Memea träff nt 4

Nu har vi varit på vår fjärde träff med Memea. Memea arbetar mest med brukshundar - de jagar, vallar, skyddar (fast hon hjälper förstås hundaägare med alla raser). Ibland skrattar hon till över Zeldas sätt att förhålla sig till verkligheten (min tolkning...). Tur att jag inte har några andra ambitioner med Zelda än att hon ska fungera i vardagen och att vi båda ska ha kul...

Memea hade skrivit upp ett antal punkter som vi gick igenom, bland annat
prövade vi klickerträning, vi skulle se om vi kunde få Zelda att sätta ner tassen i en plastburk. Vi fick nöja oss med nosen. Jag ska nu köpa en klicker, verkar kul! Vi tränade även hundmöten med en elegant ung Malinois som bor tillfälligt hos Memea.

Annars går det mesta framåt, inte så snabbt, men märkbart. Zelda kan nu sitta och vänta medan jag tar några steg bort, hon förstår "sök" (men har svårt att hitta de gömda godisitarna), hon kan "Gå till...", och hon kan lägga sig på sidan. Hon fortsätter att komma när jag ropar.

Har någon annan en hund som inte ens försöker ta saker som kommer flygande genom luften? Om man kastar en liten skinkbit i Zeldas riktning träffar den henne i ansiktet och faller sedan ner på golvet. Då plockar Zelda upp den. Jag fortsätter och hoppas att hon så småningom ska komma på idén att fånga den i flykten. Detsamma gäller för leksaker, hon försöker aldrig ta dem innan de ligger på golvet.

Tyst liten hund, gillar inte att busa...

På nätet hittar jag en CC som söker ett nytt hem. Han beskrivs som en tyst liten hund som inte gillar att busa, vare sig med människor eller andra hundar. Efter tre månader tillsammans med Zelda förstår jag precis hur han är, och hur det kan bli på det sättet. Det är nog rätt ovanligt att behöva jobba hårt för att få en valp att våga leka, men så har det varit med Zelda. Nu för tiden kan vi ha dragkamp om hennes leksaker, och busa runt i största allmännhet, men det har krävt mycket träning och tålamod. I början släppte hon omedelbart taget om det vi intresserade oss för: "Jaha, vill du ha den? Varsågod!". Sedan ville hon inte leka mer.

Memeas råd var LEK LEK LEK! Låt henne vinna ofta, håll bara på en liten stund i taget, ge inte upp. Leta efter nya lekar som kan vara kul, odla den försiktiga leklust hon har.

Igår insåg jag hur mycket hon har utvecklats. En kompis till en av sönerna försökte lära Zelda "puss". Hon skulle slicka kompisen på munnen, och då bli belönad. Kompisen lutade sig fram över Zelda för att bli "pussad". Zelda la sig inte på rygg, gick inte undan, utan var helt bekväm med att en ny och trevlig människa ville umgås på det sättet. Hon "pussade", fick en bit skinka, verkade tycka att övningen var riktigt kul.

Och kul måste ju livet vara för en liten hund!

6-månaderspresent!

Idag fyller Zelda 6 månader. Hon inledde starkt med att väcka mig kl 3 på natten och sedan sätta vid dörren och pipa. Jag tog ut henne - det visade sig vara ett klokt beslut. Hon både kissade o lämnade en liten hög efter sig. Nu, tänkte jag, har hon visat att hon är rumsren på riktigt, hurra!
När vi sedan kom upp igen somnade hon inte om, utan fortsatte att pipa. Så småningom tog jag ut henne en gång till, hon kissade en gång till. Efter det somnade vi båda.
Och nu kommer Mercy, min vita städhjälp med en lite påse... "Accident on the carpet".
Så på något sätt räckte inte den första nattrundan, hon behövde uppenbarligen lämna två små högar, och jag missade den andra...
Jag ska nog inte ge henne ben att tugga på på kvällen, antar att det var det som gjorde att det blev så bråttom.
Helt klart är i alla fall att hon förstår att hon ska ut när det gäller, det är en förträfflig sexmånaderspresent från henne till mig!

Tack!

God nyhet: Zelda har börjat återgå till sitt gamla jag.
I går morse lekte hon med Poppy, en del andra hundar vimlade runt, och plötsligt dök det upp en Golden Retriever hon inte hade träffat tidigare. Hon sprang undan, jag ropade på henne, men hon vågade sig inte riktigt tillbaka.
Då frågade den nya hundens ägare om Zelda var rädd. Jag svarade ja, och då kallade ägaren omedelbart in sin lydiga hund. Hunden fick sätta sig, vilket gjorde att Zelda vågade komma och sätta sig bakom mina ben. Därifrån tog det inte många sekunder innan hon vågade hälsa, och sedan var det inga problem.
TACK säger jag, för detta hänsynsfulla bemötande!

Samoyed igen!

Idag blev det repris - den vita Samoyeden kom farande mot oss, husse var utom synhåll. Den här gången var jag bättre förberedd. Jag lyfte upp Zelda, haffade hunden, och släpade iväg med honom i den riktning han kommit ifrån.
Mycket riktigt, där var husse.
De som känner mig kommer att bli överraskade att höra att jag hotade honom med att ringa polisen nästa gång, med mera.
Så går det när man har hetsat upp sig som jag hade gjort, och inte har sett till att lugna ner sig.
Han blev till slut arg (mycket begripligt, jag var inte trevlig). Han påpekade att han redan hade hört vad jag ansåg om honom och hans hund, trettiosju gånger. Att han hade bett om ursäkt. Att även jag hade ett problem med min hund: att hon drabbades av panik.
Poppys husse drog sig diplomatiskt (och klokt) undan, hundarna som nu var mycket lugnare än vi ägare vandrade runt litet förstrött.
Till slut bad jag om ursäkt för att jag varit så otrevlig, vi blev sams, och så småningom gick Samoyed o husse vidare.
Nu först började jag fundera på hur situationen kan lösas. Kanske kan vi träna Samoyeden att komma till mig i stället för att intressera sig för Zelda. Kanske kan vi änja Zelda vid att han kommer farande så att hon inte blir rädd när det sker. Eller så...
Ser nu fram emot att träffa dem nästa gång för att se hur vi kan komma vidare!

Att inte älta...

kan vara svårt. Jag vaknar på natten och tänker att om jag hade kallat på Zelda en sekund tidigare så hade jag hunnit koppla henne när Samoyeden kom farande. Om jag inte hade haft henne lös hade hon inte kunnat fly som hon gjorde. Om, och om, och om...

Fortfarande har hennes tröskel för hot inte sjunkit tillbaka. Igår började studenterna på Handels spela hög festmusik precis när vi var på väg förbi. Zelda försökte rusa iväg, men hindrades av flexikopplet, hon försökte igen, det gick fortfande inte, hon var alldeles vettskrämd. Så småningom insåg hon att hon inte kunde springa ifrån det hemska ljudet, då började hon klättra på mig för att bli upplyft. Jag hade fortfarande inte fattat vad det var hon hade blivit rädd för, det fanns inget skrämmande i sikte, tyckte jag (jag har ju hunnit vänja mig vid Handelsfesterna, men terminen har ju just börjat, så för henne var musiken ny och oväntad). Jag fick stå och tänka, titta, lyssna ett litet tag innan jag kom på att det ju måste vara det ovana ljudet som hon reagerade på. Jag tänkte då att det bästa nog var att exponera henne, så vi vandrade av och an ett litet tag. Så småningom stängdes musiken av (högatalartest?), och en snäll brun/vit fågelhund dök upp och avledde. Zeldas svans åkte så småningom upp igen.
Själv tänkte jag ondskefulla tankar om Samoyedens ägare. Jag måste vara mer mindful - jag är övertygad om att buddisterna har rätt när de säger att den sortens tankar leder bort både från harmoni och från problemlösning.

Personlighetstest för hundar...

Hittade ett nätbaserat personlighetstest för hundar på: http://www.petconnectgame.com

Såhär blev det för Zelda: Your dog is an Organised, Gamma and High Activity type which we call the Deputy. The Deputy is a submissive, mouldable, balanced character. It happily does the leader's bidding, is easily led and controlled but prefers an orderly environment. The Deputy conforms to its leader's wishes most readily. Deputies are easy to train, willing to conform socially and team spirited. They are everybody's friend.

Testet liknar motsvarande test för människor - alla egenskaper beskrivs positivt, så att den som tar testet (eller dess ägare) brukar bli nöjd med resultatet...

Alla hjärtans dag varje dag!

Sagt av sonen när han hälsade på Zelda i morse: "Hundar väntar inte på att det ska bli alla hjärtas dag för att visa sin uppskattning, för dem är det alla hjärtans dag varje dag."

Min favoritbild från senaste fotosessionen:

Här går sönerna och jag, medan Zelda kastar ett öga bakåt på fotografen - vart tog du vägen?
När barnen var små och jag stretade med vagnar, väskor och tre små pojkar som alltsomoftast ville åt olika håll brukade jag ibland fantisera om framtiden: en dag kommer - i bästa fall - då jag är en liten tant och pojkarna har vuxit om mig.

Mitt best-case scenario har slagit in, och med Zelda som bonus. Här är bildbeviset!

"Bakom" och "Gå till..."

Nu tränar vi på "bakom", ett praktiskt kommando som ingen av mina tidigare hundar fått lära sig. Hunden ska då följa i människans kölvatten. Perfekt i trängsel eller när man inte riktigt vet vad man kan möta. Poppys ägare berättade att hans tidigare jakthundar alltid kunnat gå på det sättet (det är tydligen en grundfärdighet för den typen av brukshundar), och att många av dem tydligt kopplade av när de slapp ansvaret att möta världen först. Det går väl halvbra än så länge...
Vidare har Zelda lärt sig en variant av "marsch" (när man skickar hunden mellan sig). "Gå till Carina" (grannbarnet). Då ska Zelda springa till Carina, för där väntar en belöning. Så småningom ska hon på så sätt lära sig närmaste bekantskapskretsens namn. Så lyder i alla fall teorin. Klart är att hon tycker det är kul (i motsats till "bakom" som är mindre upphetsande än så länge...)
Bild: Från Ulla Montans 3-månadersbilder, detalj.

Rumsren!!

Igår gick Zelda till dörren och pep. Det har hon gjort en gång tidigare när hon behövde gå ut, men en gång är ju ingen gång...
Vad ville hon nu?
Jag tog ut henne, och mirakulöst nog visade det sig att även den här gången var det dags.
Detta, plus att det är flera veckor sedan hon senast använde den inofficiella inomhustoaletten, gör att jag nu betraktar henne som rumsren.
Hurra!
(Fast Memea har förberett mig på att hon kan få återfall när hon börjar löpa, vilket antagligen kommer att ske inom de närmaste två, tre månaderna...)

Tre månader idag!

Idag för tre månader sedan hämtade jag en okoordinerad liten dunboll med sylvassa mjölktänder hos Maria och Henrik utanför Norrköping. Idag har jag en hund som i stort sett ska vara färdigvuxen. Hon har vackra vita permaneneta tänder i ett perfekt bett, god kontroll över sina långa ben, och hon har lärt sig massor om den svåra konsten att umgås med människor. Hon förstår en del människospråk, fast det är fortfarande svårt att höra skillnaden mellan många ord (sitt och ligg, t.ex.). Hon har lärt sig var och när hon ska kissa m.m..
Det är det ena. Det andra är att hon har blivit skräddarsydd till sin miljö - hon reagerar inte längre på alla de höga ljud som finns i hennes vardag, hon är van vid att umgås med nya människor och ser positivt på möten med människor hon inte känner. Detsamma gäller hundar, utom just nu när hon fått ett litet återfall i skygghet efter skräckupplevelsen med Samoyeden.

I eftermiddag ska vi träffa Ulla Montan igen för fotografering nr 4, det ser ut som om det ska regna, vi får anpassa oss...

Mer facit...

Nu är vi på cafeet i Observatorielunden, jag har datorn med så att jag kan skriva en löpande redogörelse för vad som händer. På vägen hit var Zelda dämpad och vaksam. Själv är jag inte det minsta orolig. Jag har satt på henne ett flexikoppel så det kan inte bli några fler jakter oavsett vem vi möter.
På cafeet har hon svårt att slappna av – hon spanar omkring sig, skäller till när en man med stor regnrock över armen kommer förbi, skäller på en av de unga kvinnorna som arbetar på cafeet när hon plötsligt kommer ut. Hon lägger sig visserligen när jag säger till henne att göra det, men hon slappnar inte av som hon brukar.
Jag får väl göra som vid fobiträning: vänta ut henne. Vara kvar tills hennes hotsystem har slut på transmittorsubstanser, eller vad nu är som tar slut när rädslan plötsligt och överraskande ebbar ut (patienterna brukar ha svårt att tro det som sker: ”Här står jag i en kö och jag är inte rädd längre – det är ju inte klokt….”) De har oftast flytt/undvikit situationerna de varit rädda för, och därmed blivit övertygade om att rädslan hade blivit outhärdlig ifall de hade stannat kvar.
Så nu sitter vi här och väntar på att Zelda ska andas ut, dra en djup suck och lägga sig tillrätta som vanligt. Hon sitter eller står på helspänn och lyssnar, vädrar, tittar. Hon reagerar på alla ljud, det är en liten repris av första tiden .

Jag önskar att jag kunde skicka ägaren till Samoyeden en faktura på den tid det kommer att ta att få Zelda lugn och trygg igen. Morr.

Men just nu rullade hon ihop sig i en liten boll som hon brukar, hon studsade visserligen upp nästan omedelbart, och fick syn på en filt som hänger over stolsryggen mitt emot (den har hängt där hela tiden), och började morra. Så vi tittade på filten tillsammans, och nu har hon lagt sig tillrätta igen. Den här gången verkar hon kunna ligga kvar.

Det är uppmuntrande, jag kan nästan se hur hennes tröskel för hotfulla stimuli sakta sjunker. Antagligen är det här tyvärr en process som Zelda o jag kommer att få gå igenom några gånger till, så jag får försöka ta tillfället i akt och lära mig hur hon reagerar, vad som fungerar.

Loss!

Vad tänker vi när vi ska lära hunden "loss"? Kanske "Nu dj...ar ska du släppa det du har hittat och låta mig ta (och konfiskera) det. Här är det JAG som bestämmer". Tonfallet och kroppsspråket blir därefter, hunden blir orolig och antagligen mer benägen att vakta sin skatt, eller om den är en känslig liten själ som Zelda så blir den ängslig, släpper visserligen föremålet men är sedan ensam i världen, för den har blivit rädd för husse/matte.
Så jag har tränat såhär: när Zelda har hittat något som är kul, det kan vara en av hennes leksaker, ett tuggben eller en strumpa, har jag hämtat en extragod liten bit ost eller liknande. Jag har satt mig nära henne, fast inte så nära att hon har försökt att springa undan med sin skatt.
"Gissa vad jag har..." jag låtsas äta lite själv.
Hon blir intresserad, måste kolla vad jag gör. Hon släpper benet/strumpan, kommer fram, får en liten ostbit. Jag gör ingenting, hon återgår till strumpan. Jag sätter mig litet närmare, viftar plötsligt med en ostbit och säger "Loss". Hon släpper omedelbart strumpan för att ta osten.
Det här har vi tränat rätt mycket på, av nödvändighet. Hon är nu betydligt snabbare än jag, så jag skulle aldrig kunna ta ifrån henne något bärbart som hon springer iväg med.

Nu tror jag att hon uppfattar situationen såhär: "Kul, Åsa gillar att låna mina grejor, och så får jag en belöning när hon får hålla i dem en liten stund!" Nio gånger av tio får hon omedelbart tillbaka sitt föremål, men i morse när hon hade hittat mina glasögon fick hon finna sig i att jag behöll dem. Det var första gången jag verkligen behövde ett fungerande "Loss", och det fungerade perfekt!

"Loss" har blivit ett kul kommando, hon tittar upp med glad och förväntansfull min och släpper/spottar ut blixtsnabbt...

Början till facit...

Idag är Zelda väldigt trött. I morse visade hon tänderna för första gången när vi träffade en Springer Spaniel som hon inte stött på tidigare - det var bara för ett kort ögonblick, men gårdagens glada nyfikenhet på nya hundar var helt borta. Vi träffade även några mindre hundar som hon känner, dem blev hon inte rädd för, men någon leklust hade hon inte.
"Det tar en vecka innan de hämtar sig", sa en av de andra småhundsägarna när vi diskuterade det inträffade. Lilla Poppy, dvärgschnautzern, har varit med om en liknade situation för någon månad sedan, då var det två Borzoier som for iväg efter henne. Hon är lyckligtvis helt återställd nu, såvitt det går att bedöma.

Så nu får Zelda gå i koppel den kommande veckan för att undvika fler flyktreaktioner. Undrar om det finns ngt annat jag kan göra för att påskynda hennes återhämtning, gissar att det bästa är att ta det lugnt men att för övrigt vara som vanligt. Låta henne träffa sina garanterat icke-skrämmande hundkompisar.

Jagad igen...

Så var det dags igen. Igår kväll kom en ljus fläck farande i mörkret i Observatorielunden. Jag ropade till mig Zelda, men precis innan jag hann koppla henne fick hon också syn på den stora vita hunden som närmade sig i raketfart. I bakgrunden ropade husse på sin hund.
Zelda flydde, hunden som visade sig vara en Samoyed for efter.
Så småningom hördes höga skrik - jag vet inte hur jag bättre ska hunna beskriva det, det var samma ljud som för några månader sedan när hon inte hann undan en terrier...

Sedan kom Samoyeden lunkande tillbaka, och jag hittade Zelda som tryckte bakom en buske med svansen utmed magen. Jag kopplade henne, och så gick vi tillbaka till Samoyeden och hans husse. Jag var färdig att begå mord, inte på hunden men på hans ägare. Ägaren förklarade:
1. Hunden var snäll.
2. Ägaren hade svårt med inkallningen.
3. Hans hund uppfattade det som sin uppgift att springa fram och hälsa andra hundar välkomna till parken.

Jag svarade:
1. Hur snäll hunden än är hade han skrämt min hund, hur skulle Zelda kunna veta att han inte var farlig? Och det sista Zelda behöver just nu är att bli skrämd av andra hundar.
2. Om han inte kan kalla in sin hund ska han inte ha den lös.
3. På den tredje kommentaren brydde jag mig inte om att svara, det verkade meningslöst.

Hursomhelst så tänkte jag att det nog skulle vara bra för Zelda att få lugna ner sig tillsammans med den andra hunden, så jag bad ägaren att hålla sin hund kopplad, Zelda fick gå lös, och så gick vi ett varv tillsammans. Zelda blev alltmer intresserad av Samoyeden som nu hade tappat allt intresse för henne, så hon kunde smyga fram och nosa honom i baken, hennes svans kröp sakta fram, och efter ett tag hade hon tillsynes slutat oroa sig för honom och började uppföra sig som vanligt. (Fast hon blev påtagligt glad och lättad när vi började gå hemåt).

Medan vi gick där såg jag på henne med fysiologiska glasögon. Säkert var hennes lilla kropp översvämmad av stresshormoner, varenda cell påverkad av jakten hon varit med om. Synapserna i hennes hjärna, inställningen av hennes trösklar för perception, allt detta hade den aningslösa ägaren till Samoyeden påverkat i en negativ riktning. Ska bli intressant att se hur länge reaktionen sitter i, om hon kommer att vara med ängslig och på sin vakt de närmaste dagarna, eller om hon kommer att återhämta sig snabbare nu när hon är äldre.

Jag har lyckats undvika den här sortens problem genom att omedelbart koppla henne så snart det dyker upp en okänd hund, men igår hann jag inte. Mitt fel som tog henne till en plats där jag vet att det finns risk att träffa lösa hundar som ägarna inte har kontroll över? Det är en svår avvägning.

Jag försöker att lära henne ett annat sätt att möta nya hundar: att sitta intill mina ben, och att gå fram när hon får lov. Tror att detta är lika användbart för en liten flyktbenägen hund som för en större som gärna vill kasta sig fram. Då tar jag ansvaret för att hålla undan framrusande entusiastiska stora hundar, vilket har gått fint fram till igår... (Och hade hon inte drabbats av panik och rusat iväg hade det säkert gått utmärkt även med Samoyeden som mycket riktigt var en snäll om än ouppostrad hund...)

Att vara hund i innerstan...

De första veckorna var Zelda nästan alltid rädd när vi var ute. Jag tänkte ibland att hon hade mått bättre av att hamna på landet, eller i en lugn villförort, och fick dåligt samvete.
Det har jag inte längre. Idag har hon exempelvis träffat en PowderPuff/chihuahuakorsning, en Westie, en jämnårig Amstaff, en äldre Cockerspaniel. Hon har blivit klappad av ett tiotal nya personer. Hon har blivit utskälld av en Ridgeback. Vi har åkt buss och tunnelbana. Hon är glad, intresserad, positiv till nya hundar och nya människor. Stadshunder får automatiskt intressanta och utvecklande promenader - det händer nya saker hela tiden, och Zelda har blivit en cool ung dam som tar det mesta med ro.

Och om en liten stund kommer taxkompisen Vera på besök för att leka litet.

(Sagt om Zelda av en bekant som inte är så förtjust i hundar: "Hon är inte som en hund, hon är mer som ett litet väsen...")

Underbar hanvalp på 4 månader, blandras mellan schäfer o labrador söker nytt hem pga av jobb på heltid.

Läser fortfarande tvångsmässigt hundannonser. Så gott som dagligen skaffar jag mig en överblick över de hundar som blivit över, dem de nuvarande ägarna har tröttnat på eller inte förmår behålla. Just nu verkar många som haft en valp över sommaren upptäcka att de faktiskt börjar arbeta.
Heltid.
Vilken oförutsedd utveckling!

Så hunden måste bort. Sorgligt både för valpen och för ägarna som förväntansfullt bar hem sin söta valp för åtta korta veckor sedan.
Det är svårt att inte klandra den som säljer en valp till en köpare som inte har tänkt igenom hur hundens dagar ska se ut efter sommaren. Svårt att inte tycka att hundköparen borde ha tagit reda på vad en valp på fyra månader klarar av...

När jag hämtade Nestor på Hundstallet satt han i samma rastgård som en ungefär jämnårig (6 månader) Dobermanblandning. Den valpen hade lämnats ensam i tio timmar varje dag, berättade personalen, och fått stryk när ägarna kom hem och upptäckte att han hade kissat o bajsat inomhus. De lämnade in honom med kommentaren att han inte gick att uppfostra...

Dagen efter.

Hur vet vi vad vi eller ngn annan har lärt oss/sig? Enligt en artikel jag just har läst kan vi inte veta det förrän dagen efter - då först har hjärnan hunnit sortera och organisera dagens händelser. Det kan leda till vi vaknar med kunskaper eller färdigheter vi inte hade när vi somnade.
Kanske är det därför Zelda gick perfekt i kopplet igår, efter katastrofkvällen i förrgår?

Hund. Flockmedlem. Barn. Kompis. Allt. Arbetsredskap. Tävlingsredskap.

Ja det är mycket vi kan ha en hund till. Det är många roller som hunden kan spela, och den roll vi ger vår vår hund kommer att betyda mycket för hur vi behandlar den.
På kafeet härom dagen tittade kvinnan bakom disken på Zelda.
"Vad söt hon är - hon är förstås ditt allt!"
Jag svarade:
"Hon är inte mitt allt - hon är min hund."
Kvinnan nickade, aningen överraskat.
"Så bra!"

Det var ingen som någonsin frågade mig om Nestor var mitt allt. För att jag var yngre? För att jag ofta hade ett eller fler barn i släptåg? För att han inte var en så uppenbar "älska-mig" hund på utsidan?

Vi definierar vår hund med vårt språk, med vår hjärnbark. Jag gissar att hunden inte kan göra likadant. Den måste hantera oss med de redskap den har, och hur det ser ut inne i hundens huvud kan vi inte veta, men kanske ana oss till om vi är tillräckligt lyhörda och inte fastnar i de begränsningar som uppstår när vi kategoriserar omvärlden. Kognitiv bias, kallas det när vi har lättare att uppfatta sådant som stämmer med det vi tror att vi ska se/höra/känna.

Så det jag ser är min alldeles egna och skräddarsydda bild av Zelda, jag skapar henne med min uppmärksamhet, med mina tankar. Då spelar det roll om jag ser henne som en "flockmedlem", som min lilla fyrbenta dotter, eller som en blivande agilitystjärna som ska formas redan från dag ett. Tycker just nu att "kompis" låter bra...

Titelförslag: Självkännedom genom hundägande? Hunden som katalysator för självkännedom? Lär känna dig själv genom din hund?

Hund? Häst?

Zelda går som en häst igen på kvällen - långsamt ut, snabbt hem. Hon verkar vara litet mörkrädd (hon behöver vänja sig vid att gå i mörker).
I kväll blev jag irriterad. På vägen ut gick hon lugnt, men på väg hem rusade hon framåt, jag stannade och sa dessutom nej när hon drog. Två steg senare var det likadant igen. Och igen. Om jag vände och gick tillbaka (bort) så gick hon hur fint som helst, men så snart vi vände hemåt så var vi där igen.
Konflikt.
Hon drar framåt för att hon tycker att det är skrämmande att vara ute i mörkret. Hennes oro blir inte bättre av att jag bråkar med henne. Dessutom känns det extremt fånigt (dömande tanke, jag vet) att bråka med en pytteliten hund som inte kan ta till sig det man säger. Till slut tappade jag humöret och ryckte till i kopplet.
(Jo, jag skäms, men så var det).
I det läget gav jag upp, och bar henne sista biten.
Det här påminner också om hur hon har utvecklats - första veckorna var det såhär varenda gång vi gick ut...
Det kan inte var lätt att väga 4 kg och att ha en vuxen människa i andra änden av kopplet...

Ledarskap? Lärarskap?

Intet är som dekonstruktionens fröjder... Har just läst "Alfasyndromet" där Anders Hallgren dekonstruerar begreppen dominans, ledarskap, och rangordning.
Andres H nämner inte Cesar Millan med namn, men som jag läser hans bok är den en replik/kommentar/protest mot Millans sätt att beskriva maktbalansen mellan människan och hunden.
Boken är ytterst läsvärd, och den får mig att tänka, igen, på Jan Eliassons kloka ord: "Använd den kunskap ni har - det finns alldeles för mycket oanvänd kunskap..."

Det finns mycket kunskap om inlärning, om hundars beteende, om vargars beteende (i den mån det är relevant). Den kunskapen finns på universiteten, vars vargforskare lever intill vargar, registrerar deras beteende och tolkar sina observationer utifrån vedertagna vetenskapliga metoder. Hundforskare belyser olika aspekter av hundars beteende. Det finns massor av kunskap hos uppfödare som har sett mängder av tikar och mängder av valpar. Kunskap finns inom psykologin där det ständigt forskas kring inlärning, eller inom psykiatrin/psykoterapin där vi har utvecklat metoder för att hjälpa patienter träna sig själva i att sluta med oönskade beteenden.

Problemet är att den här kunskapen är komplex, ibland svåråtkomlig, och den ger sällan något enkelt svar av typen: gör såhär. Det är alldeles för många faktorer som behöver vägas in. Med våra patienter kan det ta månader att göra en tillräckligt omfattande analys av exempelvis beteendet att skära sig för att det sedan ska gå att arbeta fram alternativ, hitta "stopp-punkter", och kunna bromsa sig. (Det betyder inte att vi inte försöker från dag ett, men det är många faktorer som påverkar ett beteende, och de kan dessutom variera i styrka över dygnet. De kan påverkas av mättnad och av nykterhetsgrad, av hur frisk eller sjuk individen är, av om hon har sovit eller legat vaken under natten, av om hon har rört på sig eller stannat i sängen hela dagen... Det var bara några faktorer vi kan behöva ha kläm på, det finns fler...)

Jag tyckte att det fanns mycket att hämta i Cesar Millans bok, särskilt uppskattade jag hans inställning att det är vi människor som skapar hundar som inte vet hur de ska bete sig, och att det därför är vårt ansvar att försöka hjälpa dem att komma rätt igen. Vidare hans betoning av vikten av att gå med sin hund. Jag gissar att hans betoning på hundens behov av fysisk aktivitet och av att komma ut och uppleva världen har varit till stor nytta för många hundar i USA där promenader uppenbarligen inte är något naturligt inslag i vardagen för många. Han är betydligt mer nyanserad i skrift än i de åskådarvänliga klipp vi ser i hans TV-program.

När det gäller rangordning och dominans är det dock bättre att läsa Anders Hallgrens bok om man vill bli uppdaterad...

Hos Memea nr 3.

Igår talade vi en hel del om att säga nej och om att sätta gränser. Jag är fortfarande för mesig, för otydlig, säger Memea.
Jag vet.
När det gäller att dra i kopplet påpekade Memea att Zelda antagligen inte uppfattar att jag inte tycker att hon ska dra i kopplet bara för att jag stannar. Jag måste berätta för henne att detta är ngt jag inte gillar. Jag såg en liten träningsvideo där tränaren hade ett flexikoppel och konstaterade att det var så bra eftersom hunden inte kunde koppla ihop det tråkiga som hände - tvärstopp - med ägaren som dessutom skulle se till att vara vänd bort från hunden när det tog stopp. Vad signallerar det?
"Det är inte jag, det är gud, eller naturlagarna som bestämmer var du ska gå."
Är det det budskapet jag vill förmedla till Zelda? Nej. Det är ju faktiskt jag som inte vill ha en hund som drar i kopplet, det är väl inget att hymla med? Särskilt inte inför hunden. Så jag ska fortsättningsvis säga till (ajaj eller sur harkling) när hon drar iväg, det är ju trots allt jag som har bestämt hur jag vill att hon ska uppföra sig när hon är kopplad. Det här är för övrigt ett mycket litet problem, hon drar sällan, och oftast kortvarigt, men det är en intressant principfråga. Just här har jag ju min största utmaning med just den här hunden: att våga säga till, fast hon varit så ängslig, fast hon tar åt sig så snabbt.
Beträffande ligga kvar frågade jag Memea när jag kunde förvänta mig att Zelda skulle kunna klara det. Svaret blev kort och enkelt: nu.
Zelda hade vandrat runt på upptäcktsfärd i Memeas hus - nu ropade jag på henne och sa till henne att lägga sig vid mina fötter. Det gjorde hon. Sedan skulle jag klappa litet försiktigt på henne, och visa med handen att hon skulle ligga kvar ifall hon försökte resa sig. Det gjorde jag, och då till min stora överraskning sjönk hon tillbaka i liggande och låg kvar. Hon har mer kapacitet än jag tror, mer än jag utnyttjar!

Våra andra uppgifter var att ha lärt henne ligg - vilket ju gick på första försöket, nu sitter det stabilt. Vidare att fortsätta att träna inkallning, vilket fortfarande går bra. Att skvallertrana har som sagt inte fungerat särskilt bra, men att träna små tricks och balans har vi gjort - Zelda tycker det är kul!

Tummen upp, med andra ord.

Sedan gick vi ut och övade "bakom", vilket helt enkelt betyder att Zelda ska gå bakom mig i stället för framför eller vid sidan. Praktiskt i många sammanhang! Vi gjorde även trekantsövningen som finns beskriven i Memeas senaste bok (se bild). Zelda skulle först sitta och vänta medan jag gick en liten bit bort. Sedan skulle hon komma till mig för att få ett "varsågod" och efter det fick hon springa till Memea som hade litet kalkon i handen. Till min stora glädje fungerade det direkt!

Jag insåg plötsligt hur mycket Zelda har lärt sig sedan sist - och hur mycket bättre vi känner varandra. Solsken i hjärtat!

Memea, träff nr 3.

Idag ska vi träffa Memea igen, och redovisa vad vi åstadkommit sedan sist. Skvallerträningen har jag inte lyckats med, men mycket annat gå åt rätt håll.
Jag funderar på vad jag upplever som det största problemet just nu. Inte så mycket, som tur är. Det jag hest skulle vilja att hon kunde är "ligg och stanna", så att jag skulle kunna lägga henne vid behov, och att hon skulle vänta i lugn o ro tills det var dags att gå.
Hon kan visserligen "ligg", och hon kan "vänta", men bara en liten stund.
Ska bli intressant att höra vad Memea säger!

Orsak och verkan?

Igår la Zelda sig för när soffkanten. Hon somnade, sträckte litet på sig, och föll. På vägen ner slog hon huvudet i soffbordet med en smäll.
Elände. Pip och gny. Jag försökte att inte ömka henne, det gick väl halvbra.
Det här hände vis sextiden på kvällen. När vi sedan gick ut vid nio var hon tillbaka i sin tidigare vaksamhet/oro. Hon var spänd, hade öronen så långt bakåt som möjligt, svansen ner. Människor som kom mot oss fick henne att stanna och titta ängsligt, helst ville hon bara hem.
Så nu undrar jag om hennes tröskel för vad som är skrämmande sänktes av att hon blev rädd/fick ont, om jag trots allt ömkade för mycket och fick henne att uppleva sig som liten och utsatt, eller om det kanske bara är ovant för henne att vara ute i de allt mörkare kvällarna...
Vem vet.
Det blev i alla fall en påminnelse om hur mycket hon har utvecklats under de här månaderna!

Vad en gäspning kan säga...

Vad känner en hund? Inbillar vi oss att hunden förstår oss bättre än den gör, som icke-hundägare ofta hävdar, eller har vi verkligen den känslomässiga kontakt som vi upplever så starkt? Hur ska vi få reda på det?
Nu kommer det hjälp från ett oväntat håll: den vanliga gäspningen.
Tidigare studier har visat ett samband mellan empatisk förmåga hos människor, och hur lätt de blir "smittade" av att andra gäspar. Idag läser jag om en motsvarande studie som gjorts på hundar. Det visar sig att när försökspersonerna gäspade så gäspade ofta försökshundarna också. Om människorna bara öppnade munnen gäspade hundarna inte.
Slutsatsen blir att hundens spegelneuron läser av vårt kroppsspråk, och synkroniserar hundens känsloläge med människans.
En poäng till oss hundägare! Och så otippat att det skulle vara en så vanlig företeelse som en gäspning som gav oss första experimentella beviset för att det vi upplever faktiskt finns, och inte bara är ett resultat av önsketänkande...

Om konsten att inte säga nej...

Om Cane Corso står det ofta att hundarna, trots sin storlek, är känsliga och att de helst ska tränas med positiv förstärkning. Jag skulle rekommendera att den som vill lyckas med en Cane Corso börjar med att skaffa sig en Chinese Crested. Bättre lärare kan man inte få!
Zelda förstärker mig varje gång jag håller träningen helt positiv (går det bra får hon en belöning, får hon hjärnsläpp och gör något annat än det jag vill att hon ska göra så kommer ingen belöning). Hon deltar då med stor entusiasm, viftar på svansen, försöker lista ut vad jag vill att hon ska göra. Ibland är det jag som får hjärnsläpp och säger "nej!" när hon inte gör som jag hade tänkt (t.ex. att hon kommer fast jag hade sagt att hon skulle stanna). Nejet tolkar hon som att nu, av någon obegriplig anledning, får hon inte träna längre. Svansen sjunker ner och hon blir osäker, och därmed oemmottaglig för ytterligare träning för en stund. På det sättet blir jag omedelbart bestraffad om jag tappar mitt fokus på att arbeta med positiv förstärkning. Bättre lärare kan man nog inte få, jag har i stort sett slutat helt! I motsats till sin ägare är hon totalt konsekvent - varenda gång jag reagerar negativt slutar hon samarbeta. Tack Zelda - jag vet ju dessutom att negativa konsekvenser är helt meningslösa - det är uppenbart att hon gör så gott hon kan. Lika uppenbart att hon glömmer, eller att jag är otydlig. Det blir ju inte bätter av bestraffning.
Det är ju så att grunderna behöver nötas in om och om igen. Jag känner så väl igen detta från terapin - när en patient lyckats med någonting som är svårt för henne två eller tre gånger börjar både hon och terapeuten förvänta sig att hon ska klara liknande svårigheter utan några större problem i framtiden. Det gör hon nästan aldrig, och den som inte inser detta blir lätt besviken, arg och uppgiven. Det för inte terapin framåt. Det gäller istället att låta de första lyckade gångerna ge hopp inför det fortsatta arbetet, då är det lättare att jobba på, konsekvent och med tillförsikt.
Foto: Göran Kåver

Orättvist beskylld...

Igår var den nytvättade vardagsrumsmattan fuktig. Hur var det möjligt? Jag tyckte att jag hade hållit Zelda under uppsikt kontinuerligt utom när hon just hade kissat ute. Men mattan var fuktig, det gick inte att komma ifrån. Så jag tvättade den, Zelda deltog med entusiasm. (Det var ju alldeles för sent att klaga på henne..). För att mattan skulle torka vek jag upp den, och nu när vi kom hem var golvet fullt med små vattendroppar där mattan hade legat.
Det var inte Zelda som hade blött ner mattan, det var fåglarna! Det stänker när de badar, och mattan ligger nu närmre fågelburen än tidigare.
Det betyder att det har gått rätt många dager utan missöden inomhus vilket är väldigt skönt!!!
I bild: boven i dramat.

Vad gör Cane Corson med resten av sin hjärna?

Här är en bild av en fullvuxen Cane Corso och en människa, för skalan. Det ser ut som om hundens huvud, och därmed hans hjärna, skulle vara minst lika stora som människans.
Zelda har en mycket mindre hjärna.
Väldigt mycket mindre.
Ändå kan den uppenbarligen lösa samma uppgifter, lika snabbt, som Cane Corsohjärnan. Är inte det litet märkligt? Visserligen är Cane Corsokroppen större, men antalet muskler är ju detsamma, det är samma signaler som ska ut från hjärnan när hunden ska springa, hoppa eller äta. Det är uppenbarligen inte svårare att lösa livets utmaningar med en liten hjärna - varför då ha en som är stor? Hjärnor är dyrbara att underhålla. Är kanske antalet neuron detsamma, kanske har Zelda en snitsig miniatyriserad variant?
Som tur är finns det svar på frågan - vilken blivande veterinär som helst kan säkert berätta hur det är. Det här är en underbar konsekvens av att leva i just den här tiden - vi behöver inte gissa, hårt arbetande vetenskapsmän/kvinnor har tagit reda på hur det ligger till. Jag återkommer om detta!

I natt drömde jag om Zelda (antar jag). I en rad med skyltdockor som var uppklädda på alla möjliga sätt fanns det en med bar överkropp - en manlig docka, och det var på hans släta bröstkorg som jag skulle skriva vår relationshistoria, definiera vårt förhållande. Zelda och jag hade en något traumatisk dag igår - vi knallade iväg för att titta på Prideparaden. Hon gick i koppel som en ängel, verkade inte vara särskilt besvärad av att bli blöt. Sedan gick det bara utför. Paraden inleddes med en bunt enorma och ovanligt högljudda motorcyklar. Det var trångt. Hon blev rädd. Så småningom kom musik på hög volym, visselpipor, och mer kallt vatten ovanifrån. Jag tog upp henne, höll henne innanför regnjackan, men hon skakade i hela kroppen, tittade bort, försökte stänga omvärlden ute. Jag gav upp rätt snart och gick hem, men då blev hon så uppvarvad att hon inte kunde gå överhuvudtaget utan vara rusade hit och dit. Till slut fick jag bära henne. Det här känner jag igen sedan tidigare, och från mina patienter. Det vore bra med ett kommando som betyder "lugna ner dig, samla ihop dig" - men jag var inte kreativ nog att komma på något just då.

Efteråt försökte jag fundera igenom situationen. Var det dumt att ta md henne? Nej, hon ska kunna följa med överallt, inklusive gatufester m.m. Borde hon ha haft ett regnplagg (det hade ju jag) så att hon inte skulle bli så kall? Antagligen. I motsats till många andra hundar har hon ingen underull i sin tunna päls så hon blir blöt in på huden redan vid första droppen. Skulle jag ha stannat kvar, väntat ut henne så att hon hade börjar intressera sig för omgivningen? Kanske, men regnet tilltog och hon frös.

Hon är redan oerhört känslig för min sinnesstämning. Om jag kastar ett misstänksamt öga på henne - du behöver väl inte kissa, du tänker väl inte kissa? - så kommer hon av sig direkt. Hon sätter sig och tittar uppmärksamt tillbaka. Det är som att ha en liten radar riktad rakt mot sitt ansikte, eller sitt hjärta.

Så jag funderar en hel del på vår relation, på hur den ska bli så trygg som möjligt för henne, på hur jag ska kunna ta tillvara hennes reaktiva lilla natur. Därav drömmen, antar jag...
Eller så handlade den om någon helt annan...

"Loss" och vacker tass...

Nu tränar vi loss - det har inte riktigt gått tidigare eftersom Zelda mestadels har släppt det hon haft i munnen så snart jag har tittat på henne. Nu är hon morskare, och hon har börjat springa iväg med sådant hon vill behålla.
Så nu beväpnar jag mig med något riktigt gott, och går fram till henne medan hon t.ex. gnager på ett tuggben och säger "loss". Hon släpper tuggbenet och tar ostbiten. Duktig hund! Osv.
Sedan har vi haft ett genombrott: för första gången sa hon till att hon ville gå ut i morse. Vi satt i köket med dörren till resten av våningen stängd. Hon gick mot dörren, gnällde litet. Ner på gården i ilfart (jag hoppades att det var dit hon ville, det hade lika gärna kunnat vara att hon var sugen på en leksak som låg i något annat rum.) Men mirakulöst nog rusade hon till hörnet som blivit utedass för valp och gjorde det hon skulle. Tänk att man kan bli så uppmuntrad för en sådan sak!
Sedan har vi börjat med "tass". Igår höll jag en bit godis i handen och gav den inte till henne förränn hon la sin tass på min hand. Efter några minuter hade hon räknat ut hur hon skulle göra för att få handen att öppna sig som genom magi - innan hon kom på hur hon skulle göra la hon sig och tittade intensivt på mig - "Jag ligger. Ser du inte att jag ligger? Varför kommer det inget godis?" Jag var ståndaktig och väntade utan att göra någonting. Då började hon testa andra sätt att komma åt godiset, och efter en liten stund försökte hon krafsa upp handen. Bingo - godis och beröm. Idag kommer hon ihåg precis vad vi gjorde igår, och lägger tassen på min hand direkt.
Det är väldigt kul att se hur hon problemlöser. CC beskrivs ofta som mycket lättlärd, men svårstyrd. Det är lätt för dem att förstå vad de ska göra, men inte alltid lätt att få dem att göra det...

Gå i koppel... igen...

Har insett att det inte behövs en strategi utan många för att få det jag vill ha: en hund som inte drar i kopplet. När vi kommer ut vill hon exempelvis numera gärna rusa iväg framåt. Det visar sig att det bara behövs att jag säger "gå fint" för att hon ska koncentrera sig på mig och inte på det som väntar längre fram. (Låter kanske uppenbart, men jag har omedvetet delat upp promenaden mentalt. Vi går dit vi ska. Där tränar vi litet. Jag har glömt att omedelbart använda hennes nya färdigheter i vardagen där de behövs. Det här låter pinsamt dumt, men jag tror inte att jag är ensam om att trassla till det för mig i onödan...)

När jag går målmedvetet följer hon utan problem, travar på vid min sida. Så snart jag blir ofokuserad tappar hon också fokus och börjar se sig om efter andra roliga saker att intressera sig för. Jag måste få bättre kläm på vilka signaler jag skickar till henne!