Hund. Flockmedlem. Barn. Kompis. Allt. Arbetsredskap. Tävlingsredskap.

Ja det är mycket vi kan ha en hund till. Det är många roller som hunden kan spela, och den roll vi ger vår vår hund kommer att betyda mycket för hur vi behandlar den.
På kafeet härom dagen tittade kvinnan bakom disken på Zelda.
"Vad söt hon är - hon är förstås ditt allt!"
Jag svarade:
"Hon är inte mitt allt - hon är min hund."
Kvinnan nickade, aningen överraskat.
"Så bra!"

Det var ingen som någonsin frågade mig om Nestor var mitt allt. För att jag var yngre? För att jag ofta hade ett eller fler barn i släptåg? För att han inte var en så uppenbar "älska-mig" hund på utsidan?

Vi definierar vår hund med vårt språk, med vår hjärnbark. Jag gissar att hunden inte kan göra likadant. Den måste hantera oss med de redskap den har, och hur det ser ut inne i hundens huvud kan vi inte veta, men kanske ana oss till om vi är tillräckligt lyhörda och inte fastnar i de begränsningar som uppstår när vi kategoriserar omvärlden. Kognitiv bias, kallas det när vi har lättare att uppfatta sådant som stämmer med det vi tror att vi ska se/höra/känna.

Så det jag ser är min alldeles egna och skräddarsydda bild av Zelda, jag skapar henne med min uppmärksamhet, med mina tankar. Då spelar det roll om jag ser henne som en "flockmedlem", som min lilla fyrbenta dotter, eller som en blivande agilitystjärna som ska formas redan från dag ett. Tycker just nu att "kompis" låter bra...

Titelförslag: Självkännedom genom hundägande? Hunden som katalysator för självkännedom? Lär känna dig själv genom din hund?