Loss!

Vad tänker vi när vi ska lära hunden "loss"? Kanske "Nu dj...ar ska du släppa det du har hittat och låta mig ta (och konfiskera) det. Här är det JAG som bestämmer". Tonfallet och kroppsspråket blir därefter, hunden blir orolig och antagligen mer benägen att vakta sin skatt, eller om den är en känslig liten själ som Zelda så blir den ängslig, släpper visserligen föremålet men är sedan ensam i världen, för den har blivit rädd för husse/matte.
Så jag har tränat såhär: när Zelda har hittat något som är kul, det kan vara en av hennes leksaker, ett tuggben eller en strumpa, har jag hämtat en extragod liten bit ost eller liknande. Jag har satt mig nära henne, fast inte så nära att hon har försökt att springa undan med sin skatt.
"Gissa vad jag har..." jag låtsas äta lite själv.
Hon blir intresserad, måste kolla vad jag gör. Hon släpper benet/strumpan, kommer fram, får en liten ostbit. Jag gör ingenting, hon återgår till strumpan. Jag sätter mig litet närmare, viftar plötsligt med en ostbit och säger "Loss". Hon släpper omedelbart strumpan för att ta osten.
Det här har vi tränat rätt mycket på, av nödvändighet. Hon är nu betydligt snabbare än jag, så jag skulle aldrig kunna ta ifrån henne något bärbart som hon springer iväg med.

Nu tror jag att hon uppfattar situationen såhär: "Kul, Åsa gillar att låna mina grejor, och så får jag en belöning när hon får hålla i dem en liten stund!" Nio gånger av tio får hon omedelbart tillbaka sitt föremål, men i morse när hon hade hittat mina glasögon fick hon finna sig i att jag behöll dem. Det var första gången jag verkligen behövde ett fungerande "Loss", och det fungerade perfekt!

"Loss" har blivit ett kul kommando, hon tittar upp med glad och förväntansfull min och släpper/spottar ut blixtsnabbt...