Korta stämband kan svänga snabbare än långa. Därför har barn ett högre tonläge än vuxna när de talar, och därför är bassångaren alltid man. Stella är en liten hund med ett litet struphuvud. Hon skäller därför i falsett. Vilket låter - om vi ska vara ärliga - aningen fånigt trots att hon gör exakt samma sak som Ridgebacken som med rejält bukstöd skäller så att ingen inbrottstjuv med någon självbevarelsedrift fortsätter att försöka forcera dörren.
Min första reaktion när Stella skällde/bjäbbade på joggare, illasinnade sopborstar eller andra hundar var "O nej! Måste se till att hon inte blir en bjäbbig småhund". Tänkte att skällandet var ett beteende att arbeta bort. Så småningom har jag förstått att hon bara markerar att något litet skrämmande har dykt upp på horisonten när hon skäller. För det mesta fungerar det bäst att i lugn och ro undersöka sopborsten/den andra hunden. Du lugnar hon sig snabbt, och slutar förstås varna... Så nu tänker jag att jag inte behöver bry mig om att hon skäller, utan att bara fortsätta att låta henne upptäcka att okända situationer oftast inte är farliga (och för varje dag är det ju färre och färre situationer som är helt nya...)
En specialvariant är när hon blir trött och samtidigt uppvarvad, precis som små barn kan bli. Då behövs det inte mycket för att hon ska skälla, det mest effektiva är då att ta undan henne så att hon får varva ner, oftast somnar hon tvärt.
Och så ska jag tänka att hon skäller, vilket låter betydligt trevligare än att tänka att hon bjäbbar. Hon kan ju inte rå för att hon är liten, och att hennes stämband därmed är tunna och korta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar