kraft i hennes närvaro. Det är ju en helt fantastisk gerillastreategi hon har: att vara så avväpnande att andra ger sig utan något som helst motstånd.
Zelda 2 fungerar f.ö. utmärkt. Till henne talar jag högre, jag är inte rädd för att skrämma henne, och skulle jag skrämma henne räknar jag med att det snabbt går över. Jag blir tydligare, och faktiskt gladare och framförallt mindre försiktig. Zelda 1 är också nöjd - hon blir omedelbart mer frimodig när jag slutar gå på tå.
I bild: Nicki, Zeldas mamma. Skulle du kunna låta bli att tala mjukt, mjukt till henne?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar