Så var det dags igen. Igår kväll kom en ljus fläck farande i mörkret i Observatorielunden. Jag ropade till mig Zelda, men precis innan jag hann koppla henne fick hon också syn på den stora vita hunden som närmade sig i raketfart. I bakgrunden ropade husse på sin hund.
Zelda flydde, hunden som visade sig vara en Samoyed for efter.
Så småningom hördes höga skrik - jag vet inte hur jag bättre ska hunna beskriva det, det var samma ljud som för några månader sedan när hon inte hann undan en terrier...
Sedan kom Samoyeden lunkande tillbaka, och jag hittade Zelda som tryckte bakom en buske med svansen utmed magen. Jag kopplade henne, och så gick vi tillbaka till Samoyeden och hans husse. Jag var färdig att begå mord, inte på hunden men på hans ägare. Ägaren förklarade:
1. Hunden var snäll.
2. Ägaren hade svårt med inkallningen.
3. Hans hund uppfattade det som sin uppgift att springa fram och hälsa andra hundar välkomna till parken.
Jag svarade:
1. Hur snäll hunden än är hade han skrämt min hund, hur skulle Zelda kunna veta att han inte var farlig? Och det sista Zelda behöver just nu är att bli skrämd av andra hundar.
2. Om han inte kan kalla in sin hund ska han inte ha den lös.
3. På den tredje kommentaren brydde jag mig inte om att svara, det verkade meningslöst.
Hursomhelst så tänkte jag att det nog skulle vara bra för Zelda att få lugna ner sig tillsammans med den andra hunden, så jag bad ägaren att hålla sin hund kopplad, Zelda fick gå lös, och så gick vi ett varv tillsammans. Zelda blev alltmer intresserad av Samoyeden som nu hade tappat allt intresse för henne, så hon kunde smyga fram och nosa honom i baken, hennes svans kröp sakta fram, och efter ett tag hade hon tillsynes slutat oroa sig för honom och började uppföra sig som vanligt. (Fast hon blev påtagligt glad och lättad när vi började gå hemåt).
Medan vi gick där såg jag på henne med fysiologiska glasögon. Säkert var hennes lilla kropp översvämmad av stresshormoner, varenda cell påverkad av jakten hon varit med om. Synapserna i hennes hjärna, inställningen av hennes trösklar för perception, allt detta hade den aningslösa ägaren till Samoyeden påverkat i en negativ riktning. Ska bli intressant att se hur länge reaktionen sitter i, om hon kommer att vara med ängslig och på sin vakt de närmaste dagarna, eller om hon kommer att återhämta sig snabbare nu när hon är äldre.
Jag har lyckats undvika den här sortens problem genom att omedelbart koppla henne så snart det dyker upp en okänd hund, men igår hann jag inte. Mitt fel som tog henne till en plats där jag vet att det finns risk att träffa lösa hundar som ägarna inte har kontroll över? Det är en svår avvägning.
Jag försöker att lära henne ett annat sätt att möta nya hundar: att sitta intill mina ben, och att gå fram när hon får lov. Tror att detta är lika användbart för en liten flyktbenägen hund som för en större som gärna vill kasta sig fram. Då tar jag ansvaret för att hålla undan framrusande entusiastiska stora hundar, vilket har gått fint fram till igår... (Och hade hon inte drabbats av panik och rusat iväg hade det säkert gått utmärkt även med Samoyeden som mycket riktigt var en snäll om än ouppostrad hund...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar