Med Nestor var det extremt viktigt att ha ett någotsånär fungerande "nej". Utan det hade det inte gått att ha kvar en så stor och till temperamentet dominant hund. Jag hade kniven på strupen - vinna eller försvinna, fast det hade varit Nestor som hade försvunnit (många omplaceringshundar lämnas tillbaka efter kort tid). Jag kan inte minnas att jag någonsin bromsades av att jag tyckte synd om honom - han hade inte den utstrålningen, det blev mer en renhårig uppgörelse om vem som skulle bestämma, och när jag väl tog kommandot var han nöjd och glad (och kanske litet lättad, tänker jag nu när jag läser Cesar Millans utmärkta bok).
Med Zelda är det annorlunda. Jag känner mig inte stark och tillfreds när jag ser att hon backar, som jag gjorde med Nestor. Jag känner mig som en översittare, en otrevlig typ som utnyttjat sitt fysiska överläge mot en som är oerhört mycket mindre och svagare. Därför sa jag "nej" så mesigt nu på morgonen när hon ville leka med golvmoppen att hon inte ens hörde mig.
Det här är helt oväntat. Jag tänkte att en liten hund måste vara en lätt match för en person som inte har haft några problem med att styra upp/leda stora hundar. Det var fel, visar det sig. Jag tycker till och med att det är litet obehagligt att stanna när hon drar framåt i kopplet (min strategi: stanna tills hon slutar dra. Hon ska få klart för sig att om hon vill framåt ska hon se till att inte dra, för drar hon blir det stopp direkt). Jag tänker: stackars liten. Hon ser ut som en förvirrad dunboll med stora ögon när det plötsligt, obegripligt tar stopp. Hon kliar sig litet på halsbandet som om det skulle hindra att hon fastnade så konstigt. Och jag tycker synd om henne för att hon inte förstår, för att livet är fyllt av så besynnerliga händelser.
Cesar skriver såhär: "I truly believe, and it has been my experience, that animals are put into our lives for a purpose: to teach us lessons, and to help us become better people"
Här gör han precis det en god terapeut gör: omformulerar ett problem så att det blir ett tillfälle att utvidga sin självkännedom och att lära sig nya strategier och färdigheter.
Jag har uppenbarligen ett problem med det här, och det är säkert inte bara i umgänget med Zelda som det gör mig mindre effektiv.
Det är ju en sak att respektera och ta hänsyn till andras svaghet, en helt annan sak att inte ställa rimliga krav även på den som inte är så stark. Min svärfar arbetade mycket med barn med olika typer av ortopediska problem - de barnen blev ofta "olydiga" och ställde till med problem helt enkelt för att alla tyckte så synd om dem att de inte fick reda på hur de skulle bete sig. Han brukade säga att en busunge var en busunge oavsett om de kunde gå eller inte, och så behandlade han dem därefter. Resultatet var att barnen respekterade och gillade honom, och att uppförde sig perfekt när han fanns i närheten. (Det här har jag bara hört berättas, men från flera håll...)
Så som vanligt är det inte hunden som ska bearbetas, utan ägaren. Annars kan jag rapportera att Zelda har blivit betydligt morskare när hon träffar andra hundar, det har gått på bara några dagar. Igår kväll tog hon i så att Molly, en liten Lancashire Heeler som vi har träffat ett antal gånger, blev tvungen att säga till. Det blir med andra ord allt viktigare för Zelda att hitta sin broms. Tack Molly!
I bild: Lancashire Heeler (dock inte Molly). Den är mindre än den ser ut på bild, Molly är kortare än Zelda (på höjden), men betydligt tyngre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar