Trägen vinner - tänder!

Såhär ser Zeldas dubbla tänder ut - de nya smyger fram innanför de gamla i underkäken, och framför de gamla i överkäken. Finurligt - hon kommer aldrig att


vara utan fungerande huggtänder. (Det tog tre dagar att få de här bilderna - hoppas att ni uppskattar dem!).

För den som bara har en hammare är alla problem en spik...

Morgon.
Zelda har varit tydlig med att jag får bestämma idag igen - lagt sig på rygg, bekräftat sin status i flocken. Nu blir jag inte stressad längre. I början tänkte jag att det måste vara något fel, jag undrade om jag hade skrämt henne, jag misstänkte att hon signallerade osäkerhet och bristande förtroende genom att visa sin undergivenhet så tydligt. Mer om detta längre ner...

Sedan har vi varit ute på gården, en timme senare än vanligt. Det märks att hon växer - tidigare kunde hon börja läcka redan hallen, eller i trapphuset, det var svårt ibland att hinna ner. Nu tar hon det lugnt, vandrar runt litet, gör det hon ska i sin egen kontrollerade takt. Snart kommer vi att kunna hoppa över gården och ta morgonpromenaden direkt.

Det är nog oundvikligt att jag tänker på Nestor, att jag fortfarande saknar honom trots att det snart har gått ett år. Jag tror att en Cane Corso framstår mer som en "ny" Nestor än vad Zelda gör, kanske är det ett skäl till att jag fortfarande tänker på denna egentligen helt olämpliga hund: den skulle fylla ut det fysiska tomrummet efter Nestor på ett sätt som inte Zelda kan. Samtidigt vet jag att ingen hund skulle kunna ersätta Nestor, ta hans plats - inte ens en klon, om jag nu hade velat ha en sådan.

Finessen och utmaningen med Zelda är att jag måste förändra mig. Jag måste utveckla en helt ny beröringsyta med den här helt nya hunden, och ibland tror jag att jag har blivit litet lat. Jag förväntar mig att kunna köra mina gamla program, istället för att vara nyfiken och öppen för de möjligheter den nya relationen erbjuder.
Vi vet väl alla hur irriterande det kan vara när en partner klagar på någonting, och så svarar man förnärmat:
"Men så har jag väl aldrig gjort/sagt".
"Nej, inte du, men min förra fru/pojkvän..."

Det är ett bra exempel på bristande mindfulness - jag är i det förflutna (ingen av mina tidigare hundar slängde sig på rygg på morgonen och därför vill jag inte att Zelda ska göra det) medan Zelda är i nuet och gör det som hon tycker verkar rimligt. Utan rädsla, utan att se besvärad ut på något sätt lägger hon sig lugnt och förtröstansfullt på rygg och stämmer av dynamiken mellan oss. Med tanke på att hon blir allt kaxigare är det nog något att ta vara på!

Idag ska vi på besök på ett hunddagis som hon kan få börja på till hösten - frågan är om det är den bästa lösningen, eller om vi ska satsa på en dagmatte, eller på att lösa passningen genom att ta det i skift härhemma. Några timmar ensam ska hon ju klara.

Zelda 2 igen...

Här är valpen jag inte kommer att åka och titta på, inte kommer att köpa, inte kommer att tillbringa de närmaste 10-12 åren med. Vilka monumentala beslut vi fattar när vi väljer hund.
Det är en konst att inte sörja det vi inte kan få. Kärleken det inte blev något av, bilen vi aldrig kommer att ha råd att köpa, graviditeten som aldrig blev ett litet barn. För första gången känns det som om min ålder (60 nästa födelsedag) begränsar mig, för nog skulle jag orka med en Cane Corso idag (är pigg, rörlig och styrketränar), men hur skulle det bli om fem år? Om tio år?
Så jag har valt en tanthund den här gången.
En liten, söt hund av en ras som är känd för att varken bråka med människor eller andra hundar. En känslig och intelligent liten hund, en hund som kan lära sig allt jag vill att den ska kunna, men som aldrig kommer att skrämma någon. Som aldrig kommer att välta någon.

Zelda ligger bakom min stol och sover - det känns aningen illojalt att ändå känna suget efter en stor, lugn hund vid sin sida. Kanske kompletterar en Cane Corso sin människa på ett annat sätt än en mindre hund kan göra?

Samtidigt finns det inte utrymme i mitt liv för en stor hund just nu. Men byt liv då, viskar en av de inre rösterna. Har du inte levt ett beskuret liv tillräckligt länge? Säg upp dig, ta kontrollen över din tillvaro, skapa ett liv där du kan ha den hund du längtar efter.

En annan röst säger att du håller ju just på att skapa den hund du längtar efter genom att socialisera Zelda. Du har en hund du kan ta med överallt, hon gillar att åka tunnelbana och hon skrämmer inte medpassageraren. Hon går i varuhus och får plats mellan borden på uteserveringar. Hon flyger som handbaggage. Hon är mycket lite allergiframkallande.

Och till sist säger en tredj liten men genomträngande röst: du kan skaffa en Cane Corso senare. Du behöver inte ge upp, släppa visionen av den grå, blåögda tiken. Du kan ta över en äldre hund, en trevlig treårig hund som behöver ett nytt hem...

Nej, nu ska jag rikta min uppmärksamhet tillbaka till den hund jag har - jag ska göra ett nytt försök att få en bild av hennes alla hörntänder!

Dopamin i Zeldas hjärna...

Idag har Zelda varit och hälsat på vänner som bor på landet. Hon utforskade omgivningarna - fågelbad, humlor, höns, massor av blommor, örter och fågelfrö - tills hon kollapsade under matbordet.

Läser nu att det verkar som om hjärnans belöningssystem aktiveras av sådant som är nytt (förutsett att vi inte är rädda). Undra på att det är så kul att gå på upptäcktsfärd! Så kanske är en organism som får tillfälle att uppleva mycket nytt under trygga former en gladare organism än en som lever ett mycket förutsebart liv...
Och ja, hon verkar bli en allt gladare liten hund, och den glädjen är akut smittsam!

Högmod går före fall...

Rumsren? Två olyckor igår, en i natt. Jag skulle inte ha sagt något...

Mardröm...

Det här är Smilla. Om henne läste jag nyss på blocket. Den 24 blev hon jagad av en annan hund i Blåsut och hon har inte synts till sedan dess. Ägarna, varav en är en liten flicka, är förtvivlade.

Jag undrar om det här besinningslösa flyktbeteendet är något särskilt för rasen? (Känner inte igen det från tidigare hundar, de har sprungit i cirkel de få gånger de blivit jagade så att de kom tillbaka.) Zelda har drabbats av panik två gånger och flytt undan andra hundar - ena gången var det en ung setter som for iväg efter henne, andra gången en terrier. Båda gångerna tog flykten stopp när hon sprang in i ett staket (vi var som tur var i en inhägnad liten park). Det hela var var mycket traumatiskt för henne, för mig och för de andra hundägarna. Men det hade kunnat vara värre ifall vi hade varit någon annanstans - hon hade kunnat rusa iväg tills hon inte hittade tillbaka, hon hade kunnat springa ut på en väg, eller fastna någonstans där hon inte kunde ta sig loss. Nu har jag lärt mig att undvika sådana situationer (ser till att ha henne kopplad om en okänd hund närmar sig så att hon inte kan kasta sig iväg). Under den senaste månaden har hon också blivit mindre rädd, så risken minskar ju allteftersom. (Det finns många lösa hundar på våra vanliga promenadstråk).

Hursomhelst lider jag med Smilla och hennes ägare, jag lägger bilden på bloggen ifall det kan vara till någon nytta, och så hoppas jag att Smilla snart är hemma igen! (Deras kontaktuppgifter ifall ni har sett Smilla eller har ideer om ytterligare ngt de kan gör för att hitta henne finner ni på blocket.se, sök på Chinese Crested.)

5 månader idag...

Idag blir Zelda fem månader. Hon är fortfarande yngre än någon tidigare hund jag haft utom Shadow, schäferkorsningen jag fick i tioårsåldern. Jag är fortfarande glad och tacksam för att mina föräldrar, som inte var hundintresserade själva, ändå gav efter för mitt tjat. Jag är helt övertygad om att jag hade blivit en annan människa än den jag är om jag inte fått dela en del av min uppväxt med en stor och bitvis omedgörlig hund...
Och Zelda? Under den gångna månaden har hon i stort sett blivit rumsren (jag är inte helt säker på att det inte är jag som blivit bra på att förstå när hon behöver gå ut - det är i alla fall inte lika bråttom nu som det var). Hon har blivit mycket gladare, eller kanske det är mer rätt att säga att hon inte är särskilt rädd längre. I början var det mycket som verkade farligt, t.o.m. att leka med oss jättelika människor... Hon är en kollosalt lättlärd liten hund när det gäller all lägga till nya beteenden, svårare är att dämpa sådana man vill få bort (skälla, dra i kopplet).
Det som har fungerat väldigt bra är hennes sociala träning. De första veckorna verkade hon uppleva omvärlden som en osorterad samling faror som lurade på en liten hund - människor, plastkassar, bilar, bussar, andra hundar, måsar... listan var mycket, mycket lång. Nu är hon inte det minsta bekymrad längre och tur är det, eftersom vi bor mitt i centrala Sthlm och det här är den miljö hon ska leva och förhoppningsvis trivas och blomstra i under de kommande åren...
Praktiska detaljer som bad och kloklippning tar hon med ro.
Det brukar stå att små raser är färdigvuxna efter ett halvår, det skulle betyda att Zelda kanske växer i fyra veckor till - eller möjligen har hon redan vuxit färdigt, det måste ju variera från individ till individ. Valppälsen som får henne att se ut som en elektrifierad dunboll byts ut vid ungefär ett år, efter det ska hon snarare likna en mini-afghan.
Och jag ska inte klaga på hennes vilja att delta: hon lägger sig där jag är, och hon vill oftast vara med och göra det jag gör. Jag måste ju också ta litet ansvar för det som händer. Igår hade jag kunnat vara mer uppmärksam på henne och inte bara på mattan - mindfulness - så att jag hade sett vart hon sprang iväg. Det var uppenbarligen för mycket begärt att hon skulle klara den situationen själv. (Ifall det här verkar kryptiskt så är vårt hus sammanbyggt med huset mittemot - det finns flera håll att gå åt när man kommer ner till bottenplanet).

Smygläser Zelda?

Jag tror inte att Zelda smylgläser sin blogg, men under eftermiddagen har hon betett sig exemplariskt - vi har fikat, provat kläder (jag), träffat nya människor... Hon har gått hyfsat bra i kopplet, varit glad och ställt upp som smakråd när jag testade Stadsmissionens egna klädmärke Remake - allt är sytt av återanvända plagg, kul och ett sätt att hitta en klänning (som det blev) som jag garanterat är ensam om... Zelda gjorde precis det jag ville att hon skulle göra: hon deltog aktivt, och lät sig villigt klappas av det tiotal människor som ville umgås...
Så i den mån hon gjorde mig irriterad i morse är skadan reparerad!

Idag saknar jag Nestor...

Tillägg till valpkostnader: matttvätt.
Nu händer det mkt sällan några olyckor inomhus, så jag skulle skicka iväg vardagsrumsmattan på tvätt. Den är stor och rätt tung, jag baxade ut den genom hallen, ner i hissen. Zelda följde med. När jag skulle ut på gatan var hon borta. Jag ropade. Ingen hund. Bilen som skulle hämta mattan var på ingående, så jag kunde inte gå in igen och leta efter henne.
Dumma hund, tänkte jag, och längtade plötsligt intensivt efter Nestor - jag visste exakt var han hade stått om han hade varit med, exakt hur han hade deltagit i den stora mattflytten (intresserat och entusiastiskt).
Läste någonstans att det är efter fem år som hunden blir som en förlängning av ens kropp, sinnen och själ. Stackars Zelda kan ju inte konkurrera på lika villkor, men jag tycker att det är oerhört irriterande när hon backar ur våra gemensamma projekt, eller kanske att hon inte upplever projekten som gemensamma än (När Nestor var i hennes ålder vet jag inte hur han betedde sig. Då var han fortfarande hos sin första familj, och de hade börjat inse att livet tillsammans inte fungerade, så antagligen var det inte friktionsfritt...)
Det var med viss skadeglädje som jag tänkte att hon väl fick stå sitt kast, medan vi lastade in mattan, ordnade detaljerna.
Kom hon och letade efter mig? Nej.
Var hon var? Hon hade sprungit upp för alla trappor och satt sig utanför dörren.
Hon ville inte vara med, och det fick mig att längta, akut, efter Nestor som altid var där jag var...

(Zelda var inte rädd för mattan, vi hade rullat ihop den tillsammans, hon kröp in i den och hade kul under del ett av vår matttransport. En annan tolkning är att hon pös iväg åt fel håll ner vi kom ner, och sedan inte visste var hon skulle leta efter mig, och att hon då till slut gick upp igen.)

Som sagt, det är inte lätt för en valp att komma till en familj som haft sin tidigare hund under lång tid...

Råtthund? Nja....

En god väns lilla dotter satt på övervåningen i deras hus och lekte med sitt marsvin. Plötsligt kom en liten terrier farande uppför trappan. Den kastade sig över marsvinet, sedan blev det begravning. Hunden tillhörde en kompis till min kompis, och den var på besök för första (och gissningsvis sista) gången.
Eftersom det har stått att CC användes som råtthundar har jag avvaktat litet med att låta Zelda träffa mina två små möss, Shish som är den mest sällskapliga i bild. Zelda har alltid varit intresserad när jag har öppnat terrariet mössen bor i, allteftersom har hon kommit närmare och närmare. De senaste dagarna har hon stuckit in hela huvudet, och Shish som är en nyfiken liten mus har kommit fram och nosat på Zelda. Zelda har inte visat några som helst råtthundstendenser, hon har bara nosat tillbaka. Försökte länge få en nos-mot-nos bild men fick ge upp. Hursomhelst så verkar i alla fall inte Zelda ha kvar någon uppfattning om att små möss/råttor ska jagas och avlivas. Tur det, för vi måste bo i ett av Stockholms mest råtttäta kvarter - vi ser dem så gott som dagligen på våra kvällspromenader. Rättare sagt - jag ser dem, Zelda bryr sig inte.
(Annat hade det varit med lilla Viktoria - henne hade jag fått släpa bort från hålet råttan hade försvunnit ner i, om hon inte hade fått tag på den först.)

Hunden och paradiset...

Ett citat jag just hittade:

Dogs are our link to paradise. They don´t know evil
or jealousy or discontent. To sit with a dog on a hillside
on a glorious afternoon is to be back in Eden,
where doing nothing was not boring - it was peace.

Milan Kundera

Och varje författare föredrar att skriva egna ord framför att citera andra - andras ord utmanar, bjuder in till dialog, bjuder upp till kamp.

Jag blir trött.

Vill du testa din historiska hundkunskap?

Här kommer namnen på fem kända människor och deras hundar - kan du para ihop dem?
Människor i alfabetisk ordning:
Sigmund Freud, JFK, Axel Munthe, Drottning Viktoria och Virginia Woolf.
Hundar:
Pinka, Lün, Eos & Islay, Puck och Pushinka.

Rätt svar: S Freud hade en älskad ChowChow som hette Lün, JFH fick en valp av Soviets premiärminster Kruschoff som döptes till Pushinka, under tio år följde Puck med Axel Munte överallt, två av drottning Viktorias favorithundar var Salukin Eos och den lilla terriern Islay. Virginia Woolf skrev inte ofta om sina egna känslor, däremot kunde hon skriva i sina brev att hennes Cocker spaniel Pinka saknade någon...
I bild: Eos (detalj)

Gotland!

Nu är vi på Gotland, hälsar på vänner. Vi flög till Visby, vilket var oerhört smidigt. Zelda satt knäpptyst i sin transportbur på golvet vid mina fötter, vem hade väl kunnat tro att det skulle gå så bra?
Det märks att nya miljöer och nya upplevelser tröttar ut hennes hjärna - se bild ovan.
Vi har även slappat - se nedan.
Foto: Göran Kåver

Långa ben...

I fredags hälsade vi på Ula Montan på Muskö för att ta nya bilder. Som ni ser börjar Zelda få långa ben, hon är drygt 4 1/2 månad, så hon ska växa i ungefär sex veckor till...
Foto: Ulla Montan

Brunch...

Igår var det dags för brunch igen, se bild. Zelda får något att tugga på medan vi äter, det verkar som om hälften av hennes bakre tänder är på väg att desertera samtidigt. Märkligt nog biter hon ändå inte sönder någonting - hon är en alldeles ovanligt lite destruktiv hund (Viktoria demolerade allt hon fick, och en hel del annat, i en enda snabb sittning - Zelda har inte ens naggat någon leksak i kanten).
Idag ska vi till Gotland, hon ska flyga (som handbaggage, tur att hon inte är en Cane Corso på riktigt) för första gången. Hade hon varit en Cane Corso hade vi nog valt tåg/färja vilket hade tagit mycket längre - Visby ligger bara 35 minuters flygtid från Stockholm. Praktiskt!

Utsläckning/bestraffning...

I morse gav Zelda mig ett utsökt tillfälle att släcka ut ett irriterande beteende. Det händer av och till att hon söker kontakt genom att skälla på mig - det är nästan omöjligt att inte reagera, vilket ju får henne att tro att skallet fungerar som det ska. I morse fick hon litet köttfärs till frukosten för första gången. Jag vet inte hur hon räknade ut att det nog var hennes mat och inte min som jag höll på med, hursomhelst blev hon väldigt upphetsad och började skälla - "ge mig, ge mig nu" lät det som i mina öron. Jag vände henne ryggen och väntade tills hon hade slutat skälla, sedan fick hon sin köttfärs (behöver jag säga att den gjorde succé?) På så sätt kunde jag börja släcka ut hennes "lyssna på mig" skall utan att ta till otrevligheter som att bli irriterad, eller att komma med ett obegripligt och obehagligt "nej".
Jag, om någon, borde ju veta dels att bestraffning inte är särskilt effektivt, dels att det oftast finns många alternativ som fungerar bättre...
Jag gör framsteg!

Under de två senaste månaderna har Nestor ständigt varit i mina tankar - han har tett sig som en motpol till lilla Zelda på nästan alla sätt. De senaste dagarna har jag börjat minnas Viktoria, en minibullis jag hade under studietiden. Hon var, som Bullterriers brukar vara, en utomordentligt robust hund som aldrig kändes särskilt liten fast hon inte vägde mer än 5 kg. Viktoria tog inte åt sig när hon blev tillsagd - hon blev varken rädd eller ledsen, hon bara slutade med det hon inte fick göra. På det sättet skiljer sig Viktoria mer från Zelda än Nestor som också hade en känslig själ i sin stora kropp.
(Ytterligare en stor skillnad mellan Viktoria och Zelda: Det hände att folk kom fram till Viktoria och sa att detta var den fulaste hund de någonsin hade sett. På 70-talet var Bullterrriers inte så vanliga, så oftast kände de inte igen rasen. Jag tyckte själv att hon var mycket vacker att se på, och blev ständigt överraskad över att andra inte såg det jag såg...)
I bild: minibullis.

Om konsten att ha kul med små medel...

Kvällspromenad. Jag har med mig litet hundgodis, en boll. När Zelda tar kontakt med mig kastar jag bollen, eller skojar litet med henne, eller ger henne en godis. Så gjorde jag med Nestor för att få honom att bli uppmärksam på mig. Det har inte känts så nödvändigt med Zelda eftersom hon varit så följsam av sig själv, men promenaden blev ännu roligare än vanligt. Zelda frilansar och hoppar upp på alla stenar som hon någon gång belönats för att hoppa upp på, hon har uppenbarligen inte förstått att finessen är att göra det när jag säger till...
Det är roligt att ha hund!!

Om konsten att äta ben...

Jag har just sett hur ett beteendeprogram aktiveras - nämligen det som hundar använder sig av när de ska hantera ben.

Idag fick Zelda ett ben för första gången, ett sådant som Nestor först skalade med framtänderna, sedan krossade med de bakre tänderna.

Zeldas första strategi var ett behandla benet som en glass. Hon slickade, och slickade litet till. Det hände inte så mycket, förstås, det lilla kött som fanns på benet gick inte att slicka bort. Jag satt bredvid, tänkte "du måste ju använda tänderna, det är det du har dem till".

Zelda slickade vidare.

Efter en ganska lång stund började hon använda kindtänderna till att bita litet ofokuserat på en kant av benet, men så småningom blev hennes ansträngningar alltmer metodiska. Hon gnagde, började hålla emot med tassarna, använde de sprillans nya framtänderna för att få loss köttbitarna. Ju längre hon höll på ju mer flyt fick hon, och till slut hade hon hittat det rytmiska tugget som uppenbarligen fanns inprogrammerat i hennes hjärna, men som behövde springas (tuggas) igång...

Två månader idag!

Idag har Zelda varit hos oss i två månader - två långa, korta månader som har förvandlat henne från en okoordinerad, ganska lättskrämd liten dunboll till en ganska snubbelfri och orädd litet större dunboll...

Är fantastiskt nöjd med min lilla hund!

PS: Försökte lära henne "sitta vackert". Det var ingen konst att få henne att resa framkroppen, men sedan tappade hon balansen och föll, först baklänges, vid nästa försök åt sidan.
Vi ska nog vänta litet med just den här övningen...

Sergelstorgskonst...

Kom förbi en gatukonstnär som hade satt upp flera hundbilder som arbetsprov, och slog impulsivt till med ett porträtt av Zelda (jag vet, det kan inte bli så mycket fånigare).
Såhär blev det.
Idag har hon sprungit fram till en joggare, och skällt hysteriskt på två stora Ryska Vinthundar. Man kan inte vara stolt jämt...

Gummimun och skryt!!!

Idag var vi hos veterinären - i slutet av förra veckan upptäckte jag en ny tand som betedde sig besynnerligt i Zeldas underkäke - den växte utåt uppåt (svårt att beskriva märker jag, men det såg i alla fall inte ut som om den skulle inordna sig i det som brukar kallas för "normalt bett"). Jag ringde Maria, uppfödaren, och försökte beskriva problemet. Hon tyckte inte att jag skulle oroa mig, men jag beställde en tid hos veterinären i alla fall, det är ju bra att ha en veterinär som känner Zelda, och även om det inte finns så mkt att göra (tandställning??) så ville jag gärna att en kompetent person skulle titta Zelda i munnen.
Här kommer skrytet: Zelda lät sig undersökas utan synlig stress och utan protester - tänderna, tassarna, hjärtat (vi passade på och gjorde en allmän översyn).
Resultat: Tanden hade ändrat läge bara på de här dagarna och satt nu precis som den skulle. Alla andra tänder var också på rätt plats. Det brukar ju sägas att valpar har gummimun, men vem hade väl kunnat tro att en tand kunde styra upp sig så snabbt?
Zelda var även precis som hon skulle vara i kroppen, varken för mager eller för rund. Allt var perfekt, och framförallt - hon var glad och avspänd under hela besöket! Den ängsliga lilla valpen kändes plötsligt avlägsen...

Hon har också börjat lära sig "vänta" i sittande och liggande (vi är uppe i c:a en sekund...).
Nu har jag jag skrutit klart för idag!
Undertecknat: Stolt!
Bild: så ska det se ut...

Stor? Liten? För stor?

Jag har en liten hund, fyra månader gammal är hon, men redan nu börjar vi träffa andra hundar som är mindre. Zeldas ben har plötsligt förlängts, nästan som genom magi, så hon liknar ibland en hårig bläckfisk med litet för få tentakler när hon ligger på rygg med benen utsträckta åt alla håll. Enligt rasstandarden ska en CC tik mäta max 30, eller 32.5 cm vid manken (beroende på vilken man läser) och väga max 5, eller 5,5 kg.
Igår mätte jag Zelda för första gången: 30 cm! Vägde henne - 4 kg.
Min pyttehund håller på att bli jättestor (med CC mått mätt...).
Min första reaktion var lättnad - hade hon blivit "perfekt" hade det känts som en skyldighet att ställa ut henne, att så småningom få hjälp att hitta rätt linjer och att ta en eller två kullar...
Skulle hon nu bli i största laget släpper den pressen, och jag kan ägna mig åt att ha kul med henne på andra sätt. Och om jag fick välja så föredrar jag en hund som är litet större än hon "borde" vara, än en som är mindre. (Kanske rationaliserar jag nu - hade hon vuxit långsamt och blivit för liten hade jag antagligen tänkt att om jag ska ha en liten hund kan hon lika gärna vara pytteliten.)
Egentligen spelar det ingen som helst roll - Zelda är Zelda, några centimeter hit eller dit ändrar inte på det. Annars är det mest staus quo, bortsett från att det nästan aldrig händer några olyckor inomhus längre. Det beror delvis på att hennes kropp har mognat - hon behöver inte gå ut lika ofta, dels på att vi blivit riktigt bra på att se när det börjar bli dags...
Ska pröva att lära henne att "sitta vackert" - meningslöst men förhoppningsvis kul...

Jack Russel x 3

Idag träffade vi en liten vuxen Jack Russeltik som överrraskade Zelda genom att slänga sig på rygg och ligga kvar där medan Zelda nosade på henne och hälsade, en som gick förbi utan att ens titta på Zelda, och till slut en som gick till attack. Nummer ett och nummer tre var lösa.
Gissningsvis var det hela mest en markering från treans sida, Zelda blev inte biten så att det syntes, men det lät som alltid rätt otrevligt.
Jag som inte trodde att sådant skulle hända när jag hade en liten tikvalp i andra änden av kopplet...

Det finns fler...

Om någon som läser bloggen har blivit riktigt sugen på att själv få leva med en liten Zelda kan jag tipsa om hennes bror Baileys som fortfarande bor kvar på kenneln (www.kennelbrunius.se), hunden i bild som finns på http://smedby.nu, och ytterligare en ung herre som låter helt charmerande hos www.princessleias.se.
Pyttevalpar i all ära, men jag tycker nog fortfarande att 5-6 månader är en idealisk tid att ta över en hund förutsatt att den har blivit väl omhändertagen...

Sova i 90°...

Undrar om det kan vara något speciellt för CC att lägga sig utefter väggarna i ett hörn när man ska sova. Har aldrig sett någon hund göra så tidigare...

De sju slöjornas dans...

När jag just tycker att jag börjar förstå hur Zelda tänker och reagerar dyker det upp nya situationer som är frustrerande och obegripliga (antagligen för oss båda). I sådana lägen kan hon sätta sig och titta uppmärksamt på mig, men det går inte att få henne att röra sig ur fläcken. Det enda som fungerar är att avleda, hitta på ngt annat, men det är väldigt provocerande att hon inte reagerar på det jag säger, fast hon är uppmärksam, och trots att det är ngt hon normalt sett gör utan problem (som "kom"). På något sätt verkar det som om jag ger en kontraorder samtidigt, fast jag fattar inte vad det är jag gör (eller inte gör).

Det krävs starka nerver om man är liten...

Idag följde Zelda med till Kungsängen för att hämta sonen som återkommit från Tchad. Hon tog det lugnt, lät sig inte bekommas vare sig av blåsorkestern eller en svart Newfoundland. Det var mest jag som oroade mig för att människorna runtomkring skulle glömma att de hade en liten hund bakom sig och trampa på henne. Vi flyttade till en plats med mindre trängsel.
Hon verkar ha vant sig vid vår händelserika livsföring, hon kan nu lägga sig och koppla av i stort sett var som helst. Och hon växer - idag vägde hon fyra kilo, jag begriper inte var de sitter!

Inte bara jag...

Nyss var vi i Observatorielunden, där träffade vi bland andra en man iförd gröna gummistövlar och kläder som såg ut att komma från Naturkompaniet.
No nonsense.
Medan vi småpratede råkade han komma åt Zeldas tass med sin fot - hon pep till, och gissa vad som hände.
Hans röst gick upp i mjuk falsett, och ner i volym: "Nejmen lilla gumman..."
Det var väldigt bekräftande - Zelda har den effekten även på andra, det är inte bara jag som tappar kraft i hennes närvaro. Det är ju en helt fantastisk gerillastreategi hon har: att vara så avväpnande att andra ger sig utan något som helst motstånd.

Zelda 2 fungerar f.ö. utmärkt. Till henne talar jag högre, jag är inte rädd för att skrämma henne, och skulle jag skrämma henne räknar jag med att det snabbt går över. Jag blir tydligare, och faktiskt gladare och framförallt mindre försiktig. Zelda 1 är också nöjd - hon blir omedelbart mer frimodig när jag slutar gå på tå.

I bild: Nicki, Zeldas mamma. Skulle du kunna låta bli att tala mjukt, mjukt till henne?

Gladare inlägg!

Såhär kan det gå när en flicka har kul tillsammans med sin hund! Kate och Gin visar freestyle.

To crate or not to crate... Lagen har en åsikt.

Det har blivit alltmer populärt att ha hunden i bur. Hunden får sova i sin transportbur, och man har hunden i buren när man är borta (då kan den inte ställa till med någon skada). Jag läser till min förvåning i den amerikanska boken om CC att det tydligen uppfattas som normalt att lämna hunden i transportburen på dagen när man är på arbetet.
I bild: hundbur för hemmabruk.

Buren, the crate, ska då ses som ett tryggt och naturligt ställe för hunden att vara på. Första gången jag såg detta i Sverige var när en arbetskamrat som inte haft hund tidigare skaffade en tax. Den tillbringade större delen av sin vakna tid i en liten bur av hårdplast som den nätt och jämt kunde vända sig i. Nästa gång jag såg det var hos bekanta vars pigga lilla terrier inte ville sluta studsa upp och ner när jag kom. Problemet löstes med att han trycktes in i transportburen, och där blev han kvar under de två - tre timmar som mitt besök varade.

Att gå på hundutställning är alltid utvecklande. Jag fick som sagt hundvakt på söndagseftermiddagen så att jag kunde åka ut till Älvsjö och gå på World Dog Show. Där hittade jag ekologiska bajspåsar (gjorda i Sverige), ett nytt litet halsband och annat smått och gott. Jag fick även med mig en informationsbroschyr från jordbruksverket som innehöll en överraskande upplysning: i Sverige är det olagligt att förvara hundar i transportburar utom just vid transport, utställning och så vidare, hur praktiskt det än kan te sig för ägaren. Det hade jag ingen aning om!

Jag frågade förresten Kim, mitt orakel i hundbutiken om detta just innan jag skulle hämta Zelda, tänkte att det säkert har skett en hel del sedan jag hade valp senast (jag var då tio år). En sak som har skett är att det har blivit vanligare att använda burar för att exempelvis få valpen rumsren.
Kim fnös: "Det är ju inte någon burfågel du ska skaffa... Valpen behöver lära sig hur den ska uppföra sig, inte hindras från att busa genom att stängas in..."

Eftersom jag ändå har läst en hel del om hur trevligt hundar tycker att det är att kunna dra sig tillbaka in i sin bur så står Zeldas transportbur framme, öppen och inbjudande. Hon går in i den ibland för att gräva litet i ena hörnet. Utöver det har hon bara lagt sig där en enda gång, och det var när vi hade haft en konflikt om ett grisöra. Då var hon svårt sur (jag gissar, det såg så ut). Hon blängde på mig som en förorättad femåring, markerade tydligt att hon minsann hade gått sin väg (fast hon inte var mer än 2 meter bort). Hon väljer annars att ligga under bordet, under min stol eller på mattan i hallen med uppsikt över en så stor del av lägenheten som möjligt.

(Så gjorde alltid Nestor - la sig så att han hade maximal koll på det som skedde runtomkring honom.)

Man kan ju bara gissa hur en social hund upplever att leva en stor del av sitt dygn i en bur som den i bild...

Kognitiv terapi för valpägare...

I den kognitiva terapin ligger fokus på tankarna. Det jag tänker, dvs hur jag uppfattar världen, påverkar hur jag känner och hur jag beter mig. Som till exempel när Zelda ställer sig på baktassarna och krafsar på mina ben med framtassarna. Det gör hon framförallt när jag har varit borta (vilket händer dagligen nu eftersom vi tränar på att hon ska vara ensam korta stunder, eller som igår när sonen tog hand om henne medan jag gick på World Dog Show.)
Vad göra? Jag vill ju egentligen inte att hon ska hoppa upp mot vare sig mig eller andra. Den dag hon är lerig om tassarna, eller jag har dyra och ömtåliga strumpor, blir det inte kul. Samtidigt är det ju normalt att hon blir glad över att se mig, och jag har ingen lust att börja bråka med henne just då.
Här kommer det kognitiva perspektivet in: om jag tänker "Hon hoppar för att hon är glad att se mig, det kan jag ju inte ta ifrån henne" blir det oerhört svårt att bromsa hennes beteende. Om jag däremot tänker "Alla hundar i en flock blir säkert glada när flockledaren kommer tillbaka. Det betyder inte att de alla börjar hoppa på honom/henne."
Nestor, omplaceringshund som han var, blev inte bara glad, han blev ekstatisk när jag kom tillbaka från de relativt få utflykter jag gjorde i början. Av uppenbara skäl fick han ändå inte kasta sig över mig. Han fick absolut inte hoppa upp, hur gärna han än ville slicka mig i ansiktet... Likadant var det när vi fick besök: totalt hoppförbud gällde, annars hade nog gästerna aldrig kommit tillbaka.
Så skillnaden sitter som vanligt i mitt huvud. Och det ÄR svårare att ta en liten älva som Zelda på allvar, en Cane Corsovalp hade säkert varit helt på det klara med hur den skulle hälsa både på mig och på andra vid det här laget...

Så nu gäller det att tillämpa kognitiva tekniker på mig själv. Jag kan till exempel tänka mig att Zelda är en Cane Corso, en ljuvlig grå hund med ljusa ögon, men samtidigt ett muskelknippe som nu en bit in i sin fjärde månad redan kan välta små barn och skrämma vuxna som inte är så hundvana. Kanske ska jag ha en spöklik Zelda 2 som jag talar till, istället för min egna milda lilla hund?

Memea tog upp faran i att Zeldas försiktighet gör mig försiktig, vilket uppmuntrar henne att fortsätta att vara försiktig. osv. Så skulle vi kunna förstärka varandra rakt in i en ytterst oönskad återvändsgränd.
Jag hade ju inte tänkt vara brutal mot min Cane Corso, bara bestämd, och det är den kraften jag behöver hitta även i relationen till Zelda. Så idag ska jag testa att låta Zelda 2 vara med när jag umgås med Zelda 1.

I bild: Zelda 2.

Zelda, växternas drömhund!

För en liten växt är det ett problem att sprida sin frön, särskilt om de är tunga och energirika så att de kan ge den nya lilla plantan en rejäl matsäck att starta livet med. Vad göra? Den växt som bara släpper sina frön rakt ner kommer att få horder med småväxter som står alldeles för nära. Fröna måste iväg, men hur? Jo, de kan exempelvis förses med en liten hulling. Sedan får växten hoppas att det kommer förbi något rörligt djur med päls som fröna kan få lifta med till en bättre växtplats.
Idag har Zelda transporterat iväg något hundratal små gröna svårfotograferade frön (se bild av Zelda som själv drar loss dem från framtassen) som jag har fått kamma ut ur hennes päls. Gissningsvis var det en del som trillade av på vägen hem, så nu har vi bidragit till att någon av Observatorielundens växter har kunnat sprida sig!
Jag misstänker att en Cane Corso har en päls som inte fungerar tillnärmelsevis lika bra för frötransport...

Att springa är stort, att leka är större...

Zelda och dvärgschnautzern Poppy träffas nu i stort sett dagligen. De far runt, brottas, turas om (fast Poppy som är en månad äldre är fortfarande litet starkare). Jag tog säkert 20 bilder när de var i farten, men det blev inte en enda som var användbar, så det får bli en pausbild... Jag undrar vad som händer i Zeldas hjärna när hon kastar sig över en liggande Poppy, tar ett mjukt strupgrepp (allt Zelda gör är mjukt), blir sparkad i magen. Någon minut senare är rollerna ombytta, hon ligger med Poppys tänder mot sin rakade hals, skruvar på sig, bryter sig loss. Detta gör de om och om igen, mellan varven springer de runt och jagar varandra (mest jagar Poppy Zelda, än så länge). Gissningsvis kommer Zelda att bli snabbare än Poppy om några månader, det ska bli kul att se hur det utvecklar sig. Av och till tar Poppys ägare och jag och bryter, kallar in de små som kommer snällt. Sedan får de fortsätta. Kul!

Tappat första tanden...

I morse saknade Zelda en tand. En av de pyttesmå framtänderna har gjort sitt och försvunnit. Det är som det ska vara, men påminner om hur kort valptiden är... Ibland kan jag uppleva att jag inte har skaffat en hund utan en valp, en valp som kommer att vara valp i all framtid...
Det är det ena som har hänt sedan igår. Det andra är att hon idag (skriver det här på e.m.) bara dragit framåt så att jag har fått stanna en enda gång!

Idag är jag inte på konsert...

fast jag hade en biljett till Leonard Cohen i Helsingborg, nu i kväll. Det jag inte hade var hundvakt, så jag är hemma med Zelda istället. Det är faktiskt inte alls dumt, det händer så mycket med henne varje dag, och jag ligger rejält efter med en massa arbete som jag kan få undan nu när jag inte är i Helsingborg...

Mer respekt!

En del hundar, både stora och små, drar i sina koppel. Framåt, bakåt, åt sidan. En del hela tiden, andra bara ibland. Sedan finns det hundar som rör sig bekvämt vid ägarens sida, de har sin uppmärksamhet både på omvärlden och på husse/matte. Memea har lärt mig att se på deras öron: de hundarna har ett öra vinklat framåt så att de får reda på vad som händer runtomkring, det andra örat är vinklat mot ägaren - det blir en trådlös uppkoppling så att de i alla lägen kan höra vad ägaren säger/vill.
Tidigare har jag mest blivit imponerad av personer som har väluppfostrade stora hundar. (Priset tar fortfarande mannen som cyklade med sin okopplade dalmatiner - när Nestor och jag närmade oss visslade han och höll fram halsbandet, hans hund sprang fram, stack in huvudet i öglan och kopplade sig själv. Så passerade de med hunden tryggt kopplad, och sedan släppte ägaren efter, och hunden kunde backa ut ur halsbandet...)

Hursomhelt - nu har jag tänkt om. Jag hade inte förstått att det inte alls är enklare att koppelträna en liten hund, kanske snarare tvärtom. De senaste dagarna har jag således fyllts av respekt för en tonårstjej som kom förbi med sin pigga lilla dvärgpinscher prydligt vid sin sida, en ung kvinna vars lösa dvärgschnautzer tittade på Zelda, sedan på matte som sa nej, och som då genast släppte sitt fokus på Zelda och gick vidare dit hon skulle...

Bild: Dvärgpinschern Myran, från minmyra.blogspot.com

Är den här annonsen störande?

I England har polisen använt en schäfervalp i en informationskampanj. Fotot av en hund anses dock vara kulturellt stötande för muslimer, och därför har polisen fått be om ursäkt för att de inte hade tagit hänsyn till detta.

Svettiga promenader...

Just nu är det svettigt. För att kunna säga först "nej", sedan "varsågod" när Zelda har gått förbi det hon vill plocka upp, äta eller lukta på måste jag själv ha sett frestelsen innan hon ser den, annars hinner jag inte med. Det betyder total fokus på Zelda, hela promenaden. Belöningen får vi dock båda två, omedelbart, så strategin är rätt förstärkande.
Exempel: idag hittade hon en godisnapp på marken, hon drog mot den, jag sa nej, hon tvekade, jag sa nej igen (jag vet att jag istället borde ha förstärkt mitt första nej, men det går inte att vara perfekt jämt), hon gick motvilligt förbi, jag sa varsågod, hon rusade tillbaka och ägnade sedan någon minut åt att tugga i sig nappen i lugn och ro. Vi fick båda en liten paus, och sedan kunde vi knalla vidare med nya krafter.
Jag försöker tänka att varje gång hon rusar framåt och jag stannar så får hon ett nytt tillfälle att lära sig hur kopplet fungerar (drar man i det så blir det stopp), istället för att tänka att nu måste hon väl snart begripa det här...

Vi är ute tillsammans rätt långa stunder - vi stannar och fikar, oftast är hon i koppel, men ibland springer hon lös. Jag tycker plötsligt synd om alla hundägare som bara släpper ut sin hund i trädgården - de går miste om en ganska arbetsam men väldigt intensiv samvaro med hunden. Det känns som om Zelda och jag lär känna varandra litet bättre för varje gång.

Blöt hund...

Igår regnade det, och vi testade promenad i blött väglag för första gången. Det började med att Zelda stannade och tittade misstroget på trottoaren - så brukade den ju inte se ut. Så småningom följde hon dock med, och vi gick en runda i Observatorielunden. Jag tänkte att det är väldigt förmånligt att bo så nära ett grönområde...
Det regnade en aning när vi gick ut, ett regn som var som Zelda - litet, mjukt, vackert. Sedan upphörde det, och kvar blev den friska (nästan) doften av nytvättad stad.
Ibland när livet har varit stressigt har jag längtat efter att bara ta min hund och gå. Jag såg framför mig att Nestor och jag skulle gå från Skåne till Lappland, eller i alla fall hela Sörmlandsleden. Det var innan hans leder slutade fungera, innan hans promenader blev korta och långsamma. Sedan dagdrömde jag om en ny stor blandis, någon machohund som skulle fungera perfekt som vandringssällskap, och som samtidigt skulle kunna vakta och skydda mig vid behov (ett behov som inte skulle uppstå, eftersom en stor hund oftast är avskräckande för folk med ont uppsåt). Jag tänkte att det finns mängder av sådana hundar som ägarna vill omplacera, det skulle bli utmärkt både för hunden och för mig. Nu blev det inte så, kommer nog aldrig att bli så, men medan jag gick där i Observatorielunden tänkte jag att jag nu har det näst bästa - träd att gå under, gräs att gå på, en nyfiken liten (jaja...) hund som springer, som följer mig, som länkar mig till resten av naturen genom att låta mig dela litet av hennes värld.

Det rosa skimret höll i sig ända tills jag förstod varför hon såg ut som hon gjorde. Det var inte en blöt hund jag hade, det var en lerig hund. Lerig inte bara på de vita (nu brunsvarta) håriga tassarna, utan på hela underredet.
Jag fick lyfta in henne i duschen och bada hela hunden. Se bild, under pälsen finns en häpnadsväckande tunn liten kropp.
Slutsats: när det regnar ska vi gå åt ett annat håll i fortsättningen, på asfalterade/stenlagda gator.
Husen i Stockholm är ju också något att glädjas åt...