5 månader idag...

Idag blir Zelda fem månader. Hon är fortfarande yngre än någon tidigare hund jag haft utom Shadow, schäferkorsningen jag fick i tioårsåldern. Jag är fortfarande glad och tacksam för att mina föräldrar, som inte var hundintresserade själva, ändå gav efter för mitt tjat. Jag är helt övertygad om att jag hade blivit en annan människa än den jag är om jag inte fått dela en del av min uppväxt med en stor och bitvis omedgörlig hund...
Och Zelda? Under den gångna månaden har hon i stort sett blivit rumsren (jag är inte helt säker på att det inte är jag som blivit bra på att förstå när hon behöver gå ut - det är i alla fall inte lika bråttom nu som det var). Hon har blivit mycket gladare, eller kanske det är mer rätt att säga att hon inte är särskilt rädd längre. I början var det mycket som verkade farligt, t.o.m. att leka med oss jättelika människor... Hon är en kollosalt lättlärd liten hund när det gäller all lägga till nya beteenden, svårare är att dämpa sådana man vill få bort (skälla, dra i kopplet).
Det som har fungerat väldigt bra är hennes sociala träning. De första veckorna verkade hon uppleva omvärlden som en osorterad samling faror som lurade på en liten hund - människor, plastkassar, bilar, bussar, andra hundar, måsar... listan var mycket, mycket lång. Nu är hon inte det minsta bekymrad längre och tur är det, eftersom vi bor mitt i centrala Sthlm och det här är den miljö hon ska leva och förhoppningsvis trivas och blomstra i under de kommande åren...
Praktiska detaljer som bad och kloklippning tar hon med ro.
Det brukar stå att små raser är färdigvuxna efter ett halvår, det skulle betyda att Zelda kanske växer i fyra veckor till - eller möjligen har hon redan vuxit färdigt, det måste ju variera från individ till individ. Valppälsen som får henne att se ut som en elektrifierad dunboll byts ut vid ungefär ett år, efter det ska hon snarare likna en mini-afghan.
Och jag ska inte klaga på hennes vilja att delta: hon lägger sig där jag är, och hon vill oftast vara med och göra det jag gör. Jag måste ju också ta litet ansvar för det som händer. Igår hade jag kunnat vara mer uppmärksam på henne och inte bara på mattan - mindfulness - så att jag hade sett vart hon sprang iväg. Det var uppenbarligen för mycket begärt att hon skulle klara den situationen själv. (Ifall det här verkar kryptiskt så är vårt hus sammanbyggt med huset mittemot - det finns flera håll att gå åt när man kommer ner till bottenplanet).