Rent slut på året!

Många hundar är "självrengörande", deras funktionella päls stöter bort smuts. Matte/husse badar hunden någon gång om året, allt är som det ska vara.
Andra hundar har päls som en mirakeltrasa. En nerklippt kines drar smutsen till sig och behöver täta bad för att hålla sig så fräsch att man vill umgås med den på nära håll.
Men här på landet verkar det inte finnas någon smuts, i alla fall inte av samma sort som i staden. Här kommer hundarna in med rosa trampdynor efter promenaden, och inte är de smutsiga någon annanstans heller.
Så skulle man ha det jämt.
Och så önskar vi ett ett Gott Slut, det är så roligt att ni kommer och hälsar på!

Promenad med lösa hundar :-)

Det är väldigt kul att se hur hundarna beter sig när de får gå som de vill. När de är lösa i stan kommer det ständigt andra hundar som de (och jag) måste förhålla oss till, här finns inga störningar alls.
I går var vi ute i ungefär en timme på förmiddagen (ingen bil, ingen människa, ingen hund). På utvägen gick Nemi ungefär tio meter framför mig, med utflykter åt höger och vänster. Zelda gick en meter bakom mina ben. När vi vände bytte de plats. Zelda gick före med många blickar över axeln, Nemi hittade allt möjligt som skulle undersökas så hon fick rusa ikapp gång på gång.
(Var inte oroliga att hundarna ska bli överkörda. Det är så tyst att jag hör en bil på långt håll, och hundarna är aldrig särskilt långt borta, kineser som de är. Och kommer gör de som raketer när jag ropar, inget går upp emot godiset jag har i fickan).
Härligt att kunna gå en hel promenad utan konflikter om hur andra hundar ska bemötas, utan att trassla med koppel, utan att behöva hålla Nemi tillbaka och få Zelda med i exakt min takt.

Så här der det ut när Nemi har galopperat - "galoppsprång" finns tydligen inte på hennes repertoar. (Med förra hunden blev det avtryck av fyra tassar, sedan ingenting, sedan ganska många meter bort fyra nya avtryck och så vidare). Nemi har med andra ord inte så flytande och eleganta rörelser som man kanske kunde förvänta sig av en kines, men det gör ingenting, för vi ska satsa på komiska program och för det är hon perfekt.

Och så är det inte bara ute man kan busa runt:

Bättre fly än illa fäkta.

Inne i centrala Stockholm smäller det. Redan. Därför har vi flytt till landet. Här smäller det också, men bara runt tolvslaget på nyårsafton, och risken att någon kastar smällare på oss är obefintlig.

Så nu går vi promenader utan koppel på rena, isiga vägar. Det är som att komma till en annan planet.  Igår mötte vi en enda bil när vi var ute, den stannade och väntade tills vi hade gått förbi! (Hundarna kommer när jag ropar och står still medan bilar passerar. I Stockholm verkar bilisterna tycka att det är min sak att hålla reda på hundarna, de saktar ner inbland, men oftast svischar de bara förbi).
Vi träffade inte en människa som var ute och gick. Inte en hund. Nemi var fullt upptagen av att utforska, sa inte ett ljud under hela tiden.
Zelda har bättre snöteknik än Nemi som okarakteristiskt kom på efterkälken när vi gick där det inte var plogat. Som ni hör blåser det. Mycket.

När vi kom hem var hundarna trötta.

Och sedan har jag upptäckt att popcorn skulle kunna fungera som fyrverkeriträning. I Gondar fick jag popcorn till eftermiddagskaffet (vanligt i Etiopien) så jag tänkte göra likadant. Zelda blev riktigt rädd. Stackars hund, hemska ljud överallt.

Tidningsreferat

I senaste numret av Kinesposten kan man läsa följande:
Ulrika Myrqvist skriver en intressant artikel om hur positivt hennes son med Aspergers syndrom utvecklats sedan familjen skaffat en kines. Jag börjar fundera över hundens roll i utvecklingen av vår förmåga att läsa kroppsspråk - flertalet hundar är ju extremt tydliga, och därmed utmärkta läromästare kanske särskilt för den som tycker att detta är svårt. Skulle vilja se en studie som ställer frågan om en hund i familjen är en skyddande faktor.
Sedan en inbjudan till en föreläsning om nedärvning av pälsfärg, julhälsningar från olika kennlar, en artikel om BPH (Beteende och Personlighetstest Hund), en presentation av en veteran som är ett återkommande inslag - i det här numret "Tintin" alias Prefix My Darling Clemenetine, en välmeriterad tik född i januari 2002 som på fotot ser ut att vara i toppkondition, några krönikor varav en handlar om freestyle med kineser, en intervju med en medlem som tävlar i rallylydnad och vars kines - hör och häpna - fick fina poäng på vallanlagstest, resultatlistor och litet info om födda kullar.
Jag gillar verkligen den här lilla klubbtidningen, det är jag som skriver freesylekrönikorna, en i varje nummer.
Ur resultatlistorna framgår att Zelda även i år, i nästan obefintlig konkurrens, blivit årets freestylekines (Nemi kom tvåa). Av avelsstatistiken framgår att det under senaste kvartalet 2012 fötts 121 valpar fördelade på 34 kullar. 15 kullar hade en inavelsgrad på 0%, 4 hade en inavelsgrad på över 10% varav en på 22% och en på 25%.

Om ni också vill läsa Kinesposten så går ni med i Chinese Crested Club www.ccclub.se. Medlemsavgiften är 275 kronor, den sätter man in på CCCs bankgiro 5569-2271

Jag är inte med i någon brukshunsdklubb eller liknande, och någon klubb måste man vara med i för att få tävla, så när damerna och jag tävlar gör vi det för vår rasklubb CCC vilket är litet udda tycker några, men utmärkt praktiskt tycker vi.

(Om ni undrar hur man kommer på idén att göra vallanlagstest med en kines så är förklaringen att kinesen bor tillsammans med vallhundar, gissningsvis fick den följa med av bara farten när någon vallhund skulle testas).

Nemi, Zelda 1, Zombie o Zelda 2.

I går kväll träffade vi de minsta chihuahuor jag har sett - Zelda och Zombie. Fullvuxna, men i storlek som ett halvt ganska litet marsvin. Otroligt. Men tuffa var de, de tyckte inte att kineser var något att oroa sig för. Alla fyra var överens om att det var inte var något promenadväder...
Bildkvalitén beror på möker + regn + telefon, men med litet god vilja kan ni nog se alla fyra hundarna.

Mer om frisyrer...

Igår var jag extra nöjd med att ha klippt ner damerna...

Det är tröttsamt att fira jul...

Zelda somnade i soffan, Nemi på golvet bland leksakerna ... De har ätit ganska mycket kalkon.

Med anledning av att det är den 24/12 idag:

Julfrisyrer.

Här ser ni mitt senaste försök att undvika att Zelda får hår i ögonen: Salukifrisyr. Hon är alltså kortklippt på hela huvudet. Hon klär faktiskt även i detta, överraskande nog.

Prövar även att låta håret/pälsen på Nemis öron få växa ut helt för första gången. Hon måste ju ha litet päls på dem såhär på vintern, så varför inte löpa linan ut? Även hon är kortklippt på huvudet som synes.

Mer om orden vi använder.

Vad gör vi när vi dresserar en hund? När vi utbildar en hund?
För mig har de orden helt olika valör. Dressyr låter i mina öron mekaniskt, som något jag i någon mån tvingar på en hund som själv inte har något val. Utbildning låter som något vi gör tillsammans. (Här kommer nog eventuella dessyrryttare att protestera.)
Det är ett av skälen till att jag uppskattar shaping så mycket - hunden har själv klurat ut vad den ska göra, och väljer sedan att göra det för att få en belöning den vill ha.
Det är väldigt kul att arbeta med små hundar där motivationen inte är given, där det är upp till mig att göra träningen så givande att de vill delta.
I början hände det ganska ofta att Zelda gick sin väg. Hon lämnade rummet, eller gick och la sig i soffan, och där stod jag med klicker, godis och annat. Hon hade helt enkelt inte lust längre, då var det bara att lägga ner och försöka förstå vad som hade hänt. Oftast hade hon blivit rädd för mig (oväntade rörelser, hög röst, gått mot henne för snabbt), något i rummet (om jag t.ex. kom åt en möbel så att det lät), eller så ogillade hon att inte förstå vad hon skulle göra (hennes modell var att testa två gånger, om det inte fungerade - ingen belöning - så gav hon upp och gick.)
Detta känns väldigt avlägset idag - de senaste åren har hon jobbat på (nästan) som vilken hund som helst...
Nemi har aldrig någonsin valt att avbryta ett träningspass - hon blir taggad av att inte lyckas direkt, då anstränger hon sig ännu mer för att komma på vad hon ska göra...

Vad säger vi när det inte går som vi hade tänkt?

"Dumma Hund!" eller liknande?
"Usch vad jag är dålig på att träna min hund, jag är ju helt inkompetent."?
Idag vill jag berätta om en formulering som jag tycker är så mycket bättre. Den kommer från Barbro på Hundudden. Hon tittar vänligt på hund och människa och säger milt:
"Hon har inte riktigt den förståelsen än."
Sedan går det lätt att arbeta vidare.

Går det att lära en kines att apportera?

Här ser ni hur vi ligger till just nu, filmer från gårdagens träning på Hunduddens träningscenter. Viktigast: att hundarna har kul. Om några år kan vi säkert övergå till apportbock i trä. (Jag skojar. Vi SKA starta i lydnadsettan under 2013, och vi SKA klara apporteringen.) Vi leker oss fram... Nemi har inga problem med ett längre avstånd, med Zelda har vi nästan fått ta det decimeter för decimeter...

Avlämning tränar vi separat, så småningom ska det läggas ihop.

En av Nemis många talanger

är att öppna paket. Utan att skada innehållet. Hon är en mångsidig liten hund!

Helgens vackraste kineser:

Här ser ni  DK UCH FI UCH HR CH NORD UCH SE UCH Moelmo's Irresistible Me som inte bara blev bäst i rasen, utan även BIG-2, det vill säga näst bäst i hela gruppen sällskapshundar. Jättegrattis! Handler: Catalina Gustafsson.

BIM blev välmeriterade C. I. B. DK UCH GB CH SE UCH Prefix Abraham Lincoln, uppfödd, ägd och visad av Gunilla och Rebecca Agronius.

Kineserna jag såg var mestadels inte bara vackra, utan verkade även frimodiga och glada, härligt att se!
Här får jag en puss av juniortiken Bonniveras Just Push Play som just vunnit sin klass, ytterligare en charmerande bekantskap.

Och en till dag i Älvsjö...

Jag borde bara skriva just nu, men jag kunde inte låta bli att ta en sväng förbi Älsvsjö även igår...  

Några av dagens händelser:

Vinst igen i dagens freestyle! Linnéa Vejde och Zolo (bild nedan, från http://www.australianshepherdklubben.nu) kom etta med sitt underbara program, men blev ändå passerade med liten marginal av finska Sini Eriksson med sheltien Sonic eftersom slutresultatet baserades på båda dagarnas poäng. 

Jättegrattis till båda, och även till Michaela Neiglick och Rut som kom på en sammanlagd tredje plats! 

Här en peruansk nakenhund, spännande ras!

Vi träffade Bingo (tv) som ni har stött på tidigare här i bloggen. Han och även jag hälsade på denna extremt söta lilla tik som heter Ridgecrests Princess Priceless.

Och här! Ett badkar så att man kan bada sin lilla hund utan att vika sig dubbel! Hade varit mycket praktiskt ifall jag hade haft plats...

Och så hälsade vi på i rasmontern. Där stod Agnes Thorlaksdottir och Johanna Kilponen för ögonblicket, skrev tyvärr inte upp vilka de sällskapliga hundarna var. Ser ni att de har satt upp ett foto av Zelda för att visa att kineser passar fint för freestyle!

Och till sist: jag håller på att bygga upp en kineskorsningssamling. Senaste tillskottet är Sookie, 9 månader. Pappa chihuahua/kines, mamma schipperke/chihuahua. Pytteliten och enligt matten mycket trevlig.

Freestyleguld till svenska laget igår i Nordiska Mästerskapen!

Ojoj vilken spännande dag igår!  Här kan ni se gårdagens tävlingar, och även söndagens som streamas i realtid.
Som sagt: vårt alldeles egna freestylelag bestående av Michaela Neiglick med Rut, Carina Persson med Pop, Karolina (Lina) Pettersson med Zing och Linnéa Vejde med Zolo blev Nordiska Mästare!
GRATTIS!

Det svenska HTM-laget kom trea, vann gjorde Finland. Mitt hetaste HTM-tips: gå in på gårdagens HTM tävling (länk ovan) och titta på vinnare Leena Inkilä med Prima. De kommer efter 48 minuter, hon gör en inbrottstjuv, lysande!
Det är inte så lätt att skapa intressanta HTM-program.

Och så har jag sett en släthårig saluki som jag skulle vilja ha, och en liten hårig Peruviansk nakenhund som jag också skulle vilja ha, och som vanligt en liten cane corsotik som gärna kunde fått följa med hem ... plus några till ...
Och till sist: det mest rosa ståndet:

Veckans/månadens rysare:

Sydde i en knapp igår, hade bråttom, lämnade nål med överbliven tråd på köksbordet. Glömde sedan att ta undan den innan jag gick och lämnade hundarna en stund på eftermiddagen.

Hundarna har en hemlighet: när jag inte är hemma hoppar de ibland upp på köksbordet där de har utsikt över gården och huset mittemot. Detta vet jag därför att grannarna mittemot har berättat att de ibland ser en eller två små hundar som tittar ut. Hundarna är aldrig på bordet när jag är hemma.
Hursomhelst badade jag Nemi på kvällen - och hittade nålen och tråden intrasslade i pälsen på hennes ena bakben. Mirakulöst nog hade hon inte stuckit sig på den!
Nålen hade lyckligtvis lagt sig längs med benet, och tråden var intrasslad sådär som saker bara kan trassla in sig i en puffpäls.
Hon måste ha gått med den i timmar, inte minst på kvällspromenaden.
Det är speciellt att leva med kineser.

Ljus i mörkret.

Igår kväll hade någon ställt ut marschaller längs vår kvällspromenadväg. Det blev sagostämning, i alla fall för mig, damerna verkade inte tycka att det var något att hetsa upp sig över.

Körskola för hundar.

Här kan ni se ett reportage från Nya Zeeland om hundar som kör bil - körskolan är ett roligt försök att intressera människor för att ta en omplaceringshund.

Halkfritt!

I år har jag satsat på ett par Icebugs - dubbdäck för fötterna. En av anledningarna att jag valde en liten hund efter den stora var att jag ville ha en hund som inte kunde dra omkull mig. Min plan för den här vintern är att  hålla balansen när vi är ute - dubbarna gör att jag kan gå uppför på blankis och hundarna är visserligen inte att lita på ur koppeldragsynpunkt, men det gör inte så mycket i sammanhanget.
Det är alldeles för många människor som hamnar på akuten så här års på grund av att hunden hoppade iväg i en oväntad riktning.

På tunnelbanan:

"Är det olika raser?"
"Nej, båda är Chinese Crested Dogs, eller kinesiska nakenhundar fast med päls."
"Jaha. Men de har ju olika öron..."
"Ja, det är en ras med mycket variation."
Paus.
"Vad fint - för den stora är ju öronen hennes frisyr..."

Vinterpromenad!

Igår promenerade vi på Långholmen. Nemi tittar framåt, åt sidorna, springer och springer. Zelda nosar, nosar och nosar. Hon kommer ofta efter, får springa ikapp. Nemi ligger oftast före, ibland så långt före att jag byter riktning för att påminna henne om att hon måste hålla reda på mig.
När det bara är några minusgrader och varken blåser eller regnar/snöar har hundarna inga kläder på sig.

Passivt motstånd.

Härom dagen när det var kallt skulle yngste sonen som är på besök ta ut hundarna när jag inte var hemma mitt på dagen.

Nemi gjorde passivt motstånd, var så lealös att det inte gick att få ner hennes ben i overallen. Det slutade med att hon fick ha den som en cape över ryggen, fäst med kardborrknäppningen under magen.
Och Zeldas rosa vind- och vattentäta täcke var inte heller så lätt att hantera, det blev en bit över som ni ser, den hänger ner mellan hennes framben.
Sonen tog fotot :-).

Grattis Ina och Oscar!

Nu är det klart! Alla tävlingar är tävlade, alla poäng utdelade... och Årets Freestylehund 2012 blev manchesterterriern Oscar med matte Ina Kolmodin!

Foto från Inas och Oscars hemsida

Vi säger STORT  GRATTIS, så välförtjänt och inspirerande! Här är deras vinnande program:



Hela listan ser ni här, Zelda och jag kom på nittonde plats, målet för nästa år är top 14.

Plattformsträning:

Här tränar vi stabilitet: hundarna ska stå helt stilla på frigolitskivan oavsett var jag placerar mig eller vad jag gör. Om jag puttar på dem ska de se till att hålla sig kvar på plattformen, uppgiften är att hålla sin position.

De ska titta framåt, inte på mig. För Nemi är detta SVÅÅÅRT men nyttigt, hon får verkligen kämpa med springet i benen. Zelda får kämpa med sin lust att ha ögonkontakt helst hela tiden. 

Detta kan utvecklas till att använda plattformen för att visa var de ska ställa sig, det kan användas för att visa hunden hur HTM-positioner ska se ut,  och annat man kommer på...

Det ligger en godisbit framför hundarna just nu för att hjälpa dem att titta åt rätt håll.

Tala om trollen...

Igår, i trängseln på tunnelbanan (snöstormsträngsel var det), träffade jag Smeagol som tog stöket med ro. Men vad kunde detta vara? En extranaken naken kines? En liten Xolo, en ras som jag aldrig sett i verkligheten?

Facit: Han är en blandning av chihuahua, liten pudel, yorkshireterrier och naken kines.
Jag tycker att det är överraskande att nakengenen ger mer "nakna" hundar när den inte har sällskap av så många andra "kinesgener" - så naken som Smeagol är brukar ju inte kineserna vara, och hans nakengen kommer ju garanterat från en kines.
Men till det viktigaste: matten berättade att Smeagol har ett underbart temperament. Han tycker om människor och andra hundar, skäller inte i onödan, är glad och harmonisk. Matten var helnöjd.

Targetträning.

Här tränar vi att springa till en tasstarget och sedan komma tillbaka. Detta för att det ska gå att skicka dem dit jag vill ha dem på tävlingsplanen, och att jag ska kunna skicka Nemi fram över stången i hennes program.

Jag känner mig som en människa med en halv IKEA-möbel, för jag vet inte vad detta ska döpas till, vet inte hur jag ska få dem att förstå att de ibland ska till targeten och stanna där, måste få tag på del 2 av instruktionerna.

Sånt man kan göra med en Dolly Parton peruk:

Nemi hittade/stal peruken igår...

Benvärmare:

Får jag presentera Rosa, en chihuahua/kineskorsning som arbetar i vår närmaste (ekologiska) blombutik. Rosa är så liten att det är svårt att tro att hon verkligen är vuxen, och nu när det har blivit kallt har hennes matte haft svårt att hitta en fungerande overall till henne (hon får skavsår av inåtvända sömmar). Så då virkade hon två benvärmare till frambenen att ha under tiden...

Rosa bevisar att man inte kan dra alla över en kam: jag har mest hört om människor som haft problem med chihuahuakorsningar, men lilla Rosa är en glad och lättsam liten hund som matte är  mycket nöjd med.

Damerna och Dolly Parton!

Nej, hon var inte på besök, det är jag som var på maskerad igår...

Damerna var som synes inte ett dugg intresserade av peruker, enorma lösögonfransar och tjock makeup...

Nytt hem Addis Abeba style:

Idag blir det litet mer Etiopien:
Här ser ni bröderna Yaphet (tv) och Yared (th) med hunden Jackie som de hittade på gatan utanför morföräldrarnas hus. Hunden lyckades göra ett så gott intryck på dem att den fick följa med hem, vilket de inte har ångrat.

I Addis finns inget Hundstall eller liknande, så den här lilla hunden tog saken i egna tassar och charmade sig till ett gott och kärleksfullt hem.
Heja Jackie säger vi!

Träning - klok planering efterlyses.

Just nu har jag två oerhört träningsvilliga små hundar.

Jag har en vag plan för nästa tävlingssäsong som ser ut ungefär såhär: vi måste komma igång i lydnadsettan, det är fortfarande bara apporteringen som vi inte kan. Vi ska köra vidare med samma freestyleprogram som tidigare, Zelda ska ta certifikat och Nemi två till uppflyttningar i klass 2. Vi ska köra vidare med Heelwork to Music, där båda hundarna har tagit uppflyttningspoäng i klass ett, nu ska vi satsa på två till. Vi ska komma till start i 6+ (när man kör båda hundarna samtidigt).
Det är tröttsamt att bara läsa igenom listan.

Jag kan istället ordna aktiviteterna efter angelägenhetsgrad.

Då blir det
1. Freestylen för båda hundarna.
2. HTM, båda hundarna
3. Lydnadsettan
4. 6+
Tror jag.

Då ser jag direkt att jag kanske inte ska bry mig om 6+ just nu, utan istället koncentrera mig på att träna det som krävs för de första tre.

Problemet med lydnaden är att momenten kräver underhåll. Ställande under gång, till exempel, som vi slet rätt mycket med men sedan lät vila, har Nemi lyckats glömma. Zelda som tar längre tid på sig att lära nytt verkar ha lättare att minnas.
Så om varje träningstillfälle ska ha ett bestämt mål, långsiktigt och kortsiktigt (varför tränar jag just det här just nu? Hur vill jag att momentet ska utvecklas/förbättras under just det här träningspasset?) kommer det att krävas en genomtänkt plan.

Den behöver jag skapa innan jag tar upp träningen på allvar.
Under tiden är ju positionsarbete aldrig fel, men fortfarande inte helt oproblematiskt. Tränar vi lydnad vill jag att hundarna ska sätta sig vid min vänstra sida när jag stannar. Tränar vi HTM eller Freestyle vill jag absolut inte att de ska sätta sig när jag stannar. De måste alltså lära sig att läsa mitt kroppsspråk: om jag är stel i kroppen är det lydnad som gäller, om inte är det antagligen HTM. Och jag måste vara så tydlig i mitt kroppsspråk att de ser skillnaden.
Pust.

Här har Nemi krupit upp i yngsta sonens knä och somnat. Zelda har parkerat sig i soffan. De verkar nöjda med att vara hemma igen!

Så. Nu är resan slut och bloggen återgår till realtid.

Ja, hörni.
Kan man resa bort i nästan en månad när man har två små hundar? Nu har jag testat, och svaret blir att för oss gick det alldeles utmärkt.
Det finns ju många sätt att ordna ett bra boende för hundarna medan man är bortrest. Många har en familjemedlem som gärna tar hem hunden/hundarna till sig ett tag. Man kan låna ut sitt hus/lägenhet till någon som vill vara hemifrån och som gärna tar hand om medföljande hundar. Man kan boka in dem på ett pensionat.
Eller så kan man låta dem bo hos någon som även åtar sig att träna dem, ungefär som människor gör med hästar. För hästen kan det vara mycket utvecklande att ridas ett tag av en ryttare som är skickligare än ägaren.
Ungefär så tänker jag när jag lämnar hundarna hos Agnes. Plus att jag tycket att det är bra att de bor i en vanlig hemmiljö. Just den här gången, eftersom jag skulle vara borta så länge ville jag även välja något som har fungerat bra tidigare eftersom jag inte skulle kunna hämta dem i förväg ifall det blev problem.

Medan jag var borta har följande hänt med hundarna: det har blivit mycket vardagslydnad. Agnes kan exempelvis inte ha fem eller sex hundar som rusar mot ytterdörren och skäller så fort det kommer någon, så de små damerna har fått lära sig att vara tysta i situationer där de är vana vid att låta. Nemi har inte fått dra i kopplet, och hon har inte fått skälla på andra hundar.
Agnes har uppenbarligen lyckats förklara detta för henne på ett bättre sätt än jag.

Sedan jag kom hem har jag oftast gått med två små hundar i slakt koppel. Nemi behöver påminnas av och till, men jag har fått en riktigt stabil grund att stå på. Härligt!
Det har blivit betydligt tystare härhemma, särskilt märks det när grannens två Grand Danois står och väntar på hissen, eller rättare sagt blir jag nu inte underrättad varje gång de går in eller ut.

Så vad tycker de små damerna själva? Det måste ju vara bättre för dem att jag inte blir irriterad, så ur det perspektivet borde de vara nöjda. Vad tycket de om att få lära sig nya regler på ett nytt ställe? Kanske tycker de att det är intressant. Jag tror mycket på att bryta invanda mönster för att göra vardagen ny och fylld av möjligheter, det borde kunna vara likadant för dem.

Jag undrar hur mycket de tänker på det som inte är. Tänker de på mig och på "hemma" när de är borta? Tänker de tillbaka på dagarna med Agnes nu när de är hemma igen?

De verkade (förstås) oerhört glada över att hitta mig igen, och att vara tillbaka i sin vanliga miljö, men de har inte verkat klängiga eller osäkra "du ska väl inte försvinna igen?", utan efter ett första dygn då de sov mer än vanligt har det mesta återgått till det normala - minus skall och Nemis ovana att streta framåt i kopplet.

Lyckat, tycker jag!

Själv har jag förstås saknat dem, men inte så mycket att jag låter bli att boka nästa resa...

Så här såg de ut när de kom hem:

Och på hemvägen:

Den 21 åkte vi tillbaka till Gondar, och Goha hotell. Tips: Four Sistes Reststaurant nere i staden, där åt vi middag, rekommenderas!
Nästa morgon flög vi till Addis, och till en överrsakning som Nebiat, Etiopisk kompis hade ordnat: vi fick träffa president Girma Wolde-Giorgios som arbetar i Kejsarens gamla palats. Inredningen är oförändrad sedan Kejsarens tid, kanske hade damerna varit välkomna. Kejsaren tyckte i alla fall om små hundar, han hade ett litet gäng chihuahuor som följde med honom överallt. Så rummet vi satt i har varit arbetsrum inte bara för Haile Selassie, utan även för hans små hundar, varv en, favoriten Lulu, har en gravsten i parken, den hann vi dock inte se.

Här kommer för ovanlighetens skull en bild från min tonårstid. Det är kväll, jag har vunnit en hopptävling, Kejsaren delar ut priserna. Mitt i bilden ser ni en av hans små hundar. De var alltid med, de var alltid lösa, och de ställde aldrig till några problem.

Så jag tror att de små damerna hade smält in utan bekymmer i det Kejserliga palatset. 

Mer nostaligi: min far överlämnar kreditivbrev 1959 i samma palats som Anette och jag besökte: 

På den tiden hade Kejsaren ett levande lejon i palatset. Min far tyckte att det var aningen obekvämt men han ler ändå artigt mot fotografen. Tydligen samsades lejonet och hundarna...

Och sista heldagen i parken...

Igår var det väckning 05, vi har börjat vänja oss vid morgonkylan så det blir lättare och lättare att kravla sig ur sovsäckarna och våga sig ut i det kalla mörkret utanför tältet.

Nu var målet nästa berg som heter Intyae, 4070 meter högt. Vi räknade med att vandringen skulle ta ungefär fem timmar, och det gjorde den. Först gick vi på en gräsbevuxen slänt, det var litet frost på marken, och mängder av små spindelnät som glittrade när de träffades av morgonsolen. En bit bort travade en liten grå sjakal målmedvetet, på jakt efter smågnagare enligt Jamal.

Här växer en härdig jättebegonia som skjuter upp en gigantisk stängel med blommor när den är 7 eller 15 år (vi fick litet olika uppgifter), sedan dör den. 

Här är en som precis ska börja sin första och sista blomning:

Nästan uppe. Vi var så matta att om vi hade röstat hade vi nog skippat den sista biten, men Jamal som hade makten (ryggan med kaffe och te) peppade oss att göra ett sista ryck och ta oss ända upp.

Så här såg det ut från toppen: 

På eftermiddagen blev det en mer beskedlig vandring utefter de svindlande stigarna runt campen. Tror att Zelda hade valt att stanna i tältet om hon misstänkte att promenaden skulle bli lika ansträngande som den på morgonen.
Idag är vi litet nostalgiska i förväg - det är sista dagen. En del ska vidare till Lalibela, andra till Omo i söder, och så är vi några vars resa tar slut här och nu.

Och så, i realtid: igår köpte jag äntligen en öronpeang så att jag kan slänga den trötta gamla pincetten som jag har använt för att hålla damernas öron fria från håret som växer i hörselgången.

20/11

Igår vet jag inte vad som hade hänt med damerna. På morgonen/förmiddagen trasslade vi oss upp till toppen av berget Bwahit, 4430 m över havet.
Så här kunde terrängen se ut:

Tänk er att det är uppför, uppför, uppför. Hur mycket man än andas är det svårt att få i sig syre så att det räcker, kroppen bara tvärstannar, det går inte att ta ett steg till. Damerna hade antagligen velat bli burna, men jag hade inte orkat bära en extra våtserviett. Att kånka på en hund hade varit helt uteslutet. Antagligen hade guiden och scouten fått bära var sin hund, de var vänliga och vana vid höjden.

Här är vår utmärkta guide Jamal - honom kan ni boka om ni också vill till Simien.

När vi ligger och flämtar på toppen ser vi plötsligt en kille som springer uppför bergsidan, mot oss. Han kommer upp, oberörd som om han promenerat i maklig takt från ytterdörren till bilen. Med sig har han läsk - iskall Pepsi och Fanta!

Han visar sig heta Habtamu, han bor i en by som är fem timmar bort för oss, två timmar bort för honom. Hans affärsidé är att köpa läsk för 3 birr på marknaden, sätta sig på ett ställe med god uppsikt över de olika vägarna uppför Bhawit, och sedan springa upp till  bergstoppen när han ser turister på gång. Väl uppe säljer han läsken för 25 birr. Vi köpte nästan hela hans lager, ingen kom ens på idén att pruta. Kall var den för att den hade legat i skuggan.

På eftermiddagen var det gamdags igen, och den här gången tackade de ja till vår inbjudan:

Om jag fick välja en ny karriär skulle jag nog satsa på att bli gamforskare... Jag tycker om deras utseende, deras sätt att flyga, deras stök och bök när de är tillsammans, deras funktion - de ser till att städa undan alla döda djur (inklusive hästar och åsnor som inte äts av människorna här utan som får självdö när de inte orkar arbeta längre).

Och - åter till dagens egentliga datum som ju är 26/11 - igår kom hundarna hem! Ulligare än vanligt men lika gulliga. Agnes och jag gick en promenad med Nemi som nu inte har skällt på någon hund i Åkersberga på flera veckor, men här hemma fick hon återfall, så vi får arbeta vidare. Går det i Åkersberga så måste det kunna gå här! Zelda väger 7,2 kg vilket är hennes idealvikt, Nemi väger 3,6 vilket är aningen i underkant.