"Haha, mig skrämmer du inte!"
"Iiiiih!" (Eller varianter som Aaaah eller Oooooo)
"HJÄLP!!!!"
"Det var en kaxig liten en."
"Förbannade småhundar!" Sagt av en elegant äldre dam tungt lastad med kassar.
"Vovov på dig själv dumma hund."
En del blir förstås rädda av att det kommer ett oväntat skall från en hund de inte ens har sett, men många verkar snarast förolämpade. Det tar det personligt, de bryr sig om vad Nemi tycker om dem. Hon är ju en mycket liten hund, hon går i koppel och kan inte slita sig, det är svårt att tro att någon skulle känna sig hotad.
Är inte det rätt intressant?
Men eftersom det är oartigt och otrevligt att uppföra sig som hon ibland gör jobbar vi vidare med skvallertäning och avledning som nu fungerar fint om vi möter en enstaka människa, exempelvis tidigt på morgonen. Om vi däremot går på en trottoar med en ständig ström av mötande människor kan Nemi vara helt lugn i flera kvarter, och sedan plötsligt skälla på någon vars uppsyn (?) hon inte gillar (nu talar vi inte om joggare eller skateboardåkare).
Jag behöver vara särskilt uppmärksam vid övergångsställen, när jag själv går fortare än vanligt, om en grupp ungdomar går och småknuffas. Ibland kan långa kjolar vara provocerande, ibland inte.
Att gå ut med bara Zelda är som att gå med en halv hund. Hon drar inte i kopplet, klarar möten med allt som dyker upp, hänger med på det mesta utom parker där det finns lösa hundar. Att gå ut med Nemi är en heltidssysselsättning, det går knappast att koppla av i två sekunder (nu överdriver jag, men bara litet). Men det ska bli ordning även på detta.
17 kommentarer:
Hm, känner igen Asta i det du beskriver. Fungerar skvallerträning? Jag tror att jag ska pröva det för att fya henne verkar bara göra det hela värre.
Vi kör såhär: när Nemi ser något hon tycker verkar suspekt så belönar jag henne för att hon tar kontakt med mig (godis), sedan belönar jag igen genom att göra allt jag kan för att vi ska ta oss bort från det hon reagerat på (går över på andra sidan gatan, går in i en butik, vad som nu är möjligt.) Jag ger henne annat tatt tänka på genom att låta henne sitta, eller ligga eller gå runt mina ben.
Tanken är att detta ska hjälpa henne att hålla sig lugn även i situationer då hon börjar jaga upp sig eftersom vi i görligaste mån undviker att hon fortsätter att går upp i varv. Målet är att hon ska kunna lugna sig snabbt i en stressande situation, och inte behöva jaga upp sig till skall eller utfallsnivå.
Jag tycker redan att jag ser en påtaglig förbättring, men det är en bit kvar. Nackdelen med den här metoden är att man hela tiden måste vara steget före, så det är svårt att inte missa ibland.
Jag är övertygad om att olika hundar kan behöva olika träning. Jag är ganska säker på att straff (mer obehag i en situation som redan är obehaglig) inte skulle fungera på Nemi. Så vi måste nog alla pröva oss fram till det som hjälper våra hundar på bästa sätt.
Att oväntat rycka till i kopplet som C Milan (sett på teve) gissar jag inte är ett alternativ för dig att ändra hennes fokus genom att hon kommer av sig. Men annan oväntad fysisk beröring? (Vill minnas att det i ett inslag på teve sas att Norge, Sverige och Finland ligger före i agility-tävlan därför att man här använder belöningsträning i stf "hårdhandskarna"...)
Såhär tänker jag: jag vill inte att hon ska tro att det kan hända oväntade, tråkiga saker när som helst. Ett oväntat koppelryck skulle antagligen göra henne mer vaksam, inte mindre, och jag vill absolut inte att hon ska fokusera på mig för att kolla om jag tänker utsätta henne för fler tråkigheter.
Vi får väl också komma ihåg att C Millan inte tränar tävlingshundar där samarbete och förtroende är en förutsättning för ett lyckat resultat - han tränar problemhundar i vardagssituationer vilket är något annat.
Så tänker jag... just nu...
Eller som just nu, vi sitter på ett café, en hund skäller precis utanför. Nemi far upp men skäller inte tillbaka utan tittar på mig, får en godis och lägger sig igen. Det är ett framsteg!
Tänkte jag inte på :) Att det är stor skillnad på de bästa av de bästa och de (kanske) svåraste av de svåra.
Jag har många gånger försökt förgäves komma underfund med vad hundar tycker är suspekt. Det verkar vara en mission impossible att veta. Ibland tycker jag att jag är förberedd, pejlar in en person som jag inbillar mig skulle väcka mina hundars misstankar, men till min stora överraskning nonchalerar de helt personen, men till min häpnad reagerar på nån som jag absolut skulle inte ta för misstänksam typ. En sak vet jag med säkerhet är att min hanhund tycker illa om äldre män. Ju äldre, ju gråare, desto säkrare handlar det om en förklädd bov i hans ögon. Däremot äldre kvinnor har han inget emot, egentligen tvärtom, de verkar vara godisautomater i hans ögon :) En annan sak som han har svårt för är små fluffiga hundar. Jag vet inte varför, men ju mindre och fluffigare hunden är, desto mer illa tycker han om dem.
Jo, vi vet att en del hundar ogillar små fluffiga hundar av princip, på samma sätt som mina damer ogillar stora svarta hundar av princip.
Ännu till det här med att rycka i kopplet. Jag har svårt att tro att det hjälper (men vad vet jag). Min erfarenhet är att ju stramare jag tar i kopplet desto säkrare verkar hunden vara att "nu gäller det" och är beredd att försvara lilla matten som blir så spänd.
Mina hundar förstår sig inte på godis när vi är utanför reviren. De har fullt upp att hålla koll på läget och klarar då inte av att äta.
När vi spanar något som jag förstår att de kan reagera på brukar jag överraska dem med sidosteg eller total sväng åt andra hållet, så att de måste ha koll på mig istället. Som boskapsvakt gäller det ju hålla koll på boskapen så att flocken inte rymmer medan man jagar rovdjuren bort. Och här är ju jag som är boskapen ;)
Det faktiskt är så att två av mina katter är fluffiga av sig, men dem har han inget emot. Men det kanske är att de är katter och familjemedlemmar. Mina tikar bryr sig inte om fluffiga små hundar, men avskyr taxar. Detta tack vare en granne till mig som inte förstår sig bättre.
hihi visst blir männsikor personligt förolämpade över att bli utskällda ;-))
Två av mina; Leo och Dorinda skäller också på en del personer, men av olika anledningar (tror jag). Dorinda mest för att tala om att hon ser den - där håller även vi på med skvallerträning vilket går bättre och bättre men det gäller som sagt att ligga steget före hela tiden för att veta vad det är hon vill tala om att hon sett.
Leo däremot skäller mer av "farträdsla".När han själv är uppe i varv och ivrig - då skäller han på i hans tycke märkliga människor som kommer oss... Att träna skvaller då fungerar inte alls. Utan han måste få börja om - stanna upp, bli lugnad och ta några djupa andetag för att sedan fortsätta. Då tar han in allt runt omkring på ett mer lugnt och kontrollerat sätt.
Jag läste någonstans att "hundrasen kines" gärna pratar. Så det säger jag till människor; Hon pratar och dessuton pratar hon väldigt högt ibland :)
Min pudel "pratar" ingenting
:)
Nanna skrämmer ibland slag på människor som står stilla på trottoaren- Hon vill att alla ska röra sig i lagom takt och står någon stilla blir hon misstänksam och ger upp värsta skallet. De flesta blir förstås rädda - och arga, men igår gick vi förbi en dam som plockade hallon längs vår stig. Nanna skällde ut henne och hon svarade lugnt och vänligt: blev du rädd? jag är inte farlig, lilla vän!
- Hennes förståelse värmde mitt hjärta...
Till Maria, om jag förstått C Millans budskap rätt handlar det inte att hålla stramt i kopplet och sas vara beredd, utan att rycka till tillräckligt i kopplet (som väl i idealfallet hänger ledigt) så att hunden kommer av sig/"tappar fattningen" när den sas går i gång och fokuserar/skäller på vad det nu är. Man "rycker till" en kanske två gånger, inte mer. Men, som Åsa skriver, det gör kanhända hunden förvirrad på sin matte/husse istället, och mindre trygg i det förhållandet.
^ Jo, jag tror att jag vet hur du menar. Men tyvärr de flesta människor han benägenhet att rycka till i kopplet på ett "nervöst sätt". Det blir lätt fel signal för hunden, signal att ägaren är nervös och rädd.
Bättre tycker jag om att styra hundens uppmärksamhet med en positiv förstärkning som Åsa gör.
Så roligt att höra att det finns flera före detta trafikpoliser bland hundar. Min Lilla Diva tydligen har varit en i sitt forna liv. Hon kommenderar väldigt gärna och med en bestämd tonfall på alla som kör onödigt fort eller har enligt hennes tycke dåligt surrat lass på släpet. När vi kör blir, brukar hon påminna om bromssträckan för bakomliggande bilister :)
Hur kan någon bli rädd eller arg när lilla Nemi skäller??!!
Det är så upplyftande att läsa om alla olikheter våra hundar har. Min vill definitiv inte hälsa på alla tvåbenta, endast vissa duger (lugna o harmoniska? Någo är det i alla fall) så jag bukar säga att han är lite grinig... å oftast blir han lämnad i fred.
Skicka en kommentar