För den som bara har en hammare är alla problem en spik...

Morgon.
Zelda har varit tydlig med att jag får bestämma idag igen - lagt sig på rygg, bekräftat sin status i flocken. Nu blir jag inte stressad längre. I början tänkte jag att det måste vara något fel, jag undrade om jag hade skrämt henne, jag misstänkte att hon signallerade osäkerhet och bristande förtroende genom att visa sin undergivenhet så tydligt. Mer om detta längre ner...

Sedan har vi varit ute på gården, en timme senare än vanligt. Det märks att hon växer - tidigare kunde hon börja läcka redan hallen, eller i trapphuset, det var svårt ibland att hinna ner. Nu tar hon det lugnt, vandrar runt litet, gör det hon ska i sin egen kontrollerade takt. Snart kommer vi att kunna hoppa över gården och ta morgonpromenaden direkt.

Det är nog oundvikligt att jag tänker på Nestor, att jag fortfarande saknar honom trots att det snart har gått ett år. Jag tror att en Cane Corso framstår mer som en "ny" Nestor än vad Zelda gör, kanske är det ett skäl till att jag fortfarande tänker på denna egentligen helt olämpliga hund: den skulle fylla ut det fysiska tomrummet efter Nestor på ett sätt som inte Zelda kan. Samtidigt vet jag att ingen hund skulle kunna ersätta Nestor, ta hans plats - inte ens en klon, om jag nu hade velat ha en sådan.

Finessen och utmaningen med Zelda är att jag måste förändra mig. Jag måste utveckla en helt ny beröringsyta med den här helt nya hunden, och ibland tror jag att jag har blivit litet lat. Jag förväntar mig att kunna köra mina gamla program, istället för att vara nyfiken och öppen för de möjligheter den nya relationen erbjuder.
Vi vet väl alla hur irriterande det kan vara när en partner klagar på någonting, och så svarar man förnärmat:
"Men så har jag väl aldrig gjort/sagt".
"Nej, inte du, men min förra fru/pojkvän..."

Det är ett bra exempel på bristande mindfulness - jag är i det förflutna (ingen av mina tidigare hundar slängde sig på rygg på morgonen och därför vill jag inte att Zelda ska göra det) medan Zelda är i nuet och gör det som hon tycker verkar rimligt. Utan rädsla, utan att se besvärad ut på något sätt lägger hon sig lugnt och förtröstansfullt på rygg och stämmer av dynamiken mellan oss. Med tanke på att hon blir allt kaxigare är det nog något att ta vara på!

Idag ska vi på besök på ett hunddagis som hon kan få börja på till hösten - frågan är om det är den bästa lösningen, eller om vi ska satsa på en dagmatte, eller på att lösa passningen genom att ta det i skift härhemma. Några timmar ensam ska hon ju klara.