Hund i soffan?

Inga hundar i sängen, inga hundar i möblerna. Det har varit min uppfattning, fram tills nu. Det har fungerat utmärkt för stora hundar, men visar sig inte vara lika självklart när hunden är liten. Ibland vill man ju ha en liten hund i knäet, och det blir inte så praktiskt att sätta sig själv på golvet varje gång. Så nu har vi kommit fram till en ny variant: Zelda får vara i soffan, men bara när hon blir inbjuden. Igår satt hon och ville uppenbarligen upp. Jag klappade på soffan: "kom"! Hon satt kvar. Jag prövade med "upp"! Hon satt kvar. Jag klappade uppmuntrande på soffkudden, "kom då lilla gunmman" (som om det skulle vara lättare att förstå...). Hon satt kvar. Till slut kom jag på vad hon väntade på: "Varsågod". Då tog hon ett jättesprång upp.
Hon har uppenbarligen förstått att "Varsågod" betyder att det är fritt fram att göra något man annars inte får. Hon tror altså att jag skulle be henne göra något hon inte får (hoppa upp i soffan), och att det då gäller att låta bli.

Mer om hennes försök att förstå: i tveksamma situationer prövar hon nu först med att sitta (det verkar jag ju gilla), sedan med att lägga sig (det verkar jag ju också gilla). Då blir det så oerhört tydligt hur otydlig jag är, och hur hon anstränger sig att lista ut vad jag egentligen menar.

Till sist:
Min röst.
Memea påpekade att jag talar till henne som om hon vore den sköra lilla varelse jag inte vill att hon ska bli. Jag hör det nu, hela tiden. "Lilla hjärtat", säger jag med en röst som om hon var ett treårigt barn som just brutit benet "Var det gott med litet frukost?"
Vad vill jag att hon ska svara på det? Vem är de orden till för? Vad säger de henne? Eller rättare sagt, vad säger mitt tonfall, mitt kropsspråk?
Det här måste vara en av de största fallgroparna för oss som satsar på en liten hund - och då hade jag ändå bestämt från början att jag ville uppfostra henne på samma sätt som jag hade uppfostrat en valp av en mycket större ras... Det är svårare än det låter!

Bild: "Dog on sofa", detalj, Emma Helbrough 2005.