I den kognitiva terapin ligger fokus på tankarna. Det jag tänker, dvs hur jag uppfattar världen, påverkar hur jag känner och hur jag beter mig. Som till exempel när Zelda ställer sig på baktassarna och krafsar på mina ben med framtassarna. Det gör hon framförallt när jag har varit borta (vilket händer dagligen nu eftersom vi tränar på att hon ska vara ensam korta stunder, eller som igår när sonen tog hand om henne medan jag gick på World Dog Show.)
Vad göra? Jag vill ju egentligen inte att hon ska hoppa upp mot vare sig mig eller andra. Den dag hon är lerig om tassarna, eller jag har dyra och ömtåliga strumpor, blir det inte kul. Samtidigt är det ju normalt att hon blir glad över att se mig, och jag har ingen lust att börja bråka med henne just då.
Här kommer det kognitiva perspektivet in: om jag tänker "Hon hoppar för att hon är glad att se mig, det kan jag ju inte ta ifrån henne" blir det oerhört svårt att bromsa hennes beteende. Om jag däremot tänker "Alla hundar i en flock blir säkert glada när flockledaren kommer tillbaka. Det betyder inte att de alla börjar hoppa på honom/henne."
Nestor, omplaceringshund som han var, blev inte bara glad, han blev ekstatisk när jag kom tillbaka från de relativt få utflykter jag gjorde i början. Av uppenbara skäl fick han ändå inte kasta sig över mig. Han fick absolut inte hoppa upp, hur gärna han än ville slicka mig i ansiktet... Likadant var det när vi fick besök: totalt hoppförbud gällde, annars hade nog gästerna aldrig kommit tillbaka.
Så skillnaden sitter som vanligt i mitt huvud. Och det ÄR svårare att ta en liten älva som Zelda på allvar, en Cane Corsovalp hade säkert varit helt på det klara med hur den skulle hälsa både på mig och på andra vid det här laget...
Så nu gäller det att tillämpa kognitiva tekniker på mig själv. Jag kan till exempel tänka mig att Zelda är en Cane Corso, en ljuvlig grå hund med ljusa ögon, men samtidigt ett muskelknippe som nu en bit in i sin fjärde månad redan kan välta små barn och skrämma vuxna som inte är så hundvana. Kanske ska jag ha en spöklik Zelda 2 som jag talar till, istället för min egna milda lilla hund?
Memea tog upp faran i att Zeldas försiktighet gör mig försiktig, vilket uppmuntrar henne att fortsätta att vara försiktig. osv. Så skulle vi kunna förstärka varandra rakt in i en ytterst oönskad återvändsgränd.
Jag hade ju inte tänkt vara brutal mot min Cane Corso, bara bestämd, och det är den kraften jag behöver hitta även i relationen till Zelda. Så idag ska jag testa att låta Zelda 2 vara med när jag umgås med Zelda 1.
I bild: Zelda 2.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar