Det ÄR bra att läsa...

Ensamhetsträning. Springer ner till 7-11 för att köpa kuvert, det tar fem minuter, Zelda ska vara kvar i lägenheten, i köket där jag suttit och skrivit. Jag reser mig, hon reser sig. Jag går till dörren, hon följer efter. Jag stänger dörren i ansiktet på henne, säger hejdå med icke-ömkande röst. Hon piper. Jag går. När jag stänger ytterdörren skäller hon till. Det bryr jag mig inte om.
Så långt gör jag som jag hade gjort ifall jag inte läst och blivit klokare. När jag kommer tillbaka är det tyst inifrån lägenheten. Bra! Jag öppnar ytterdörren, det är fortfarande tyst från köket.
Jag går in. Zelda blir hyperaktiv: hoppar, studsar, viftar på svansen. Jag ignorerar henne, lägger de nyinköpta kuverten på bänken, sätter på litet tevatten. Så småningom lugnar hon sig.
Då först hälsar jag på henne, inte alltför översvallande, bara litet.
Resultat? Hon somnar om ganska omgående. Värre än så var det inte.

Det här sista har jag just lärt mig. De tidigare gångerna hon varit själv har jag uppmuntrat hennes hoppande genom att själv visa glädje över att vi äntligen har återförenats efter fem svåra minuter.
Jag visste inte att flockledaren visst kan ge sig iväg om hon/han känner för det. Däremot får de övriga i flocken inte desertera. Så en hund som blir mycket stressad över att vara ensam tror, om jag ska lita på det jag läser, att hon eller han är en ledare som förlorat sin flock (mycket stressande), inte en flockmedlem vars ledare givit sig ut på tillfälliga, egna äventyr (inte så stressande). Zeldas litet spattiga beteende när jag kommer tillbaka ska inte uppmuntras, och det är inte ett mått på hur mycket jag som person betyder för henne.

Så nu ska vi träna vidare på detta, ett eller två korta pass per dag, vid tillfällen då hon är mätt och trött.

Svårt att säga nej.

Med Nestor var det extremt viktigt att ha ett någotsånär fungerande "nej". Utan det hade det inte gått att ha kvar en så stor och till temperamentet dominant hund. Jag hade kniven på strupen - vinna eller försvinna, fast det hade varit Nestor som hade försvunnit (många omplaceringshundar lämnas tillbaka efter kort tid). Jag kan inte minnas att jag någonsin bromsades av att jag tyckte synd om honom - han hade inte den utstrålningen, det blev mer en renhårig uppgörelse om vem som skulle bestämma, och när jag väl tog kommandot var han nöjd och glad (och kanske litet lättad, tänker jag nu när jag läser Cesar Millans utmärkta bok).
Med Zelda är det annorlunda. Jag känner mig inte stark och tillfreds när jag ser att hon backar, som jag gjorde med Nestor. Jag känner mig som en översittare, en otrevlig typ som utnyttjat sitt fysiska överläge mot en som är oerhört mycket mindre och svagare. Därför sa jag "nej" så mesigt nu på morgonen när hon ville leka med golvmoppen att hon inte ens hörde mig.
Det här är helt oväntat. Jag tänkte att en liten hund måste vara en lätt match för en person som inte har haft några problem med att styra upp/leda stora hundar. Det var fel, visar det sig. Jag tycker till och med att det är litet obehagligt att stanna när hon drar framåt i kopplet (min strategi: stanna tills hon slutar dra. Hon ska få klart för sig att om hon vill framåt ska hon se till att inte dra, för drar hon blir det stopp direkt). Jag tänker: stackars liten. Hon ser ut som en förvirrad dunboll med stora ögon när det plötsligt, obegripligt tar stopp. Hon kliar sig litet på halsbandet som om det skulle hindra att hon fastnade så konstigt. Och jag tycker synd om henne för att hon inte förstår, för att livet är fyllt av så besynnerliga händelser.

Cesar skriver såhär: "I truly believe, and it has been my experience, that animals are put into our lives for a purpose: to teach us lessons, and to help us become better people"

Här gör han precis det en god terapeut gör: omformulerar ett problem så att det blir ett tillfälle att utvidga sin självkännedom och att lära sig nya strategier och färdigheter.

Jag har uppenbarligen ett problem med det här, och det är säkert inte bara i umgänget med Zelda som det gör mig mindre effektiv.
Det är ju en sak att respektera och ta hänsyn till andras svaghet, en helt annan sak att inte ställa rimliga krav även på den som inte är så stark. Min svärfar arbetade mycket med barn med olika typer av ortopediska problem - de barnen blev ofta "olydiga" och ställde till med problem helt enkelt för att alla tyckte så synd om dem att de inte fick reda på hur de skulle bete sig. Han brukade säga att en busunge var en busunge oavsett om de kunde gå eller inte, och så behandlade han dem därefter. Resultatet var att barnen respekterade och gillade honom, och att uppförde sig perfekt när han fanns i närheten. (Det här har jag bara hört berättas, men från flera håll...)

Så som vanligt är det inte hunden som ska bearbetas, utan ägaren. Annars kan jag rapportera att Zelda har blivit betydligt morskare när hon träffar andra hundar, det har gått på bara några dagar. Igår kväll tog hon i så att Molly, en liten Lancashire Heeler som vi har träffat ett antal gånger, blev tvungen att säga till. Det blir med andra ord allt viktigare för Zelda att hitta sin broms. Tack Molly!

I bild: Lancashire Heeler (dock inte Molly). Den är mindre än den ser ut på bild, Molly är kortare än Zelda (på höjden), men betydligt tyngre.

Hund i soffan?

Inga hundar i sängen, inga hundar i möblerna. Det har varit min uppfattning, fram tills nu. Det har fungerat utmärkt för stora hundar, men visar sig inte vara lika självklart när hunden är liten. Ibland vill man ju ha en liten hund i knäet, och det blir inte så praktiskt att sätta sig själv på golvet varje gång. Så nu har vi kommit fram till en ny variant: Zelda får vara i soffan, men bara när hon blir inbjuden. Igår satt hon och ville uppenbarligen upp. Jag klappade på soffan: "kom"! Hon satt kvar. Jag prövade med "upp"! Hon satt kvar. Jag klappade uppmuntrande på soffkudden, "kom då lilla gunmman" (som om det skulle vara lättare att förstå...). Hon satt kvar. Till slut kom jag på vad hon väntade på: "Varsågod". Då tog hon ett jättesprång upp.
Hon har uppenbarligen förstått att "Varsågod" betyder att det är fritt fram att göra något man annars inte får. Hon tror altså att jag skulle be henne göra något hon inte får (hoppa upp i soffan), och att det då gäller att låta bli.

Mer om hennes försök att förstå: i tveksamma situationer prövar hon nu först med att sitta (det verkar jag ju gilla), sedan med att lägga sig (det verkar jag ju också gilla). Då blir det så oerhört tydligt hur otydlig jag är, och hur hon anstränger sig att lista ut vad jag egentligen menar.

Till sist:
Min röst.
Memea påpekade att jag talar till henne som om hon vore den sköra lilla varelse jag inte vill att hon ska bli. Jag hör det nu, hela tiden. "Lilla hjärtat", säger jag med en röst som om hon var ett treårigt barn som just brutit benet "Var det gott med litet frukost?"
Vad vill jag att hon ska svara på det? Vem är de orden till för? Vad säger de henne? Eller rättare sagt, vad säger mitt tonfall, mitt kropsspråk?
Det här måste vara en av de största fallgroparna för oss som satsar på en liten hund - och då hade jag ändå bestämt från början att jag ville uppfostra henne på samma sätt som jag hade uppfostrat en valp av en mycket större ras... Det är svårare än det låter!

Bild: "Dog on sofa", detalj, Emma Helbrough 2005.

Källkritik, Cesar, och modigare hund...

Först ett ord om källkritik. Har nu två böcker om CC som ras. Där står följande: CC lever inte särskilt länge för att vara en liten hund, 10-12 år kan man räkna med (bok 1). CC lever länge om de är välskötta, uppemot 16 år (bok 2). Det är lätt att få en CC rumren (bok 1). Det är svårt att få en CC rumsren (bok 2). Skillnaden mellan den nakna och PowderPuff hunden ligger bara i exteriören (bok 1), PowderPuff hundarna är lättare att uppfostra än de nakna (bok 2). Och så vidare... Det saknas förstås referenser, så jag undrar varifrån författarna får sina uppgifter. Bortsett från det har båda böckerna varit både roliga och informativa, och väl värda den tid det tagit att läsa dem.
Läser just Cesar Millans mycket tänkvärda "Cesar och hans hundar", nyutkommen på Natur och Kultur. Han tonar ner betydelsen av hundens ras, han menar att de flesta problem som kan uppstå har relativt lite med rasen att göra (utom förstås den uppenbara effekten av att vara stor - en okontrollerbar rottweiler är ju definitionsmässigt ett större problem än en okontrollerbar dvärgpudel). Han avfärdar också myten om att det inte går att lära en gammal hund att sitta: han arbetar mycket med att styra upp beteenden som leder till elände, och bryr sig inte så mycket om vad de ursprungligen berodde på. Problemet är inte då, utan nu, precis som i många KBT-orienterade psykoterapier. Han tar sig gärna an omplaceringshundar, även sådana som varit aggressiva, även kamphundar. Den inställningen tycker jag är djupt sympatisk!

Zelda, nu i sin femte månad, blir glädjande allt mindre ängslig. Hon har slutat slänga sig på rygg det första hon gör på morgonen (jag tänker acceptera dig som flockledare även idag, jag lovar!!!). Igår träffade vi två nya hundar, och hon gick fram o hälsade litet avmätt, men utan att verka rädd. Uppmuntrande! Fast nu kommer nya utmaningar - tidigare har hon varit helt nöjd med att gå intill mig, eller lite bakom, igår satte hon av framåt för första gången och drog i kopplet. Nytt mål således: inte dra framåt i kopplet!
Jag är väldigt nöjd över att hon är bekväm med att "parkeras" med människor hon inte känner en liten stund. Igår satt hon i knäet på en ung tjej medan jag gick in och köpte kaffe (uteservering men man måste in för att beställa). När det var dags för påtår tog en vänlig man vid bordet bredvid hand om henne. Båda gångerna var hon tyst och lugn, bevakade förstås dörren jag försvunnit genom, men utan tecken på stress. Hon kan ligga lugnt under bordet på en uteservering trots att lastbilar, motorcyklar och barnvagnar passerar.

Mer ur Cesar Millans bok: han påpekar att när vi gullar med vår hund därför att vi tycker om att gulla med vår hund är det våra behov som tillgodoses, inte hundens. För att hunden ska må bra måste vi se till att även hundens behov (som inte i första hand är att bli gullad med) respekteras.

Inte bara hundar...

Vad sägs om en liten mus med naken kropp och hår i ansiktet? Om ni vill veta exakt var mutationen sitter som ger det här utseendet så gå in på länken som Song lämnat i kommentaren till föregående inlägg.

"Ligg", svårt för CC?

Har läst att det ska vara extra svårt att lära en CC att ligga. Dels för att de är så viga att de inte har några problem med att nå ner till en godbit från sittande utan att lägga sig, dels för att liggandet i sig uppfattas som extra undergivet, och att de inte känner sig bekväma med det. Jag har därför medvetet väntat med att pröva. Nu tog jag några små korvbitar (väldigt gott), satte Zelda (det är hon bra på), sänkte handen med korvbiten. Till min oerhörda överraskning la hon sig direkt. Inte nog med det, det fungerade gång på gång, till sist nästan slängde hon sig ner.
Bilden har för en gångs skull ingenting med texten att göra, vill bara dela med mig - skrattade när jag såg den, och det måste betyda att även ngn annan kan bli glad av den - smile!

Duns! Polett har ramlat ner!

Hos mig den här gången. Memea talade om att lära valpen att hejda sig när något lockande dyker upp, att gå förbi i stället för att försöka dra sig fram till det som fångat hans/hennes intresse, och att sedan, när valpen har gått förbi få vända tillbaka och nosa, hälsa, äta...
Jag förstod inte riktigt - Zelda går snällt i koppel, när hon har stannat har jag kallat litet på henne och så har hon fortsatt framåt tämligen direkt. Det verkade svårt, tyckte jag, men idag förstod jag plötsligt vad Memea hade sagt. Varje gång Zelda vill stanna och nosa, stanna och titta, stanna och plocka upp ngn kul grej hon hittar - så ska hon först gå förbi med uppmärksamheten på mig, sedan ska jag (oftast) ge klartecken att gå tillbaka och hälsa eller vad det nu var hon ville göra. Det ska löna sig för henne att inte dra iväg direkt mot det hon vill göra.
Aha!
Idag tränade vi på att hälsa (två trevliga kvinnor ställde upp), att först gå förbi men sedan få äta en halv jordgubbe, att gå förbi och sedan plocka upp och leka med en blå plastkapsyl, att gå förbi ställen som luktade intressant, och att sedan gå tillbaka och nosa i lugn och ro.
Det är svårt, man måste hålla järnkoll på hunden, men när vi har lärt oss det här så kommer promenaderna att både ge utrymme för det Zelda vill (äta upphittade jordgubbar och leka med kapsyler) och det som jag vill: att ha en hund som inte drar i kopplet.
I bild: Zelda ligger gärna under min stol när jag sitter och skriver/arbetar. Foto: Ulla Montan (detalj).

(Vi såg en liten hund idag som inte invigts i koppelträningens mysterier. Först drog han med full kraft i vår riktning. Sedan gick de förbi, och då blev han släpad efter sin ägare, trots att han fortfarande försökte ta sig fram till oss. Det såg väldigt obekvämt ut. Så ska Zelda aldrig behöva ha det.)

Fyra månader idag!

Idag tycker jag att Zelda är nästan vuxen, det har hänt så mycket på de här veckorna! Jag får påminna mig att hon fortfarande är en mycket ung varelse med munnen full av minimala mjölktänder. Hon sliter hårt för att begripa hur världen fungerar, det är ett stort och svårt projekt när den världen är skapad av, och för, människor. Den innehåller därmed en hel del svårbegripliga företeelser som exempelvis mattor som är utmärkta att kissa på, men som man ändå inte ska kissa på.
Hon har lagt märke till att en del handlingar leder till att det kommer beröm och godis farande, men hur det hänger ihop med det jag säger verkar fortfarande vara oklart för henne. Exempel: Eftersom hon gärna hoppar över små staket i stället för att springa under, har vi tränat litet på "hopp". Det gick utmärkt. När hon blivit belönad två gånger för att ha hoppat när jag sa "hopp" (vi sprang och hoppade båda två) så satte hon igång och hoppade fram och tillbaka några gånger på egen hand, medan hon tittade förväntansfullt på mig. Det var bara jag som trodde att hon hade kopplat ihop "hopp" med själva hoppandet... (Det påminde starkt om Nestor som tyckte att det var han som borde avgöra vilka hinder han skulle ta sig an på agilitybanan - de var ju där för att han skulle hoppa över/springa igenom dem, det var väl bara att köra på...)

Dagens hundböcker är noga med att påminna hundägaren om att valpen gör så gott hon kan. När det blir fel beror det på att valpen inte kan bättre, vilket är exakt samma ideologi som i DBT. Jag borde med andra ord vara särskilt uppmärksam på detta, men jag blir i alla fall lätt dömande. (Dumma hund, har du inte begripit att du inte ska kissa på mattan? Uppenbarligen inte, annars hade hon ju inte gjort det, det är ju faktiskt jag som har misslyckats med att förklara detta för henne...)

En annan sak som Memea tog upp igår var hur jag kan hjälpa henne att "kyla ner sina känslor", vilket också är precis det vi arbetar med i DBT - hantera känslan för att hantera beteendet. Om Zelda skäller till för att hon blir rädd är de inte skallet som ska bort, det är rädslan, och när den har lagt sig upphör skallet av sig självt. (Om man bråkar om skallet - tyst, TYST, MEN HÖR DU INTE VAD JAG SÄGER, TYST!!!! - så kan hunden bli mer uppstressad i stället för mindre, och då blir det nästan omöjligt att få stopp på skällandet...)
Bild: från gårdagens fotosession med Ulla Montan, detalj.

Om Emil som har krympt, och om lek...

Hos Memea finns Emil, en papillonhane som tedde sig väldigt stor när vi träffades förra gången. Idag hade han krympt. Det verkade Zelda också tycka, för hon vågade sig fram den här gången och ville leka.

Idag talade Memea och jag mest om hur man bemöter en mycket mjuk hund som Zelda på bästa sätt (eftersom detta är helt nytt för mig).

Jag måste först av allt se över mitt tonläge - försöka att höra hur jag låter så att vi inte blir två som överträffar varandra i att vara mjuka och varliga. Mer krut i rösten, är beställningen! Jag ska inte förstärka hennes mjukhet genom att bli lika mjuk själv, utan snarare hjälpa henne att utveckla den lilla morskhet hon har...

I morse dök det upp en ung setter på morgonpromenaden. Både han och Zelda var lösa, jag hann inte gå emellan när han kom farande. Zelda flydde men blev förstås snabbt upphunnen, det hela slutade med att hon fräste ifrån rejält, rädd som hon var. Det var inte så lyckat, just nu vill jag att hennes möten med andra hundar ska bygga upp hennes självförtroende, inte skrämma henne. Memea förslog att jag i en sådan situation visst kan lyfta upp henne, något jag har undvikt eftersom jag har trott att det skulle göra henne ännu mer övertygad om att andra hundar var farliga. Men det är ju inte bara vad man gör, utan hur man gör det... Om det görs lugnt och stilla så uppfattar hon bara att jag tar mitt ansvar i situationen. Det var bra att få reda på det!

Om lek har jag lärt mig mycket som jag inte visste. Våra Europeiska hundar har avlats fram för att vara intresserade av att leka, och att kunna få glädje och stimulans genom lek. Den lusten används sedan i träningen, så att hunden kan belönas med lek. Urprunliga hundar som exempelvis Bassenjin är ofta inte särskilt intresserade av att leka, och detta gäller även för en del mycket små hundar. Då är det särskilt viktigt att se till att de leker när de är unga, och att de har kul när de leker. Ett förslag för Zelda var att alltid låta henne vinna när vi har dragkamper (tänk er att ha dragkamp med ngn som är 30 gånger större än man själv). Fick även förslag på några nya lekar att testa, exempelvis klassikern "handen under täcket".

Sammanfattningsvis ska vi: Fortsätta att träna inkallning, förtsätta med "sitt", "stanna", försöka lära henne "ligg", gå balansgång på stockar, murar m.m., träna på att gå förbi det som frestar och att sedan gå tillbaka. Gärna träna små tricks som hon kan lära in ganska lätt, och få beröm för när hon klarar dem.

Till sist: för att hitta lekkompisar ska vi nätdejta på vovve.net och zoonen.com.

Fortsättning följer om en månad ungefär!

Dags att att stämma av med Memea.

Idag ska vi stämma av med Memea och se om vi håller kursen, vi ska revidera gamla mål, eventuellt sätta upp nya.

Punkt 1 var att utveckla leken.
Det här ser jag som en nyckelpunkt. Zelda kan bli osäker när vi leker, det verkar som om hon plötsligt oroar sig för att hon gör något otillåtet, då tittar hon tveksamt på mig och slutar leka. Jag får påminna om att det här är en hund som jag tagit i nackskinnet två gånger under de här 5 veckorna, och det var när hon morrade/försökte bita mig. Utöver det har det räckt med ett stilla ajaj (som kom spontant) för att få henne att sluta med det hon gör. Hon biter exempelvis aldrig mer i sladdar vilket hon gjorde de första dagarna, hon gör överhuvudtaget ingenting hon inte får göra. I det avseendet lever hon upp till det som står i en del rasinfo: att det ofta räcker med en enda tillsägelse för att ett beteende aldrig ska upprepas. Fördelen med detta är uppenbar. Nackdelen är att liten hund som är så känslig för att bli tillrättavisad lätt tar åt sig när det inte var ägarens avsikt. Det är en riktig utmaning för mig som hade känt mig mer hemma med en robust Cane Corsovalp att anpassa mig till Zeldas milda lilla väsen. Jag vill att hon ska känna sig helt trygg i att hon inte kommer att göra mig arg, gissar att vi kommer att få arbeta mycket med positiv förstärkning i alla lägen.

Punkt 2 var att hitta ord för lek (yabbadabba), inkallning (kom) och hejda dig (detta har jag misslyckats med, vågar inte ta itu med bromsen för jag är orolig för att hon ska bli mer osäker - fast jag vet att det ska vara tvärsom).

Punkt 3. Skvaller. Dit har vi inte kommit. Zelda är inte särskilt intresserad vare sig av andra hundar eller andra människor. Det vi kommer att behöva träna på är fåglar som hon gärna vill jaga... (i alla fall om de är små...)

En attackerande gitarr...

Gårdagen blev fylld av otäcka saker. Zelda fick följa med till Uppsala. Det blev en eftermiddag av prövningar.
Först var det tåget.
Det lät hotfullt på ungefär 25 olika sätt. Det verkar som om varje nytt ljud kopplas direkt till Zeldas inre larmcentral, och att hon automatiskt uppfattar dem som tecken på att något farligt kan vara på väg i vår riktning. Tåget gnisslade, andra tåg passerade förbi, det kom mystiska mansröster från ingenstans och sa exempelvis "Nästa Knivsta". Zeldas öron måste ha en extra inbyggd förstärkare, för det behöver inte vara ngt högt ljud som får henne att reagera. (Konstigt nog verkar hon inte ha någon nytta av att kunna åka tunnelbana vilket hon nu gör utan att bli det minsta rädd, trots att den låter mkt mer än tåget.)
Det var en trött liten hund som kom fram, och då började det om. Jag har alltid trott att stadsljud var stadsljud, men nu vet jag att Uppsala inte alls låter som Stockholm. Här går Zelda glatt och obesvärat på de mest trafikerade gatorna, men i Uppsala fanns det nya ljud att oroas av. (Eller så är det det vanliga fenomenet att det mesta låter mer skrämmande i en ovan miljö...)
Hursomhelst hade vi först ett arbetsmöte vilket gick utmärkt. Hon hälsade på arbetskamraterna, utforskade rummet, somnade sedan på min jacka. Sedan skulle vi äta middag. Vi slog oss ner på en uteservering, och det var då det hände.
Ett mystiskt, obehagligt ljud närmade sig. Zelda blev stel i kroppen, spanade misstänksamt mot ljudkällan. Den kom närmare. Hon kröp ihop, och började skaka som hon gjorde precis i början när allt var nytt.
Hon blev helt enkelt skräckslagen för första gången på länge.
Vad var som var så skräckinjagande?
Två killar och en gitarr.

När vi till slut kom hem igen trodde jag att hon skulle kollapsa av ren utmattning, men det gjorde hon inte. Hon började istället rusa runt (en CC kan rusa inomhus), det var som om lättnaden över att ha överlevt utflykten till Uppsala frigjorde enorma mängder energi, och det tog ett litet tag innan hon kunde varva ner...

Här är m.a.o. läge för mycket miljöträning.
Nestor var inte rädd för någonting: åska, skott, fyrverkerier berörde honom inte det minsta. Jag såg honom aldrig bli rädd för en annan hund. Den enda gången jag kan minnas att vi hade ett litet problem med att han inte vågade var när vi skulle få honom från en hög brygga ner i en liten båt första sommaren. I gengäld ansåg han att han kunde allt själv. Lilla Zelda är hans raka motsats - hon blir rädd för varje hund hon ser, och för en hel massa annat också, särskilt sådant som låter. På plussidan håller hon sig i närheten av mig utan att jag behöver bromsa henne kontinuerligt...

Men som sagt - inom ramen för hennes försiktiga personlighet ska vi bygga upp hennes självförtroende genom att låta henne vänja sig vid många olika situationer och människor. Det är ju i slutänden jag som avgör vad som är ovanligt, och vad hon behöver reagera på, och hon är ju bara tre månader gammal!

Eller kanske Zelda?

Idag undrar jag om hon inte egentligen, innerst inne, heter Zelda. Jag har testat, hon verkar inte höra någon skillnad mellan Stella o Zelda... Fördelen med Zelda är att det inte finns en massa små barn som heter så, och att det är litet fartigare. Nu har i alla fall Stella/Zeda lärt sig att hoppa upp på stenar och annat när jag säger "Upp!". Hon hoppar även glatt över små staket som finns i parken. Mestadels är hon glad, men det går fortfarande ett litet moln över hennes himmel när vi säger "nej", då blir hon litet osäker. Till vardags säger jag ajaj, då slutar hon omedelbart med det hon gör.

Det är inte bara Stella...

Nu har jag upptäckt två till saker om Chinese Crested som ras som förklarar en del av Stellas beteende.
1. De är morgontrötta, det är många som måste väcka sin hund när det är dags att stiga upp. I bild: Bird, agilitychampion som gillar att sova länge på morgonen.
2. Lyssna på det här, Stella i ett nötskal: Cresteds DO NOT do well with loud and dominant people. They're a very submissive and sensitive breed. It is really easy to hurt their feelings. If they've done something bad, a firm voice is enough, just one time is all they need to learn not to do that behavior again.

Tur att jag inte läste detta innan jag valde Stella - jag hade nog inte tyckt att det lät så kul med en undergiven hund. Nu börjar jag inse att Stellas känsliga lilla natur inte betyder att hon inte har en personlighet, eller en vilja, bara att jag behöver hantera henne mycket varligt för att den ska blomma ut och komma till sin rätt. Och det känns faktiskt utmärkt att ha en hund som jag inte behöver bråka med, en hund som är naturligt följsam och som inte vill ha konflikter med sin människa!
Till slut: så gott som alla som skriver om CC lyfter fram hur lätta de är att träna i alla avseenden (hemma, lydnad, agility) dels på grund av de har lätt att fatta vad de ska göra, dels för att de gillar att samarbeta, så det är på den bogen all träning måste läggas upp. Största hotet mot träningen är att de tappar tryggheten (om man bråkar med dem), för då kan det bli tvärstopp. Detta är en enorm omställning för mig jämfört med de brottningsmatcher jag hade med Nestor (Stellas föregångare, en stor omplacerad blandras med mycket egen vilja).

Hundar förstår inte vad vi säger, och det glömmer vi så lätt.

Här är ett klassiskt exempel på en hund som vill göra rätt, men som inte har en aning om hur den ska bete sig, och en husse som tror att problemet är att hunden inte hör... (Obs kvinnan som föreslår "Say it louder".)

Vem letar efter en hund på Blocket när Kennelklubben har all information en valpköpare kan behöva?

I ett av sonen Hjalmars inlägg berättar han att jag tittade igenom hundannonserna på Blocket. På Blocket, av alla ställen! Ifall ngn frågade skulle jag avråda från att ens överväga den strategin. Ändå var det där jag började titta, och det beror på att jag hitintills bara haft hundar som blivit över på ett eller annat sätt. En omplaceringshund, en som blivit kvar osåld på sin kennel i nästan ett halvår, en som returnerats till uppfödaren när han kom i trotsåldern. Det var en sådan hund jag hade tänkt mig, och de hundarna hittar man just på Blocket, eller via någon av de organisationer som tar sig an de övergivna hundarna. Så sökbilden var en halvvuxen blandis, en hund som behövde ett hem.
Samtidigt läste jag litet ostrukturerat om olika raser, och började så sakteligen fundera på att ta en mindre hund den här gången. Jag insåg med viss sorg i hjärtat att en 7-månaders korsning mellan Rottweiler och Doberman som tyvärr ställde för höga krav på sin nuvarande familj, som inte kunde gå lös men kunde "sitt", som var snäll men litet avvaktande innan han lärde känna nya människor, nog inte var rätt hund för mig.
Inte nu, antagligen inte någonsin mer.
Tyvärr, för jag lider med dem, alla dessa hundar som människor köper och sedan inte riktigt klarar av. Alla dessa aktiva, stora hundar som säkert gör så gott de kan för att begripa vad som förväntas av dem, men som inte förstår hur de ska bete sig för att inte hamna i en annons på Blocket.

Sedan hittade jag Stella. Det här är faktiskt första gången jag köper en renrasig valp som inte är begagnad, men hon behövde ju också ett hem. Och det är väldigt roligt att göra något nytt, att få fundera ut nya strategier, uppleva nya utmaningar.

Så nu har jag berättat varför jag letade där jag gjorde. Det är ingenting att rekommendera om man inte ver exakt vad man vill ha - alla valpar är söta, men många tragedier skulle undvikas om valpköpare såg till att skaffa ordentlig information om den hundras de väljer, om alla tänkte på att hundar är lika olika i sina beteenden som i sina utseenden, och att det gäller att hitta en hund som passar för det liv den ska leva. Ingen jägare skulle komma på idén att köpa en Mops eller en Pekinges att jaga med, ingen skulle försöka valla får med en St. Bernard eller en Greyhound, men vi förväntar oss ibland att vilken hund som helst ska fungera som "sällskapshund"...
Läser att Bordercollies är de hundar som oftast överges av sina ägare i England - det är ju en hund som kräver ovanligt mycket aktivering, och många inser nog inte hur extremt mycket arbete som krävs för att utbilda en duktig vallhund, eller en agilityhund på elitnivå...

Kinesisk Nakenhund? Men den är ju inte naken...

Kinesisk Nakenhund? Aha, den tappar alltså pälsen när den blir äldre?
Kinesisk Nakenhund? Stackars liten!
Det börjar bli litet påfrestande att säga att Stella är en Kinesisk Nakenhund. Måste komma på ngt bättre. Har fortfarande svårt för "Powder Puff" som för mig låter som backstage i musikalvärlden. Att svara: "Chinese Crested" gör oftast att den som frågar ser förvirrad ut och säger : "Va?"

Idag ska Stella bada igen, och jag tittade runt på nätet för att leta efter tips om pälsvård. Jag hittade då några alternativa namn på rasen: Chinese Edible Dog, Chinese Ship Dog, Chinese Royal Dog.
Kinesisk ätbar hund. Låter inget vidare, men det verkar som om hundarna togs med ombord inte bara för att ta råttor, utan även som proviant. Kinesisk Skeppshund låter ju inte så dumt, Kunglig Kinesisk Hund kunde man också tänka sig.

Här är länken till en Engelsk rasöversikt som jag tycker är riktigt bra. Det är intressant att se hur många raser de avråder nybörjarhundägaren från. www.k9obedience.co.uk/dogbreed/chinesecresteddog.html

När det gäller Chinese Crested sammanfattar de såhär: " This dog loves to play games and is a natural comic as it capers around or stands on its back legs. They are sociable, intelligent, affectionate and easy to train. They can adapt to any home environment."

Jag är SÅ nöjd med mitt val av hund!

Jodå, polletten trillade ner.

Några timmar senare är livet roligt igen, vi är sams igen, hon tuggar på sitt (mitt) grisöra. Om jag vill ha tillbaka det går det hur bra som helst, och när jag lämnar igen det sätter hon genast igång och leker med det/tuggar på det. Undrar om allt det här ordnade upp sig i hennes hjärna medan hon sov djupt en stund efter all dramatik...

Grisörat är mitt!!!

Idag gjorde Stella sitt första försök att försvara ett värdeföremål. Hon hade fått ett grisöra, det var succé ända tills sonen sträckte handen mot henne. Då morrade hon till och högg efter honom. Han blev så överraskad att han drog tillbaka sin hand, sedan hämtade han sig och försökte igen. Då bet hon honom.
Det är underbart att inte ha en Cane Corso just nu, för hon gjorde likadant med mig. Fast jag var förberedd, så jag tog ett rejält tag i nackskinnet på henne. Hon pep till, gav omedelbart upp försvaret, och kröp upp i mitt knä. Jag ömkade henne litet, och trodde att hon nu hade förstått att en liten hund inte får morra åt sina människor. Nu tror jag snarare att hon fattade det som att grisörat var mitt, och att hon inte fick ha det överhuvudtaget - hon tittade längtansfullt på det, jag sa "varsågod", men hon vågade inte ta tillbaka det.
Så småningom tog i alla fall grisörats dragningskraft över och hon började tugga på det igen. Jag gjorde ett nytt försök att ta tillbaka det, hon morrade igen. Nytt nu ganska försiktigt tag i nackskinnet. Den här gången tappade hon definitivt all lust att tugga vidare. Hon hängde med huvudet, hängde med svansen, hon såg ut som en tragédienne av den gamla skolan - situationen var olidligt sorglig och smärtsam.
Nu har hon gått och lagt sig i sin transportbur, dragit sig tillbaka från en ond värld, och därifrån kastar hon anklagande blickar på mig.
Fortfarande är jag inte alls säker på att hon förstått kopplingen mellan att hon morrade och de trista sakerna jag utsatte henne för.

Tillbaka från Etiopien!

Ungefär såhär ser hundarna ut i stora delar av Etiopien. De är ofta ljusbruna med vita tecken, och märkligt nog ska de vara släkt inte bara med Bassenjin vilket är lätt att tro, men även med Chinese Crested vilket är svårt att se med blotta ögat (det krävs DNA-analys).
Stella blev glädjande nog mycket glad när jag kom tillbaka. Hon hade krympt, inte vuxit (egentligen förstår jag att det är jag som hade hunnit glömma hur liten hon är). Hon och sonen har klarat sig utmärkt medan jag har varit borta. Rumsrenheten är fortfarande ett mysterium för henne, i alla fall här i våningen - när hon har tillgång till en trädgård går det mycket bättre.
Ska försöka lära henne att hoppa upp på stenar, försökte locka upp henne på några i kväll men det gick inte alls. Läskigast i hennes värld just nu är andra hundar, särskilt ifall de skäller. Då kastar hon sig i famnen på närmaste människa. Vi måste hitta några valpar i hennes storlek som hon kan umgås med!

Är en piercing nästa för Stella?

Jag börjar vänja mig vid livet med Stella, och det är nu riktigt trevligt att släpa med henne vart jag än går. Detta trots att hon börjar bli allt svårare att hantera. Hennes olydnade ökar nämligen exponentiellt, med en fördubblingstid på en dag ungefär. Hon verkar precis ha kommit till en viktig insikt. Nämligen att när jag t.ex. ropar, då vill jag att hon skall komma. MEN, det hon har insett är att om hon INTE vill det, så kan hon strunta i det. Stella som gick perfekt i koppel från dag 1, springer nu kors och tvärs åt alla håll samtidigt. Stella som kom med glädje när man ropade, väntar nu tills hon är klar med det hon håller på med, och kommer sedan. När det passar henne. Vi närmar oss Stellas tonår, eller trotsålder, med snabba steg. När jag gått lagt mig till sängs och hon börjar skälla på mig för att hon inte får ligga i sängen (förut la hon sig snällt i sin korg) kan jag inte låta bli att tänka, som säkert miljontals tonårsföräldrar gjort innan mig: Vad har jag gjort för fel? Jag måste vara en hemskt dålig husse. När Stella igår oväntat började "jucka" på mitt ben, kan jag inte låta bli att tänka att det är mitt fel. Mitt manliga inflytande har gått överstyr! Jag måste vara en hemsk husse. Hur har min söta lilla Stella blivit denna agressiva och kaxiga skapelse. I have created a monster!

Men rationellt inser jag förstås att jag på 3 dagar inte förändrat hennes personlighet. Att hon faktiskt är sig själv, och att jag inte kan hållas personligt ansvarig för alla hennes beteenden, även om det kan kännas så ibland. Jag vet inte vart Stellas tonår kommer att ta vägen. Idag känns det som att hon skulle kunna komma hem på någon småskäggig killes moped med en nygjord tatuering. Eller dyl.

Fast ska jag vara helt ärligt är det ett ganska bedorande och gulligt uppror. Det måste vara hemskt att försöka göra uppror när man är liten och ser söt ut.

Good cop, bad cop

Det började för lite drygt två månader sedan. Första gången var en morgon när jag gjorde min frukost. Jag blev då helt oväntat ombedd att kasta ett snabbt öga på en hundannons på blocket, och ge min bedömning. Under veckorna som kom att följa återkom denna förfrågan gång på gång, och vid varje tillfälle gällde det allt fler annonser. Det krävdes inte speciellt mycket fantasi för se hur min framtid plötsligt kommit att förändras. För som inneboende betyder ett inköp av denna typ att man får något ganska speciellt. Man får den hemska, migrän-, stress-, och sömnlöshetsframkallande gåvan "ansvar". Denna märkliga sak som är så påfrestande, och som samtidigt är det som ger oss mening i livet. Hursomhelst kan man ibland känna att man har mer än tillräckligt med meningar att leva för, och då kan man tvärtom vilja begränsa sitt ansvar. Jag lovade därför att om vi köpte en hund skulle jag uppfostra den efter "Good cop, bad cop" principen. Detta tänkte jag skulle resultera i att jag inte får ta hand om hunden en enda minut mer än vad som är absolut nödvändigt. Med dagens situation i åtanke kan vi konstatera att planen inte fungerade. Istället fick jag massor av ansvar, som jag nu försöker omsätta på ett konstruktivt sätt. Mitt löfte (hot) har alltså inte infriats, och jag försöker att vara en god husse. Trots detta tror jag att hon lär sig en del speciella färdigheter i mitt sällskap, jämfört med när hon är med Åsa.

De senaste två dagarna har vi tränat på att jaga Kanadagäss (tränat på att våga springa i närheten av dem, inte på att med vapen avsluta deras liv. Jag tror inte Stella är redo för att kontemplera den del av vår existens). Det visade sig att det var förvånansvärt svårt av två anledningar: Den första är att gäss är ganska stora, och när dom började springa från Stella, blev hon så rädd att hon bärjade springa åt andra hållet! Det andra problemet var att deras bajs tydligen var ungeför lika god som den italienska korven jag hade med mig som godis, vilket totalt underminerade mitt totalitära herravälde över belöningarna. På ängen vi var låg det MINST på varje kvadratdecimeter godis som var lika intressant som det jag hade med mig. Hur får man en hund kämpa för belöningen i min hand, när det finns likvärdiga belöningar överallt omkring runt omkring henne?

Hon har hursomhelst varit en mycket modig flicka, och förutom en saxonfonspelare och en monstruös hanhund var det knappt något som varit skrämmande (inte ens gässen! Se bild).

Samma hund och samma blogg, men i ny (och mycket tillfällig) ägo

Läser man på Åsas egen blogg, som för övrigt blivit tillfälligt utkonkurrerad av lilla Stellas, kan man läsa att Åsa nu befinner sig i den Etiopiska staden Aira. En stad som är så avlägsen, och vars kontakt med omvärlden så begränsad, att den i stor utsträckning lyckats undvika HIV-epidemin. Då undrar självfallet alla engagerade läsare vad som hänt med valpen Stella, som ställer sig och ylar bara Åsa springer ut och köper mjölk. Hon är för det första inte i Etiopien, av förklarliga skäl. Vilket i sin tur betyder att Åsa och Stella nu är på helt olika orter. Därför är det nu Åsas söner som nu har ansvaret för Stella, och framför allt hennes yngste och inneboende son Hjalmar, som skall försöka få denna hund att klara kommande 10 dagar.

Jag har alltså blivit ombedd att blogga om Stellas under denna tid, och jag tänker helt enkelt försöka beskriva denna lilla hunds beteende och uteckling ur mitt 21-åriga mans perspektiv, vilket ofta skiljer sig avsevärt från Åsas. Jag börjar redan nu, efter endast 24 timmars ansvar för Stella, tydligt se (och dofta) skillnaderna mellan Åsas och min livsstil. Hunden som ligger och sover bredvid mig i soffan är en enda stor tova, och luktar, um, konstigt. Långt ifrån den väldoftande och fluffiga hunden som lämnades till mig. Första badet var inte inplanerat för ens om 5 dagar, men det verkar som att jag får försöka redan idag. Jag förväntar mig att tiden med Stella kommer vara extremt kul, och fruktansvärt påfrestande. Första morgonen gjorde jag precis som jag blivit tillsagd, direkt ner med henne på gården så att hon får kissa. Jag sprang med trötta steg ner för 3 trappor, satte henne på gården, hon kissade direkt, och ville sedan gå upp igen. Allt detta var precis enligt instruktionsboken. Knappt hade jag hunnit avsluta tanken "Det här kommer vara enkelt", förrens hon ställer sig och kissar inomhus, trots att hon precis varit på gården! Medans jag förbannar instruktionsbokens brist på varningstexter, och börjar städa upp efter henne, ser jag henne bajsa i ett hörn. "Gå bara ner med henne på gården, så gör hon allt hon måste" sa dom.

Det är besynnerligt att det så ofta är misslyckanden man kommer ihåg, och skrattar åt. Nästan oavsett situation är det misslyckanden som i efterhand är roliga och minnesvärda. Med detta i åtanke är jag övertygad om att dessa 10 dagar kommer bli både minnevärda och roliga. I alla fall i efterhand.

Hemsk frisyr...

"Det är busenkelt att bara köra trimmern över nos och hals," sa uppfödaren (ungefär) glatt när hon visade hur hon höll valparna när hon klippte dem. Idag tog jag min nyinköpta trimmer och gjorde ett försök. Stella, denna normalt så fogliga lilla hund, ville dock inte bli klippt. Resulatet är att hon nu ser ut som om hon blivit friserad av en valhänt femåring. Märkligt nog syns inte hacken på bild så ni får ta mig på mitt ord - hon har fått en riktigt gräslig frilla. Får försöka justa till den i morgon...

Nu har det gått 17 dagar...

På de 17 dagar som gått sedan vi hämtade Stella har hon utvecklats enormt. Hon har bättre styrsel på sina ben och på sin kropp (snubblar inte längre, faller inte nerför trappor, bromsar inte för sent på hala golv). Igår var första gången jag upplevde att hon hade kläm på att hon måste hålla reda på vart jag tar vägen när vi är ute. Tidigare har hon blivit lika överraskad varje gång hon hade stannat och jag inte var kvar när hon äntligen hade nosat färdigt.
Igår såg jag bokstavligen poletten trilla ner. Hon började nosa, men tittade sedan snabbt upp för att se var jag var, och kom sedan springande efter. Ur ett mindfulnessperspektiv skiftade hon från stimulusdriven uppmärksamhet (doften) till kontrollerad uppmärksamhet (var är min människa?).
Det kändes litet som när första barnet säger sitt första ord.
Wow!
Hon blev rikligt belönad. Nu ska vi se till att det fortsätter så.
Hon tycker att det är väldigt kul att träna litet, även "nej" har blivit kul, fast hon tror fortfarande att det betyder att hon ska springa undan. Har upptäck att mitt automatiska "ajaj" med litet sträng röst fungerar utmärkt utan att vi har behövt förklara vad det betyder. Hon slutar omedelbart att tugga på mattan eller busa runt med mina nya strumpor...

Till sist: igår kväll träffade vi en till valp/unghund att leka med: en liten chihuahuakorsning med hög fartfaktor. Medan de lekte runt våra fötter hördes plötsligt någon som ropade - ögonblicket efter landade en elegant Ridgeback framför valparna med ett jättesprång.
Allt stannade upp.
Ridgebacken var försiktig, ställde sig helt stilla och tittade intresserat på de små med viftande svans. Valparna kom av sig - nykomlingen var ju väldigt stor.
Sedan kom matte springande i full fart, full av ursäkter. Hon hade inte sett våra hundar när hon släppte sin (en annan intressant egenskap hos små hundar, de hamnar lätt under radarn).
Vi klappade om hennes vackra hund, det var ju ingen skada skedd. Matte blev påtagligt lättad.
Själv såg jag på Stella med tacksamhet. Jag kommer aldrig att behöva vara rädd för att hon ska skrämma slag på människor eller andra hundar. Hon kommer aldrig att välta en pensionär eller springa omkull en treåring. De gånger hon inte lyder som hon ska - och sådana tillfällen är ju oundvikliga - kommer ingen att bli arg och påpeka att man faktiskt måste ha kontroll över sin hund.
Anser fortfarande att jag har hittat den optimala valpen!

Mina fördomar...

Idag var vi på Etiopiska ambassaden för att skaffa visum. Det var trångt, jag stod med Stella i famnen. Plötsligt blev en stol ledig intill en ung Somalisk kvinna i lång kjol, långärmad blus och med håret ordentligt täckt.
Vad göra?
Jag läste en gång en intervju med en muslimsk invandrad kvinna som berättade att det mest chockerande hon sett i Sverige var en kvinna på tunnelbanan som hade en hund i knäet. Jag har bott i både Libanon och Marocco, och vet att många muslimer betraktar hundar som orena (haram), och att många anser att Koranen förbjuder hunden som husdjur. Läste nyligen om en lärare i USA som fick sluta sin tjänstgöring därför att muslimska studenter inte kunde acceptera hans handikapphund.
Så vad göra? Sätta mig intill den unga kvinnan och riskera att hon blev stressad/arg/rädd? Låta bli av kulturella hänsyn? Stå på mig? Vi är ju i Sverige, jag måste väl få ha hund på de villkor som gäller i vår kultur.
Jag satte mig. Stella hade tråkigt, pep litet, trampade runt i mitt knä.
"Baby?" frågade kvinnan som varken skrek, rusade upp, eller gick till attack.
"Baby!" instämde jag.
Hon talade Somaliska, mycket litet Engelska, mycket litet Svenska, litet Amarinja. Jag kan inte ett ord Somaliska.
Vår konversation gick sådär.
Plötsligt pekade hon på en affisch som var skriven med det Etiopiska alfabetet.
"I can read." sa hon stolt, och läste den understa raden.
Jag läser dåligt, men tillräckligt bra för att inse att hon läste rätt.
Jag nickade imponerat. Hon log stort.
Under tiden somnade Stella.
Intet är som att undersöka sina föreställningar/fördomar.
Ifall jag inte hade satt mig på den lediga stolen hade jag säkert övertygat mig själv att den unga kvinnan aldrig hade accepterat en hund som granne. Jag hade haft fel, men det hade jag aldrig fått reda på.

Att skälla eller att bjäbba?,

Korta stämband kan svänga snabbare än långa. Därför har barn ett högre tonläge än vuxna när de talar, och därför är bassångaren alltid man. Stella är en liten hund med ett litet struphuvud. Hon skäller därför i falsett. Vilket låter - om vi ska vara ärliga - aningen fånigt trots att hon gör exakt samma sak som Ridgebacken som med rejält bukstöd skäller så att ingen inbrottstjuv med någon självbevarelsedrift fortsätter att försöka forcera dörren.

Min första reaktion när Stella skällde/bjäbbade på joggare, illasinnade sopborstar eller andra hundar var "O nej! Måste se till att hon inte blir en bjäbbig småhund". Tänkte att skällandet var ett beteende att arbeta bort. Så småningom har jag förstått att hon bara markerar att något litet skrämmande har dykt upp på horisonten när hon skäller. För det mesta fungerar det bäst att i lugn och ro undersöka sopborsten/den andra hunden. Du lugnar hon sig snabbt, och slutar förstås varna... Så nu tänker jag att jag inte behöver bry mig om att hon skäller, utan att bara fortsätta att låta henne upptäcka att okända situationer oftast inte är farliga (och för varje dag är det ju färre och färre situationer som är helt nya...)

En specialvariant är när hon blir trött och samtidigt uppvarvad, precis som små barn kan bli. Då behövs det inte mycket för att hon ska skälla, det mest effektiva är då att ta undan henne så att hon får varva ner, oftast somnar hon tvärt.

Och så ska jag tänka att hon skäller, vilket låter betydligt trevligare än att tänka att hon bjäbbar. Hon kan ju inte rå för att hon är liten, och att hennes stämband därmed är tunna och korta.

Stockholm maraton, vilket träningstillfälle!

Stella berättar när det dyker upp oväntade, möjligen farliga människor eller föremål. Voff. Vovovovovov.
Människor som springer tycker hon är misstänkta, så när det har kommit joggare förbi har hon sagt ifrån.
Igår kom det 18 000 stycken. Vilket perfekt träningstillfälle! Så vi satt och tittade på alla dessa fötter, alla dessa ben, vilket blev långtråkigt mycket snabbt. I bästa fall kommer hon nu att anse att löpning är ett helt accepterat sätt att röra sig på, och inte bry sig om joggare i fortsättningen...