Att stå ut med att det inte blir som planerat...

Jag har börjar träna fot och heel ute, på promenaderna, som störningsträning. Tidigare har jag bara velat att hundarna inte ska dra i kopplet.
Igår kväll gick Zelda superfint, glädjande för hon tycker att det är svårt att släppa omvärldsbevakningen. Just när jag skulle belöna henne kom en sprintare (det är som en joggare men mycket snabbare) förbi bakifrån, jag hade inte hört honom komma. Nemi som gick på min andra sida kastade sig framför mina fötter för att skälla på honom, jag klev på Nemi, Nemi skrek och Zelda som är extremt känslig för om Nemi piper till fick panik.
(Exempel: vi testar litet kontaktfältsövningar på en agiltygunga. Det går fint. Zelda är med på noterna. Sedan missar Nemi och slår sig i huvudet och piper till, knappt hörbart. Efter det går det inte att få Zelda att ens närma sig gungan. Nemi själv var helt obekymrad.)

Hursomhelst är min första tanke: snälla någon ge mig en schäfer eller någon annan normal hund. Jag hade till och med tagit emot en minibullis som den jag hade tidigare, hon var visserligen inte så intresserad av att göra som hon blev ombedd, men hon skrek inte när man nuddade henne, och hon var aldrig rädd för mig.

Sen tänker jag att jag inte borde träna när jag har båda hundarna med mig, eller i alla fall binda upp Nemi så att jag kan koncentrera mig på Zelda när jag begär att hon ska samarbeta.

Och sedan tänker jag att ett steg framåt och två steg bakåt verkligen är frustrerande, att jag får tycka litet synd om mig själv en stund, och att det faktiskt är omöjligt att undvika bakslag i all träning.
Själva utmaningen ligger ju i att lösa de problem som uppstår under resans gång.
Hade detta varit när Zelda var ung hade hon varit påverkad under närmaste dygnet, nu hämtade hon sig snabbt och vi kunde köra ett minipass litet senare med Nemi förtöjd vid ett räcke. Zelda verkade ha återfått förtroendet för mig och kunde tänka sig att gå fot en gång till.

Vi kämpar på!