Crossoverblogg...

Igår var jag i Uppsala för ovanlighetens skull. Uppsala är en ganska stor stad, så hur sannolikt är det att man stöter på en bloggkompis av en slump? Högst osannolikt, men faktiskt hände det igår, så här ser ni Cassi från Jaktlabbeliv, matte och jag.

Cassi är en svart jaktlabrador på 7 månader. Hon har sammetslena öron, blank kolsvart päls, glad uppsyn och ena framtassen i paket eftersom hon bröt en tå i april och fick amputera den för några veckor sedan. Hon gick i alla fall utan att halta och verkade ha humöret i behåll trots alla prövningar.
Vi håller tummarna för att tassen snart ska vara läkt!

Idag blir det bilder från igår.

Först en som kanske kunde heta "Stöldrisk: låg." Vi hittade två ridgebacks som väntade utanför butiken i stället för att vänta i vår port.

Och så hittade Nemi en solstrimma. Om jag hade haft en bra kamera i stället för mobilen hade ni sett att hon har en leksak som liknar henne i färg och pälslängd (syns litet bättre om man klickar på bilden).

Belöning. När? Hur? Var?

Just nu arbetar jag med att utveckla mina belöningar. För att göra det behöver jag få kläm på min egen belöningsprofil - hur gör jag när jag belönar hundarna?
En del saker som de tycker är svåra väljer jag att inte belöna alls, som att ta sig över en del av de galler vi passerar dagligen. Där tycker jag att det är belöning nog att de kan fortsätta, jag säger ingenting. Annat belönar jag med ord och klappar, Zeldas ansatser till lek, exempelvis, trots att det går allt bättre, och att leken ju ska vara belöningen i sig. När hon tar tag i en leksak och håller litet i den skriker jag duuuktig hund och klappar om henne. Hon gillar inte att jag tjoar, och det är tveksamt om klappen är särskilt uppskattad i det läget, så egentligen tror jag att hon upplever mitt försök till belöning som en mild bestraffning. Så det ska jag sluta med.
Jag belönar samma saker för länge därför att jag tycker att hundarna är så duktiga som gör något överhuvudtaget, och jag har på tok för lite variation i mina belöningar.
Vore kul att höra vilken som är den största/bästa belöningen hos er, och vad hunden ska göra för att få den.

Oväntat...

Igår kom en gigantisk rosett med posten - den visade sig vara från vår rasklubb, Chinese Crested Club. På bandet står, med guldbokstäver, Årets Freestylehund 2011! Nu var konkurrensen inte så överväldigande, men vi kom faktiskt på femte plats i statistiken över alla som började tävla 2011, Zelda tog ju diplom i både klass ett och två.
Vann där gjorde en otrolig liten och ung BC som gick från noll till champion under året samtidigt som hon tävlade i lydnad, vallning (?) och några saker till.
Matte hade små barn, hunden var söt och sprudlande entusiastisk. Jag har inte sett dem i år, hoppas att de återvänder!

Och dag tre...

Igår finslipade vi de program, eller delar av de program vi arbetat fram. Några startade från scratch, andra hade färdiga klass 3 program som de tävlar med, men som de ville förbättra. Här tränar vi med föremål, mina små damer sitter längst bort intill skivstången, Frida i blå regnrock instruerar.

Under det här passet arbetade jag med att få Nemi att springa fram och hoppa över skivstången med bättre fart. Vi testade tasstarget vilket var mycket effektivt, fattar bara inte varför jag inte kom på det tidigare.

Allt som allt tre roliga och utvecklande dagar, inte minst socialt. Vi har exempelvis varit ute och promenerat med snälla stora hundar, bland andra bullmastiffen Gänga som de små damerna såg på med stor misstänksamhet från början.

 
Yngst och tröttast: Tarzan 10 veckor...

Dag två:

Ibland ville både ligga i mitt knä:

Nemi kom på att det går bra att ligga ovanpå buren:

 Nemi tröttnade på att skälla på bullmastiffen (hon ligger och sover i soffan):

Annars har jag börjat arbeta med mitt 6+ program, vi har tränat att backa runt ett föremål och annat matnyttigt, vi har lyssnat på varandras musik och utbytt ideer om program. Jätteroligt! Sedan hade vi en träningstävling där jag blev påmind om hur mycket vi har kvar att arbeta med när det gäller fokus och attityd....

Dag ett...

Så här såg smådamerna ut medan jag tränade på att gå argt, resa mig graciöst (!!) ur sittande, vara välkomnande... vi märker hur stela vi är när Pia, vår dansare/koreograf/instruktör, visar exempel. Hon kan gå argt, eller resa sig från sittande på tio olika sätt, alla ser snitsiga och eleganta och uttrycksfulla ut. Resten av oss har en betydligt mer begränsad repertoar... (Vi är glada om vi kommer upp överhuvudtaget, och arga är vi aldrig utåt...)

Hundarna har fått träna att springa på tre ben, att skaka på huvudet, att korsa tassarna m.m.

Dessemellan god mat och så får jag Nemis beteende i perspektiv - det är inte ara hon som skäller på de andra hundarna, det känns på något sätt bekräftande. De andra mattarna kämpar också med att få ordning på sina voffsingar, så vi har kunnat byta tips och erfarenheter. 

Ni skiner solen och vi ska straxt iväg!

Hundarna njuter av att kunna ta sin första morgonpromenad utan koppel, utan hundmöten, utan oväntade ljud. Nu känner de sig trygga i miljön, i morse kom de loss i ett kinesrace på gräset, härligt att se!

Hur vet vi att vi är på landet?

Det är tyst. Häpnadsväckande tyst.
Himlen är enorm, och igår kväll såg vi en regnbåge.
Hundarna blir leriga på tassar o mage.
Vi kan gå en hel kvällspromenad utan att stöta på någon enda människa eller hund.
Och till sist: jag hittade en vilsekommen loppa på Zelda. Den måste ha anslutit under promenaden, den gjorde sitt livs sista felbedömning när den hoppade ombord på en vit hund med mycket kort påls.
Och om en liten stund börjar lägret!
Vi är redo!

Skrytinlägg...

Just nu är jag sååå nöjd med mig själv och med mina hundar att jag bara måste berätta om vår förmiddagspromenad!
Vi gick i vår närmaste lilla park, som sällskap hade vi en förskola med pigga barn i fyra-femårsåldern som sprang runt och lekte. Perfekt träning för Nemi som fortfarande inte känner sig bekväm med att vissa människor är så små och högljudda.
Hon höll sig lugn, fick godis, solen sken.
Plötsligt dök två nya aktörer upp på scenen. Den ene var en stor Dobermannhane, kuperad fram och bak. Den andre en man i trettiofemårsåldern.
Mannen kopplade loss hunden och hivade iväg en boll över halva parken (den är som sagt liten).
Hunden kastade sig efter bollen, Nemi fick spel, förskolefröknarna samlade in barnen som kycklingmammor.
Mannen tittade rakt fram, hans hund kom tillbaka med bollen, Nemi vrålade, mitten av parken blev plötsligt tom.
När är en hund kopplad? Vissa menar att det är när hundägaren har kontroll över sin hund, oavsett om den har ett fysiskt koppel eller ej. Om man ska tänka så blev det snart uppenbart att hunden var kopplad, även om den var lös. Den var lugn, helt fokuserad på husse, den kastade inte blick vare sig på oss eller på barnen.
Så jag bestämde mig för att stanna kvar tills Nemi hade lugnat sig, jag satte mig på en liten trappa, satte Nemi i ryggsäcken och väntade. Zelda placerade sig litet försiktigt bakom min rygg, men tittade fram och tog godis så hon var inte särkilt oroad.
Nu började hussen kasta bollen åt vårt håll. Inte direkt på oss, men i vår riktning. Hunden valde att vända åt vårt håll när den hade hämtat bollen, så den sprang förbi så nära att jag hade kunnat ta på den ifall jag hade sträckt ut armen. Om och om igen.
Nemi lugnade sig alltmer. Först slutade hon skälla när Dobermannen sprang ut, sedan slutade hon skälla när han sprang tillbaka alldeles intill oss.
Husse hade hela tiden låtit hunden göra någonting för att få bollen. En snurr. Ett sitt i fotposition, så då tänkte jag att vi ju också borde kunna styla litet.
Så vi körde snurr (i koppel), sitt, sitta vackert, ligg, allt medan jättehunden (med våra mått mätt) dundrade av och an.
Och de små damerna struntade helt i omgivningen, de gjorde allt snabbt, glatt, fokuserat.
Och jag blev sååå nöjd över att vi inte bara gick därifrån, så nöjd över att dobbisen var mer uthållig än Nemi och fortsatte att rusa efter sin boll hur många gånger som helst, så nöjd över att att ett möjligt stressmoment istället blev en guldgruva, hur svårt hade det inte varit att ordna detta som organiserad träning?

När vi gick (dobbisen sprang fortfarande efter sin boll) tackade jag varmt för störningsträningen, hussen skrattade och allt var frid och fröjd, förskolebarnen hade börjat komma fram ur buskagen och solen fortsatte att skina...

Nu drar det ihop sig!

Idag åker vi till Pure Retreat i Ärla :-) eftersom vårt seniorfreestyleläger börjar kl 10 i morgon :-). Enligt väderleksrapporten kommer det att regna :-( men både jag och hundarna har kläder för sådant väder :-). Det känns oerhört lyxigt att kunna göra detta för tredje gången :-), vi har tidigare kommit hem med inspirerade och med ny och användbar kunskap :-) så det räknar vi med även i år. :-)  :-)
(Till ev inbrottstjuv: våningen är inte tom.)

Fritidskirurgi...

ägnar sig Nemi gärna åt. Innehållet i den rosa åsnan låg utspritt över hela rummet, och hon hade lyckats få ut själva pip-mojen. Zelda som aldrig har sönder någonting tittar på, kanske tycker hon att det är trist att roliga leksaker blir förstörda ...

När hunden blir blöt...

Nu har forskningen kommit till hundarnas förmåga att skaka ut vattnet ur pälsen (badstrandsfavorit), men först en fotoserie av Carli Davidson som jag hittade medan jag letade efter artikeln, själva forskningen kan ni läsa mer om här.

Himlahundar del 2

På Cruellas blogg har vi fått en rolig uppgift - att se hundar i molnformationer på en dramatisk kvällshimmel. Alla andra verkar se tre, hur jag än gör serverar min hjärna bara en - en stor schäferblandis som ligger avslappat med ljuset litet ovanifrån. Var??? är de andra?

Här ser ni Annas hittehundar, skicka fler så lägger jag upp!

Och nu ser jag tre, varav en "ny", men fortfarande ingen som sitter vackert, fast jag vet att den ska finnas där någonstans...

Och Eva S har hittat fyra!

Från bur till plan...

Här kommer vårt nästa projekt: att bli bättre på att hantera tiden från bur till plan. Igår strejkade Nemi igen så vi fick bryta freestylen (efter att jag hade dansat litet runt en stillastående hund i förhoppningen att hon skulle ändra sig). På heelworken bestämde jag mig för att använda vår tid till träning, så jag fick henne att ta några steg i fot, rusade ut och belönade, in igen, tog en liten sväng "mellan",  rusade ut och belönade efter några steg... (I Freestyle o HTM "äger" du den tid din musik tar, du kan välja att utnyttja den för exempelvis träning fast du är förstås diskad redan efter första belöningssortin).
Jag vet inte vad som pågår i hennes lilla huvud, men intressant är det, jag har har tjugo hypoteser men ingen av dem är bättre än någon annan som det ser ut nu.
Så säsongen med Nemi som jag trodde skulle bli som en nedförsbacke när man cyklar (efter två klassvinster i maj) har utvecklats till något betydligt mer utmanande.
Med Zelda har jag kommit på en förbättring. Fortsättningsvis ska jag bära henne fram till planen. Förra gången blev hon påhoppad av en Jack Russel precis innan vi skulle in. Igår skulle vi passera ett (ganska sort) gäng Tollare. De var helt lugna, låg och vilade, brydde sig inte alls om oss men Zelda tvärnitade ändå. Jag lockade henne förbi, men den lilla osäkerheten hade vi med oss in på planen vilket gjorde henne "tittig" och okoncentrerad. Inget uppflytt. Efteråt funderade jag på hur vi skulle ha gått istället - inte förbi schäfrarna, inte förbi de trubbnosiga, och sedan kom lösningen: varför ska hon gå överhuvudtaget?
I HTM fick vi inte heller något uppflytt, men väl en tredje plats, tyckte själv att hon gick fint. Då hade jag burit henne fram till planen och bara suttit med henne i knäet medan vi väntade, en väntan som blev rejält och oplanerat förlängd.
Som vanligt hade vi väldigt trevligt - både hundarna och jag umgicks med vänner och bekanta, kul att se hur glada de kan bli när de träfar hundar de känner och gillar.

Vi kopplar av i tältet:

Stor rosett, liten hund...

Nu väntar två träningshelger - först seniorfreestyleläger med Frida Binette kommande helg, där kommer vi att vara en handfull som tävlingstränar. Helgen efter kommer vi att vara med på en "programworkshop" med Lina Petterson, SM-mästare i fjor.
Kan det bli bättre?

Tack!

Tack alla som önskat oss lycka till i morgon - banvandringen börjar 8.15 så det blir inget inlägg innan vi åker. Det är 21 starter anmälda i klass 1, 13 i klass två (inklusive Nemi) och tolv i klass 3 (inklusive Zelda). I HTM är vi 8 i klass 1, gissar att jag startar först och sist om det inte är fler med två hundar, sedan är det 4 i klasserna två och tre. Tanken är att FS klass ett och två går före lunch, sedan blir det prisutdelning och paus. Efter det blir det 6+ med en deltagare, och efter det freestyletrean. Därefter THM trean, tvåan, och till sist ettan.
Det är roligt att olika tävlingsledare tar klasserna i olika ordning!

Ute-i-naturen dag

Igår hälsade vi på Memea i Åkersberga - här ser ni Agnes BC Pelle, Meas fyramånadersmalle Bruno, och damerna. Jag fick hjälp att förbättra Nemis program så att det inte blir så mycket fotgående i början, så i morgon får vi se hur det går. Det är tävling på Stockholms Södra BK, vi gör fyra starter, och min förhoppning är som vanligt att vi ska ta uppflyttningspoäng i åtminstone en klass... Och att Zelda ska vara taggad men inte övertaggad....

Gör om, gör rätt...

Det var lärorikt att titta på hela programmet, och jag ser varför Zelda missar slalomstarten: hon är inte förberedd, samma sak hände på förra tävlingen där vi hade högre fart än vanligt. Så nu testar jag att låta henne först gå ett långsamt varv runt mig, då kommer vi rätt! Det tar jag med mig till nästa tävling som är på lördag. 

Sedan var det strul, konstigt nog, med hennes snurrar på bakbenen som brukar vara en av de lättare momenten i programmet. Jag prövar igen, men hon går ner mellan snurrarna istället för att stå kvar. Obegripligt. Litet senare på e.m. gör vi nästa försök, då går det bättre, och jag förstår inte varför...

Ska träffa Agnes idag och titta på klippen för att få tips och goda råd!

Igår överraskade Nemi positivt: vi blev utskällda av en Papillon i en butik, och Nemi vände sig till mig för att få godis istället för att skälla tilllbaka. Men i morse överraskade hon i stället negativt - hon slet sig (!) och rusade fram till en liten lurvig hund och skällde som besatt... 

Våra program...

Här kommer onsdagsinlägget litet i förväg. 

För att minska förvirringspotentialen är det klokt att träna sitt program utan hund. Här ser ni först Zeldas och Nemis program med bara människan. Ni får tänka er att vi befinner oss på en större yta... 

Vi börjar med Zeldas. Nemi glömde att hon skulle ligga still och vänta så hon vandrar runt, bry er inte om henne.

Här är Nemis: 

 

Och så Zeldas med hund, hon är alldeles för taggad, missar en hel del i mitten, dock inte lika mycket som på förra tävlingen. 

Och här har ni Nemi:

Hej hej!

Att stå ut med att det inte blir som planerat...

Jag har börjar träna fot och heel ute, på promenaderna, som störningsträning. Tidigare har jag bara velat att hundarna inte ska dra i kopplet.
Igår kväll gick Zelda superfint, glädjande för hon tycker att det är svårt att släppa omvärldsbevakningen. Just när jag skulle belöna henne kom en sprintare (det är som en joggare men mycket snabbare) förbi bakifrån, jag hade inte hört honom komma. Nemi som gick på min andra sida kastade sig framför mina fötter för att skälla på honom, jag klev på Nemi, Nemi skrek och Zelda som är extremt känslig för om Nemi piper till fick panik.
(Exempel: vi testar litet kontaktfältsövningar på en agiltygunga. Det går fint. Zelda är med på noterna. Sedan missar Nemi och slår sig i huvudet och piper till, knappt hörbart. Efter det går det inte att få Zelda att ens närma sig gungan. Nemi själv var helt obekymrad.)

Hursomhelst är min första tanke: snälla någon ge mig en schäfer eller någon annan normal hund. Jag hade till och med tagit emot en minibullis som den jag hade tidigare, hon var visserligen inte så intresserad av att göra som hon blev ombedd, men hon skrek inte när man nuddade henne, och hon var aldrig rädd för mig.

Sen tänker jag att jag inte borde träna när jag har båda hundarna med mig, eller i alla fall binda upp Nemi så att jag kan koncentrera mig på Zelda när jag begär att hon ska samarbeta.

Och sedan tänker jag att ett steg framåt och två steg bakåt verkligen är frustrerande, att jag får tycka litet synd om mig själv en stund, och att det faktiskt är omöjligt att undvika bakslag i all träning.
Själva utmaningen ligger ju i att lösa de problem som uppstår under resans gång.
Hade detta varit när Zelda var ung hade hon varit påverkad under närmaste dygnet, nu hämtade hon sig snabbt och vi kunde köra ett minipass litet senare med Nemi förtöjd vid ett räcke. Zelda verkade ha återfått förtroendet för mig och kunde tänka sig att gå fot en gång till.

Vi kämpar på!

Alla dessa utmärkta tips...

Hur klarade vi oss utan hundbloggar? Igår halkade jag in hos Fredrik Steen, där visade han hur han väntar på sin tur innan han ska tävla. Han har olika "väntpositioner" för olika tävlingsgrenar så att hunden alltid ska veta vad som ska hända.
Att jag inte kommit på det av mig själv!
Så nu ska vi hitta på en freestyleväntposition och en HTMväntposition. Särskilt för Zelda som mår som bäst när hon vet precis vad som ska hända låter detta hur klokt som helst!
Och så har Zelda gästspelat i Memeas blogg på temat att generella sanningar ska tas med en nypa salt...

Att döpa ett moment....

För att få litet omväxling har vi börjat lära in ett nytt moment. Nu har hundarna förstått vad de ska göra och nästa steg blir att hitta ett kommando.
Det finns många olika sätt att tänka, jag försöker ha så få kommandon som möjligt.
Stå på bakbenen och snurra blir "upp""snurr". Stå på bakbenen och gå runt mig blir "upp""runt". En annan modell är att ge varje trick ett eget namn, så att gå runt på alla fyra kan heta "runt" men gå runt på bakbenen kan heta "rio" eller "bläckfisk".

Det hundarna gör på klippen tycker jag är ett solklart fall av "genom". Fast "genom" säger jag när Zelda ska byta från fot på ena sidan till den andra, detta för att hon inte ska tro att vi har övergått till slalom och att hon ska fortsätta att gå mellan benen (det blev en del kollisioner innan vi redde ut detta...)
Borde nog ha kallat det för "byt" istället, men det är nog för sent att ändra nu.

Det vore fint med ett kommando som betyder "Om du ser något du kan springa igenom så spring igenom det", men då har jag ju gått från att benämna trick till att lära dem svenska... tänker jag....

Positionsträning med liten hund - mitt perspektiv:

Resten av månaden...

Det blir hårdträning framöver. Först ska vi träffa vår freestylecoach Agnes på torsdag, sedan är det tävling på lördag (två hundar två klasser), veckan som följer ska vi på freestyleläger hos Frida Binette, sedan ska vi återuppta lydnadsträningen med start den 29.
På lägret tänkte jag fokusera på att ta fram ett 6+ program, altså ett freestyleprogram med båda hundarna tillsammans.
Tills dess ska vi träna övergångar ute, det var där vi missade förra gången.
(Övergångar är när man byter från ett trick till ett annat. Hunden kanske gärna vill fortsätta med det gamla, eller så kommer den av sig och förstår inte riktigt vad den ska göra och hittar istället på något eget, eller så stannar den så att man får ett hack i programmet. Övergångarna ska helst vara inbakade i koreografin så att det inte ser ut som tre trick på rad, utan som en flytande enhet. Det är inte helt lätt....)

Var sitter begränsningarna?

Kineser gillar inte regn. Det är en Sanning. Kineser gillar verkligen inte det de verkligen inte gillar. Det är också en Sanning. Kineser rusar ut, kissar i raketfart och rusar in igen om de riskerar att bli blöta. Det gör de.
Alltså, har jag  tänkt, går det varken att träna eller tävla i regn.
Igår eftermiddag skulle vi arbeta vidare med belöningsutveckling, något jag tycker att jag är dålig på. Det går ut på att lära sig många olika sätt att belöna hunden så att träning och tävling och även livet självt blir roligare för både hundarna och mig.
Hursomhelst regnade det. Och åskade. Och vi skulle vara ute.
Jag funderade på att ställa in, men tänkte att vi ju kunde försöka och åkte ändå iväg, det kunde ju bli uppehåll.
Det blev inte uppehåll, och vet ni vad? Båda hundarna var helt beredda att jobba litet fast det blev en aning blött. Och Zelda tappade fokus litet precis medan det åskade, men sedan fortsatte hon om inte glatt så i alla alla fall samarbetsvilligt. Vi tog det lugnt, tränade i mycket korta pass, hade en liten bas under ett lummigt träd som inte hade hunnit bli genomblött.

Jag har varit så övertygad om att detta inte skulle gå att jag inte ens har försökt tidigare. Det är faktiskt sant att kineser inte gillar regn. Det är däremot inte sant att det inte går att träna i regn, i själva verket är det ju fantastiskt bra att träna när det är blött ute så att man kan klara en eventuell regnskur på tävling.
Begränsningen har suttit i mitt huvud, inte i hundarnas. Som vanligt.

Sånt folk säger om Nemi när hon inte skäller på dem:

"Ååååå så sööööt!"
"Vad??? är det där?"
"Jag vill också ha en sån..."
"Congraturations." Japansk turist som först frågade artigt om han fick ta en bild.
"Mira que lindo!" Sagt av spansktalande turister, jag tror att det betyder titta så vacker den är.
"Eru ute å vallar kaninen?"
"Fräck klippning - är det en pudel?"
"Vilken väluppfostrad liten hund."  (Jodå, hon kan ibland).
"Men kom då sötnos, komkom." Folk som försöker hälsa burdust när Nemi backar undan.
"Men så mjuk hon är." Folk som låter henne komma fram i sin egen takt, hon blir bättre och bättre på att låta sig klappas av nya människor.

Sånt vi hittar i porten...

Av och till binder folk som inte bor i huset sina hundar i porten, antagligen därför att de ska handla mat i en närliggande butik.
Igår var det en vänlig tax, tidigare har vi hittat en liten vit spets och en raggig blandis.

Håll i er, här kommer kineserna!

Om ni någonsin undrar litet uppgivet om livet inte har mer att bjuda på så testa att åka till Bollnäs och tävla freestyle. Det är så fenomenalt trevligt och roligt att det förvånar mig att det inte är årslånga köer för att få komma dit!
Zelda och jag har fått ett klart formbesked:
Vi kom femma med 22,30 poäng, och vet ni vad, det visar nog exakt var vi är i dagsläget. För Zelda (mitt lilla  hjärta) var pigg och glad, hon stressade inte upp sig trots att tävlingens största och svartaste hund satt intill oss (tack tack tack för störningsträningen). Men vi missade många av övergångarna mellan tricken, trots att jag tycker att vi tränat mycket på just det. Vi behöver uppenbarligen träna mer och kanske på ett annat sätt. Jag är oerhört nöjd, plus att det var mysigt att åka med bara Zelda. Och slutet, snurra snurra buga, satt! I HTM var hon okoncentrerad (eller så var jag okoncentrerad), det gick glimtvis fint, men bara glimtvis.
Men nu ska ni höra: det var inte mindre än fyra - fyra! - kineser med på tävlingen! Vi fick sällskap av Anki Öberg med Inka och Hemlis som var nära uppflytt båda två, och Athina Remneman med Sony som också gick fint :-)! Det är ju bara hur kul som helst, och så vackert att se en kines på planen...


Jo, och så har jag löst blomproblemet: en isärmonterad ståltrådshängare visar sig fungera perfekt!

Anki med Hemlis och Inka:

Athina med Sony:

Och till sist visar Zelda hur lugnt hon ligger i sin uppskattade tygbur (jag hade inte hjärta att säga till henne att hon inte fick sticka ut nosen eftersom jag tycker att det visar att hon inte har gömt sig i buren utan faktiskt vilar med ett positvt intresse för sin omgivning...).

Nu åker vi!

Och för ögonblicket tror jag att jag har med mig fel hund... :-)

Någon som behöver klä om en stol?

Igår hittade jag det här tyget på Tygverket, St Paulsgatan.

Och i morgon tidigt susar Zelda och jag iväg till tävling i Bollnäs - jag får ta det som en utflykt, hon fortsätter att vara så ojämn i träningen att jag inser att vi egentligen inte är riktigt redo för det vi försöker uppnå...

Bara så att ni inte tror att vi är alldeles osociala...

Så kommer här foton från igår förmiddag. Vi träffade en tibetansk spaniel i en liten park, och några lagom stora hundar i en butik... Alla uppförde sig artigt och belevat (tyst och vänligt).

Genombrott i träningen!

Vi har tränat (länge)  på att jag ska kunna gå runt hundarna medan de sitter vackert, som Zelda visar här:

Igår lyckades Nemi sitta kvar för första gången, men idag när jag skulle filma hade hon glömt vad hon skulle göra, eller så störde kameran ... men har det gått några gånger sitter det snart!

PS. Idag på morgonen såg vi flera suspekta personer, varav en jättesuspekt, och Nemi skällde inte!

Sånt folk säger när Nemi skäller på dem:

"Dj*vla hundj*vel."
"Haha, mig skrämmer du inte!"
"Iiiiih!" (Eller varianter som Aaaah eller Oooooo)
"HJÄLP!!!!"
"Det var en kaxig liten en."
"Förbannade småhundar!" Sagt av en elegant äldre dam tungt lastad med kassar.
"Vovov på dig själv dumma hund."

En del blir förstås rädda av att det kommer ett oväntat skall från en hund de inte ens har sett, men många verkar snarast förolämpade. Det tar det personligt, de bryr sig om vad Nemi tycker om dem. Hon är ju en mycket liten hund, hon går i koppel och kan inte slita sig, det är svårt att tro att någon skulle känna sig hotad.

Är inte det rätt intressant?

Men eftersom det är oartigt och otrevligt att uppföra sig som hon ibland gör jobbar vi vidare med skvallertäning och avledning som nu fungerar fint om vi möter en enstaka människa, exempelvis tidigt på morgonen. Om vi däremot går på en trottoar med en ständig ström av mötande människor kan Nemi vara helt lugn i flera kvarter, och sedan plötsligt skälla på någon vars uppsyn (?) hon inte gillar (nu talar vi inte om joggare eller skateboardåkare).

Jag behöver vara särskilt uppmärksam vid övergångsställen, när jag själv går fortare än vanligt, om en grupp ungdomar går och småknuffas. Ibland kan långa kjolar vara provocerande, ibland inte.

Att gå ut med bara Zelda är som att gå med en halv hund. Hon drar inte i kopplet, klarar möten med allt som dyker upp, hänger med på det mesta utom parker där det finns lösa hundar. Att gå ut med Nemi är en heltidssysselsättning, det går knappast att koppla av i två sekunder (nu överdriver jag, men bara litet). Men det ska bli ordning även på detta.