När jag skaffade Zelda visste jag precis vad jag ville ha: en hund. Jag letade på Hundstallet eftersom jag gärna hade tagit en omplaceringshund, jag hade ingen egentlig åsikt om vare sig kön eller ras/blandras. Jag hittade Zelda, valde mellan henne och de två bröder som fanns kvar i kullen, och föll som en fura för denna söta och egensinniga lilla hund.
Den här gången vet jag exakt vad jag vill ha: en till pp-tik med hälsotestade föräldrar och hög energinivå. Konstigt nog är det mycket svårare nu. Det är häpnadsväckande hur mycket uppfödare skiljer sig åt, och hur olika små valpar kan vara... Och hur många pp som finns på marknaden...
Bild: Valp.
22 kommentarer:
Så valpplanerna är skrinlagda så länge då?
Lika märkligt är att jag visste exakt vad jag skulle ha för hund, det var förberett i några år med kennelbesök, rasträffar, valpköande och en helt fast önskan: en perro de aqua español-pojke, en brun och vit som skulle heta Santos.
Och så mitt i alla förberedelser råkade jag snubbla över svart-vita engelsk springer spaniel-pojken som fick heta Rudi.
Det enda som stämde var könet!
Och att han är den absolut rätte för mig! Ibland tror jag på ödet!
Förälskelsen/kärlekens mystik...
Håller med ej hundägare - det är förälskelse det handlar om när valpen känns rätt! Jag tror att det är förnuftigt att vänta på den känslan, även om det tar lite tid. Det är också viktigt att uppfödaren är så sympatisk att man vill ta kontakt senare, vid behov.
(Dessutom skulle jag låta Zelda njuta av privilegiet att vara enda hund ännu en tid ...det finns många ord och mycket annat att lära sig.)
Så spännande! Hade du tänkt att skaffa valp till sommaren?
Vill också han en pufftik, pälsen är så härligt vacker, och en naken ;)
Jo, om rätt valp dyker upp - och visst är det så att magkänslan måste slå till. Skulle inte överraska mig om jag efter alla förberedelser hittar en pekinges eller rhodesian ridgeback som bara är helt rätt fast den är fel... Så var det med min förra hund - skulle ha en korthårig högst medelstor tik och det blev en jättestor hanhund med päls som fick trimmas ner titt som tätt...
"privilegiet att vara enda hund" får mig genast att undra: Tycker Zelda det?? Man behöver ju bara titta in hos Cruella... Det gör säkert Zeldas tillvaro roligare när matte sysselsätter henne med "ordförståelse" om alternativet vore passivitet. Men jag tvivlar stark på att hon ens för en millisekund skulle sakna den sysselsättningen om en annan hund (som jag förutsätter att hon trivs med) skulle fylla i "luckan". :)
Och så här mellan oss anonyma;) Åsa skulle ju kunna lära dem orförståelse i tandem. Vilken matte-hjärnforskar-utmaning vore inte det! :-) För finns det något som talar emot att det skulle lyckas?
Betvivlar inte en sekund att Åsa inte skulle klara av att lära två hundar allt hon vill!
Nykomlingen skulle få det toppen, det är jag också övertygad om!
Däremot är jag inte lika säker på att Zelda skulle trivas med en konkurrent dygnet runt i sitt eget hem. Hittills har hon levt med mattes uppmärksamhet och trivs med det - har vi ju sett många bevis på!
Ett starkt vägande skäl att skaffa en hund till är att jag tror att Zelda skulle få det ännu roligare i vardagen. Kineser är sällskapliga små liv som verkar trivas med att vara fler. Det betyder ju inte att jag skulle dra ner på träning/aktiviteter, tycker helt enkelt att det verkar vara kul med fler, och tror att hundarna håller med...
Se även inlägg från 26/4!
PS. Zelda har ju levt flockliv hos sin uppfödare när jag har varit bortrest vilket hon har trivts mycket bra med, hon blir alldeles förtjust när vi kommer dit, så jag tror inte att hon kommer att ha något problem med att inte vara ensamhund, tvärsom!
Jag var övertygad att jag skulle ha en airedaleterrier men den uppfödare jag ringde skrämde ihjäl mig, hur skulle jag klara ett sånt monster som han beskrev. I efterhand kan jag undra varför han hade den rasen själv.
Hur som helst blev det en engelsk springer spaniel. Jag tycker om henne men airedaletarriern lever kvar i mitt hjärta. Det är min ras och någon gång ska jag äga en.
Det ska bli spännande att se vad du väljer Åsa, jag trodde Cane Corso fanns i ditt hjärta, vi får se vad det blir. Lycka till!
Har precis sträckläst din bok med stor behållning! Oj, vad jag kände igen mig och oj, vad jag lärde mig mycket! Jag har en alldeles underbar velourpojke som heter Alfons. Han är snart 9 månader gammal och han kan ibland vara lika rädd som din Zelda var. Skillnaden är att han är en Cane Corso på snart 45 kg (jag log med hela ansiktet när jag läste om din fascination över rasen). Precis som du har jag fått lära mig att hantera hans rädslor men utan att kunna lyfta upp honom i famnen. Jag fick en sån stor aha-upplevelse när jag läste din bok. Helt plötsligt förstod jag varför under den senaste tiden helt oförklarligt glömmer saker. När jag läste det du skriver om mindfullness så slog det mig att jag är precis som jag var när jag ammade mina barn. Jag har ju en bebis i huset igen och lever i nuet! Tänk att det inte slagit mig förut...
Jag kan varmt rekommendera dig en uppfödare (som har just pp-tikar nu), ta en titt på Lisar's kennel. Hon har mycket trevliga hundar. Jag skulle om jag hade någon pp inte tvivla en sekund att placera den hos dig.Lycka till!
Det kan givetvis gå hur bra som helst med två hundar.
Men i "Inkallning är så mycket mera" pekar Memea Mohlin på en rad risker, som att den äldre hunden blir valpens ledare i stället för du...
Och att det är svårt att leka med två hundar; det är inte roligt att binda upp den ena hunden för att leka med den andra, etc. Kapitlet är sex sidor långt...
P.S.
Det där med mera kaos - undrar om du inte menade spänning, utmaningar, äventyr? (inte att två hundar är magsjuka samtidigt...))
Ibland måste man nog ha lite tur oxå. Även om det var en bild jag förälskade mig i och inte träffade Ella förrän jag hämtade henne, så kunde det inte bli bättre än så här. men jag är fullt medveten om att det lika gärna kunde ha gått dåligt! Men idag är jag väldigt glad att jag vågade chansa!
Det är ingen risk att Zelda tar över ledarskapet det är hon för ung för. Hos mina hundar får mina
gamla avelstikar uppfostra valp-och
unghundarna under min uppsikt, sedan tittar dom på mig precis som
att det där gjorde vi bra. Jag är
som person inte en ledare utom för
mina hundar, men jag visar t.ex min
grupp äldre tikar respekt med att
sätta ner deras matskålar i rang-
ordning och säga varsågod. Den
som äter upp först skulle aldrig
drömma om att ta någon annans mat,
så länge jag ser på. Åsa kommer
alltid att vara ledaren hur många
hon än skaffar sig. Kör på Åsa, även om jag tycker att det bästa
hade varit med en kull valpar, det
finns ingenting så underbart som
att ligga och titta på små snuttande puppisar, det uppväger
allt jobb som det ju är med att
vara uppfödare.
I dag såg jag Åsa o Zelda på stan och höll på att gå fram och hälsa på Zelda. Det kändes som om jag känner henne nu efter att ha läst boken och följt bloggen så länge. Tack för att vi får ta del av ert hundliv!
Vi tycker att det är väldigt roligt när folk kommer fram o hälsar!
Kanske det känns i magen när du hittar rätt? :) Lycka till Zelda och Åsa med letandet, Misty och jag ser fram emot att få se underverket när ni hittat varandra! Kram!
Bra att du har ett så nära samarbete med Memea Mohlin (om man får tro Aftonbladet) att du säkert kan prata med henne om tvåhundslivet!
Om t.ex. att valpen borde vara minst lika vek som Zelda så att du aldrig behöver låta skarp, vilket skulle förvirra Zelda. Kan man veta hur vek en valp blir när den växer?
Zelda blir allt tuffare, så hon skulle säkert klara att jag fick höja rösten åt valpen - hundar, som barn, är ju dessutom bra på att veta när det är någon annan som får skäll...
Enligt Memea Mohlin vet hunden inte vem som tillrättavisas utan blir osäker och tycker att du är "oberäknelig" när du plötsligt låter missnöjd! ("Inkallning är så mycket mera" - en bra bok - med bl.a. ett kapitel om att skaffa en hund till)
Skicka en kommentar