Just nu är det svettigt. För att kunna säga först "nej", sedan "varsågod" när Zelda har gått förbi det hon vill plocka upp, äta eller lukta på måste jag själv ha sett frestelsen innan hon ser den, annars hinner jag inte med. Det betyder total fokus på Zelda, hela promenaden. Belöningen får vi dock båda två, omedelbart, så strategin är rätt förstärkande.
Exempel: idag hittade hon en godisnapp på marken, hon drog mot den, jag sa nej, hon tvekade, jag sa nej igen (jag vet att jag istället borde ha förstärkt mitt första nej, men det går inte att vara perfekt jämt), hon gick motvilligt förbi, jag sa varsågod, hon rusade tillbaka och ägnade sedan någon minut åt att tugga i sig nappen i lugn och ro. Vi fick båda en liten paus, och sedan kunde vi knalla vidare med nya krafter.
Jag försöker tänka att varje gång hon rusar framåt och jag stannar så får hon ett nytt tillfälle att lära sig hur kopplet fungerar (drar man i det så blir det stopp), istället för att tänka att nu måste hon väl snart begripa det här...
Vi är ute tillsammans rätt långa stunder - vi stannar och fikar, oftast är hon i koppel, men ibland springer hon lös. Jag tycker plötsligt synd om alla hundägare som bara släpper ut sin hund i trädgården - de går miste om en ganska arbetsam men väldigt intensiv samvaro med hunden. Det känns som om Zelda och jag lär känna varandra litet bättre för varje gång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar