kan vara svårt. Jag vaknar på natten och tänker att om jag hade kallat på Zelda en sekund tidigare så hade jag hunnit koppla henne när Samoyeden kom farande. Om jag inte hade haft henne lös hade hon inte kunnat fly som hon gjorde. Om, och om, och om...
Fortfarande har hennes tröskel för hot inte sjunkit tillbaka. Igår började studenterna på Handels spela hög festmusik precis när vi var på väg förbi. Zelda försökte rusa iväg, men hindrades av flexikopplet, hon försökte igen, det gick fortfande inte, hon var alldeles vettskrämd. Så småningom insåg hon att hon inte kunde springa ifrån det hemska ljudet, då började hon klättra på mig för att bli upplyft. Jag hade fortfarande inte fattat vad det var hon hade blivit rädd för, det fanns inget skrämmande i sikte, tyckte jag (jag har ju hunnit vänja mig vid Handelsfesterna, men terminen har ju just börjat, så för henne var musiken ny och oväntad). Jag fick stå och tänka, titta, lyssna ett litet tag innan jag kom på att det ju måste vara det ovana ljudet som hon reagerade på. Jag tänkte då att det bästa nog var att exponera henne, så vi vandrade av och an ett litet tag. Så småningom stängdes musiken av (högatalartest?), och en snäll brun/vit fågelhund dök upp och avledde. Zeldas svans åkte så småningom upp igen.
Själv tänkte jag ondskefulla tankar om Samoyedens ägare. Jag måste vara mer mindful - jag är övertygad om att buddisterna har rätt när de säger att den sortens tankar leder bort både från harmoni och från problemlösning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar