Bild: hundkyrkogården på Drottningholm, Wikimedia
torsdag 16 februari 2012
Och när hunden dör?
Igår var jag på middag efter ett seminarium. En kollega som jag inte känner sedan tidigare berättade att han mycket gärna skulle vilja ha en hund, men att han trodde att vetskapen om att den lilla valpen skulle dö ifrån honom en dag skulle bli så outhärdlig att han avstod. Så kom vi att tala om hur de tre av oss som hade hund hanterade det faktum att vi vet att vår tid tillsammans är begränsad, det blev en riktigt spännade bordskonversation.
Bild: hundkyrkogården på Drottningholm, Wikimedia
Bild: hundkyrkogården på Drottningholm, Wikimedia
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Oj, kunde han ha fru och barn då? vänner? Man vet ju aldrig vem som dör. För min del är det en risk jag är villig att ta även om jag vet att det blir smärtsamt den dagen det är dags att ta avsked. Men NU lever vi, jag och vovvarna.Förstår att ni hade ett givande samtal.
... jag förstår honom samtidigt. Det är oerhört sorgligt att veta att en dag finns inte någon jag just nu har här...
Min ena lilla valp föddes med ett trasigt hjärta. Veterinärerna gav honom bara högst ett halvt år att leva. Tanken på att jag skulle gjort som vetr rådde - vilket de flesta uppfödare gör enl vetr. - låta honom dö endast 8 veckor ung känns fruktansvärd. (Han vet ingenting själv om sitt hjärtfel och har heller inte ont vilket naturligtvis är det viktigaste)
Så varför skulle jag gjort det egentligen? För att jag som människa skall slippa vänta på döden? Eller för att han inte skall behöva leva när han ändå snart skall dö?
Nu är han, vår tappre lille sjömatros nästan exakt ett år och tre månader. Varje dag är hans första eller sista, och bästa hittills. Han njuter och lever, leker och andas och jag är lycklig över att han lever just idag
(ps. hans mamma och pappa är hjärtscannade utan anmärkning så det är inget som skall behöva drabba någon annan än just honom ... om någon eventuellt ser en anledning till ryktesspridning)
Till Freja: precis den frågan fick han (han hade fru och barn). Han sa att han kunde leva med möjligheten att de skulle tas ifrån honom, men inte med den nästan hundraprocentiga säkerheten att hunden skulle gå bort först.
Till Olga da Polga :
Poesi "... för att han inte skall behöva leva när han ändå snart skall dö...
Tänker ibland att jag inte hade en aning om hur otroligt stor kärleken till en hund kan vara innan jag fick mina tjejer. Och när jag hör talas om att någons hund går bort så gör det ont i mitt hjärta. Nu är mina tack och lov väldigt friska och fortfarande unga, tanken på att de en gång inte finns mer, vill jag inte tänka...ännu.... Men att vara utan de pga rädslan - aldrig! Jag kommer att ha hund resten av mitt liv!
/Karin & bostonbrudarna
När jag köpte Buzz och redan var fem år tyckte jag nästan att det var en fördel, för då skulle han ju inte "räcka så länge"... Nu när han är åtta får jag panik vid tanken på att han börjar bli gammal! Jag bara älskar min byracka så in i vassen. När den dagen kommer, kommer en liten del av mig också dö.
Pst, Åsa! Du får gärna ta bort ordverifieringen när man skriver kommentarer. Nu har de krånglat till det ännu värre och det är så jobbigt när det blir fel...
Jag har sedan länge tagit bort min och jag har inte fått några skräpkommentarer, spam eller så.
Till Desperat Hemmafru: gjort!
Test.
När hunden dör känns det som en amputation, men när man tänker på all den glädje som hunden skänkt under hela sitt liv ger det tröst ändå. Men sorgearbetet får man gå igenom.
...jag har längtat efter en collie sedan den dagen jag såg Lassie....då var jag bara en ung flicka, pappa sade bestämt NEJ, du är alldeles för känslig, så det blev marsvin i omgångar istället...mycket glädje och många många tårar när de små dog, oftast alldeles för tidigt. Så vid 51 års ålder kkom då Maurice, vår vackre trefärgade collie... som vid 4 månaders ålder fik diagnosen DM, en autoimmun sjukdom...ytterst ovanlig här i Sverige..Uppfödaren fick en chock.... inget som visat sig förr. Det blev många besök till veterinärer tills vi fann denna stjärna på Djurakuten som efter 10 sekunder direkt avfärdade alla spekulationer om foderallergi
/rävskabb etc. tog on honom till biopsi..och kunde snabbt ställa diagnosen, men fällde denna kommentar "prognosen är god då han är så ung!
Han lever, alla hans syskon med utom en som fick avlivas, han mår bra, står på medicin livet ut,det har varit ett h....ete innan vi visste om han skulle få leva... MEN vi sade som så, så länge han mår bra av medicinen, lever han som vår kompis i vått och torrt och den dagen vi blir tvugna att skiljas kommer ... men den sorgen tar jag då, vi lever här och nu.
Klart det är jobbigt och tråkigt och ledsamt och tårfyllt och mycket mer.
Men medans de lever ger de ju så extremt mycket. Skulle ha mycket svårt att tänka mig att vara utan hund igen.
Men tänk så mycket man skulle missa om man resonerar så!
Visst ÄR det jobbigt, precis som när människor dör ifrån en. Men efter att ha "gått igenom" 7 så gläds jag ändå över möjligheten att lära känna nästa. När jag ser på J nu så visst - jag skulle gärna vilja backa tiden så att han var kanske 4-5 igen. Men jag kan ju ändå känna en otrolig glädje över att ha fått lära känna denna hund! Och det skulle jag inte ha gjort om de andra överlevt mig. Sannerligen dubbelbottnat:)
I en alldeles perfekt värld skulle jag dock ha kvar allihop och ändå kunna "fylla på" med nya kompisar! Jag hoppas att din samtalspartner ändå tar chansen om han vill och kan, för man ångrar sig ju ändå inte!
Intressant att läsa både ditt inlägg och kommentarerna. Själv skulle jag inte kunna avstå från att ha hund även om jag veet att det kommer bli smärtsamt - men jag kan samtidigt förstå mannens resonemang.
Vet inte om det passar här, men följande poppade upp när jag läst
"man får inte vara så rädd för livet att man inte vågar leva det"
tror det är Per Lagerkvist som sagt det. (Ni vet vem även om jag stavat namnet fel)
Skicka en kommentar