Här är en bild av en fullvuxen Cane Corso och en människa, för skalan. Det ser ut som om hundens huvud, och därmed hans hjärna, skulle vara minst lika stora som människans.
Zelda har en mycket mindre hjärna.
Väldigt mycket mindre.
Ändå kan den uppenbarligen lösa samma uppgifter, lika snabbt, som Cane Corsohjärnan. Är inte det litet märkligt? Visserligen är Cane Corsokroppen större, men antalet muskler är ju detsamma, det är samma signaler som ska ut från hjärnan när hunden ska springa, hoppa eller äta. Det är uppenbarligen inte svårare att lösa livets utmaningar med en liten hjärna - varför då ha en som är stor? Hjärnor är dyrbara att underhålla. Är kanske antalet neuron detsamma, kanske har Zelda en snitsig miniatyriserad variant?
Som tur är finns det svar på frågan - vilken blivande veterinär som helst kan säkert berätta hur det är. Det här är en underbar konsekvens av att leva i just den här tiden - vi behöver inte gissa, hårt arbetande vetenskapsmän/kvinnor har tagit reda på hur det ligger till. Jag återkommer om detta!
I natt drömde jag om Zelda (antar jag). I en rad med skyltdockor som var uppklädda på alla möjliga sätt fanns det en med bar överkropp - en manlig docka, och det var på hans släta bröstkorg som jag skulle skriva vår relationshistoria, definiera vårt förhållande. Zelda och jag hade en något traumatisk dag igår - vi knallade iväg för att titta på Prideparaden. Hon gick i koppel som en ängel, verkade inte vara särskilt besvärad av att bli blöt. Sedan gick det bara utför. Paraden inleddes med en bunt enorma och ovanligt högljudda motorcyklar. Det var trångt. Hon blev rädd. Så småningom kom musik på hög volym, visselpipor, och mer kallt vatten ovanifrån. Jag tog upp henne, höll henne innanför regnjackan, men hon skakade i hela kroppen, tittade bort, försökte stänga omvärlden ute. Jag gav upp rätt snart och gick hem, men då blev hon så uppvarvad att hon inte kunde gå överhuvudtaget utan vara rusade hit och dit. Till slut fick jag bära henne. Det här känner jag igen sedan tidigare, och från mina patienter. Det vore bra med ett kommando som betyder "lugna ner dig, samla ihop dig" - men jag var inte kreativ nog att komma på något just då.
Efteråt försökte jag fundera igenom situationen. Var det dumt att ta md henne? Nej, hon ska kunna följa med överallt, inklusive gatufester m.m. Borde hon ha haft ett regnplagg (det hade ju jag) så att hon inte skulle bli så kall? Antagligen. I motsats till många andra hundar har hon ingen underull i sin tunna päls så hon blir blöt in på huden redan vid första droppen. Skulle jag ha stannat kvar, väntat ut henne så att hon hade börjar intressera sig för omgivningen? Kanske, men regnet tilltog och hon frös.
Hon är redan oerhört känslig för min sinnesstämning. Om jag kastar ett misstänksamt öga på henne - du behöver väl inte kissa, du tänker väl inte kissa? - så kommer hon av sig direkt. Hon sätter sig och tittar uppmärksamt tillbaka. Det är som att ha en liten radar riktad rakt mot sitt ansikte, eller sitt hjärta.
Så jag funderar en hel del på vår relation, på hur den ska bli så trygg som möjligt för henne, på hur jag ska kunna ta tillvara hennes reaktiva lilla natur. Därav drömmen, antar jag...
Eller så handlade den om någon helt annan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar