Skrytinlägg...

Just nu är jag sååå nöjd med mig själv och med mina hundar att jag bara måste berätta om vår förmiddagspromenad!
Vi gick i vår närmaste lilla park, som sällskap hade vi en förskola med pigga barn i fyra-femårsåldern som sprang runt och lekte. Perfekt träning för Nemi som fortfarande inte känner sig bekväm med att vissa människor är så små och högljudda.
Hon höll sig lugn, fick godis, solen sken.
Plötsligt dök två nya aktörer upp på scenen. Den ene var en stor Dobermannhane, kuperad fram och bak. Den andre en man i trettiofemårsåldern.
Mannen kopplade loss hunden och hivade iväg en boll över halva parken (den är som sagt liten).
Hunden kastade sig efter bollen, Nemi fick spel, förskolefröknarna samlade in barnen som kycklingmammor.
Mannen tittade rakt fram, hans hund kom tillbaka med bollen, Nemi vrålade, mitten av parken blev plötsligt tom.
När är en hund kopplad? Vissa menar att det är när hundägaren har kontroll över sin hund, oavsett om den har ett fysiskt koppel eller ej. Om man ska tänka så blev det snart uppenbart att hunden var kopplad, även om den var lös. Den var lugn, helt fokuserad på husse, den kastade inte blick vare sig på oss eller på barnen.
Så jag bestämde mig för att stanna kvar tills Nemi hade lugnat sig, jag satte mig på en liten trappa, satte Nemi i ryggsäcken och väntade. Zelda placerade sig litet försiktigt bakom min rygg, men tittade fram och tog godis så hon var inte särkilt oroad.
Nu började hussen kasta bollen åt vårt håll. Inte direkt på oss, men i vår riktning. Hunden valde att vända åt vårt håll när den hade hämtat bollen, så den sprang förbi så nära att jag hade kunnat ta på den ifall jag hade sträckt ut armen. Om och om igen.
Nemi lugnade sig alltmer. Först slutade hon skälla när Dobermannen sprang ut, sedan slutade hon skälla när han sprang tillbaka alldeles intill oss.
Husse hade hela tiden låtit hunden göra någonting för att få bollen. En snurr. Ett sitt i fotposition, så då tänkte jag att vi ju också borde kunna styla litet.
Så vi körde snurr (i koppel), sitt, sitta vackert, ligg, allt medan jättehunden (med våra mått mätt) dundrade av och an.
Och de små damerna struntade helt i omgivningen, de gjorde allt snabbt, glatt, fokuserat.
Och jag blev sååå nöjd över att vi inte bara gick därifrån, så nöjd över att dobbisen var mer uthållig än Nemi och fortsatte att rusa efter sin boll hur många gånger som helst, så nöjd över att att ett möjligt stressmoment istället blev en guldgruva, hur svårt hade det inte varit att ordna detta som organiserad träning?

När vi gick (dobbisen sprang fortfarande efter sin boll) tackade jag varmt för störningsträningen, hussen skrattade och allt var frid och fröjd, förskolebarnen hade börjat komma fram ur buskagen och solen fortsatte att skina...