Orsak och verkan?

Igår la Zelda sig för när soffkanten. Hon somnade, sträckte litet på sig, och föll. På vägen ner slog hon huvudet i soffbordet med en smäll.
Elände. Pip och gny. Jag försökte att inte ömka henne, det gick väl halvbra.
Det här hände vis sextiden på kvällen. När vi sedan gick ut vid nio var hon tillbaka i sin tidigare vaksamhet/oro. Hon var spänd, hade öronen så långt bakåt som möjligt, svansen ner. Människor som kom mot oss fick henne att stanna och titta ängsligt, helst ville hon bara hem.
Så nu undrar jag om hennes tröskel för vad som är skrämmande sänktes av att hon blev rädd/fick ont, om jag trots allt ömkade för mycket och fick henne att uppleva sig som liten och utsatt, eller om det kanske bara är ovant för henne att vara ute i de allt mörkare kvällarna...
Vem vet.
Det blev i alla fall en påminnelse om hur mycket hon har utvecklats under de här månaderna!