Det började för lite drygt två månader sedan. Första gången var en morgon när jag gjorde min frukost. Jag blev då helt oväntat ombedd att kasta ett snabbt öga på en hundannons på blocket, och ge min bedömning. Under veckorna som kom att följa återkom denna förfrågan gång på gång, och vid varje tillfälle gällde det allt fler annonser. Det krävdes inte speciellt mycket fantasi för se hur min framtid plötsligt kommit att förändras. För som inneboende betyder ett inköp av denna typ att man får något ganska speciellt. Man får den hemska, migrän-, stress-, och sömnlöshetsframkallande gåvan "ansvar". Denna märkliga sak som är så påfrestande, och som samtidigt är det som ger oss mening i livet. Hursomhelst kan man ibland känna att man har mer än tillräckligt med meningar att leva för, och då kan man tvärtom vilja begränsa sitt ansvar. Jag lovade därför att om vi köpte en hund skulle jag uppfostra den efter "Good cop, bad cop" principen. Detta tänkte jag skulle resultera i att jag inte får ta hand om hunden en enda minut mer än vad som är absolut nödvändigt. Med dagens situation i åtanke kan vi konstatera att planen inte fungerade. Istället fick jag massor av ansvar, som jag nu försöker omsätta på ett konstruktivt sätt. Mitt löfte (hot) har alltså inte infriats, och jag försöker att vara en god husse. Trots detta tror jag att hon lär sig en del speciella färdigheter i mitt sällskap, jämfört med när hon är med Åsa.
De senaste två dagarna har vi tränat på att jaga Kanadagäss (tränat på att våga springa i närheten av dem, inte på att med vapen avsluta deras liv. Jag tror inte Stella är redo för att kontemplera den del av vår existens). Det visade sig att det var förvånansvärt svårt av två anledningar: Den första är att gäss är ganska stora, och när dom började springa från Stella, blev hon så rädd att hon bärjade springa åt andra hållet! Det andra problemet var att deras bajs tydligen var ungeför lika god som den italienska korven jag hade med mig som godis, vilket totalt underminerade mitt totalitära herravälde över belöningarna. På ängen vi var låg det MINST på varje kvadratdecimeter godis som var lika intressant som det jag hade med mig. Hur får man en hund kämpa för belöningen i min hand, när det finns likvärdiga belöningar överallt omkring runt omkring henne?
Hon har hursomhelst varit en mycket modig flicka, och förutom en saxonfonspelare och en monstruös hanhund var det knappt något som varit skrämmande (inte ens gässen! Se bild).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar