Mer facit...

Nu är vi på cafeet i Observatorielunden, jag har datorn med så att jag kan skriva en löpande redogörelse för vad som händer. På vägen hit var Zelda dämpad och vaksam. Själv är jag inte det minsta orolig. Jag har satt på henne ett flexikoppel så det kan inte bli några fler jakter oavsett vem vi möter.
På cafeet har hon svårt att slappna av – hon spanar omkring sig, skäller till när en man med stor regnrock över armen kommer förbi, skäller på en av de unga kvinnorna som arbetar på cafeet när hon plötsligt kommer ut. Hon lägger sig visserligen när jag säger till henne att göra det, men hon slappnar inte av som hon brukar.
Jag får väl göra som vid fobiträning: vänta ut henne. Vara kvar tills hennes hotsystem har slut på transmittorsubstanser, eller vad nu är som tar slut när rädslan plötsligt och överraskande ebbar ut (patienterna brukar ha svårt att tro det som sker: ”Här står jag i en kö och jag är inte rädd längre – det är ju inte klokt….”) De har oftast flytt/undvikit situationerna de varit rädda för, och därmed blivit övertygade om att rädslan hade blivit outhärdlig ifall de hade stannat kvar.
Så nu sitter vi här och väntar på att Zelda ska andas ut, dra en djup suck och lägga sig tillrätta som vanligt. Hon sitter eller står på helspänn och lyssnar, vädrar, tittar. Hon reagerar på alla ljud, det är en liten repris av första tiden .

Jag önskar att jag kunde skicka ägaren till Samoyeden en faktura på den tid det kommer att ta att få Zelda lugn och trygg igen. Morr.

Men just nu rullade hon ihop sig i en liten boll som hon brukar, hon studsade visserligen upp nästan omedelbart, och fick syn på en filt som hänger over stolsryggen mitt emot (den har hängt där hela tiden), och började morra. Så vi tittade på filten tillsammans, och nu har hon lagt sig tillrätta igen. Den här gången verkar hon kunna ligga kvar.

Det är uppmuntrande, jag kan nästan se hur hennes tröskel för hotfulla stimuli sakta sjunker. Antagligen är det här tyvärr en process som Zelda o jag kommer att få gå igenom några gånger till, så jag får försöka ta tillfället i akt och lära mig hur hon reagerar, vad som fungerar.