Hos Memea nr 3.

Igår talade vi en hel del om att säga nej och om att sätta gränser. Jag är fortfarande för mesig, för otydlig, säger Memea.
Jag vet.
När det gäller att dra i kopplet påpekade Memea att Zelda antagligen inte uppfattar att jag inte tycker att hon ska dra i kopplet bara för att jag stannar. Jag måste berätta för henne att detta är ngt jag inte gillar. Jag såg en liten träningsvideo där tränaren hade ett flexikoppel och konstaterade att det var så bra eftersom hunden inte kunde koppla ihop det tråkiga som hände - tvärstopp - med ägaren som dessutom skulle se till att vara vänd bort från hunden när det tog stopp. Vad signallerar det?
"Det är inte jag, det är gud, eller naturlagarna som bestämmer var du ska gå."
Är det det budskapet jag vill förmedla till Zelda? Nej. Det är ju faktiskt jag som inte vill ha en hund som drar i kopplet, det är väl inget att hymla med? Särskilt inte inför hunden. Så jag ska fortsättningsvis säga till (ajaj eller sur harkling) när hon drar iväg, det är ju trots allt jag som har bestämt hur jag vill att hon ska uppföra sig när hon är kopplad. Det här är för övrigt ett mycket litet problem, hon drar sällan, och oftast kortvarigt, men det är en intressant principfråga. Just här har jag ju min största utmaning med just den här hunden: att våga säga till, fast hon varit så ängslig, fast hon tar åt sig så snabbt.
Beträffande ligga kvar frågade jag Memea när jag kunde förvänta mig att Zelda skulle kunna klara det. Svaret blev kort och enkelt: nu.
Zelda hade vandrat runt på upptäcktsfärd i Memeas hus - nu ropade jag på henne och sa till henne att lägga sig vid mina fötter. Det gjorde hon. Sedan skulle jag klappa litet försiktigt på henne, och visa med handen att hon skulle ligga kvar ifall hon försökte resa sig. Det gjorde jag, och då till min stora överraskning sjönk hon tillbaka i liggande och låg kvar. Hon har mer kapacitet än jag tror, mer än jag utnyttjar!

Våra andra uppgifter var att ha lärt henne ligg - vilket ju gick på första försöket, nu sitter det stabilt. Vidare att fortsätta att träna inkallning, vilket fortfarande går bra. Att skvallertrana har som sagt inte fungerat särskilt bra, men att träna små tricks och balans har vi gjort - Zelda tycker det är kul!

Tummen upp, med andra ord.

Sedan gick vi ut och övade "bakom", vilket helt enkelt betyder att Zelda ska gå bakom mig i stället för framför eller vid sidan. Praktiskt i många sammanhang! Vi gjorde även trekantsövningen som finns beskriven i Memeas senaste bok (se bild). Zelda skulle först sitta och vänta medan jag gick en liten bit bort. Sedan skulle hon komma till mig för att få ett "varsågod" och efter det fick hon springa till Memea som hade litet kalkon i handen. Till min stora glädje fungerade det direkt!

Jag insåg plötsligt hur mycket Zelda har lärt sig sedan sist - och hur mycket bättre vi känner varandra. Solsken i hjärtat!